Dagens fundering är något av ett I-landsproblem. Eller ett lyxproblem. Eller ett "håll-käften-du-som-har-ett-jobb" problem.
Jag skiter i vilket men dagens fundering är varför det ofta är så ångestladdat att jobba kväll? Varför jag går här och tycker lite synd om mig själv som ska till sjukhuset snart. Jag går här och vill ut till syréndoften. Vill fika med en väninna. Flanera på stan. Promenera i skogen. Träna. Titta på det där braiga programmet på TV i kväll. Träffa familjen. Lägga mig i tid.
Jag vill inte stressa runt på något sjukhus när alla andra är hemma och har det bra. Jag vill vara hemma när andra är hemma. Jobba bär andra jobbar. Jag vill vara ledig på kvällar, nätter och helger. Som alla andra. Fan hörrni. Känner ni också såhär?
måndag 30 maj 2011
onsdag 25 maj 2011
Är allt sjukvårdens fel?
Man läser ofta om patienter som felbehandlats och dött. Eller inte behandlats alls och dött. Jag tänker på Aftonbladets serie om Lena, vars cancer missades. Och om 23-åringen som nekades ambulans och dog. Massmedia rapporterar lydigt. Söker sanningen. Vad var det som hände? Hur kunde det hända? Vad gör sjukvården för att det inte ska hända igen?
Jag förstår att det är av allmänintresse att läsa om när sjukvården missar saker. Och jag förstår att tidningarna söker rubriker och att kvällstidningar måste söka extra snaskiga rubriker och texter för att sälja lösnummer.
Det är så enkelt för dem. Så svart-vitt. Varför skickade inte sjuksköterskan en ambulans? Varför hittade inte läkaren cancern? Hur svårt kan det vara? Är de dumma i huvudet? Det är väl bara att skicka en ambulans?! Och det är väl bara att ta en massa prover, röntgen och tester på alla som kommer till vårdcentralen så att ingen cancer missas? Den som söker- han finner.
Så är det i journalistens värld. I läsarens värld. Men hur är det i verkligheten? Är det så enkelt att vara sjuksköterska och läkare? Att göra rätt bedömning snabbt? Hur lätt är det att ha en patient i tio minuter och hinna undersöka och sätta rätt diagnos? Och hur lätt är det att sitta på SOS alarm och sålla bland alla samtal som kommer från människor som kan vara akut sjuka eller som inte är akut sjuka. Det finns så många galningar därute! Som ringer ambulans för minsta åkomma. Som inte förstår att de bara är pinsamma och slösar på vårdens resurser när de kommer in till akuten i ambulans fast de egentligen skulle stannat hemma och inte uppsökt vården alls...
Hur skulle vården se ut om alla som sökte vårdcentralen skulle scannas med blodprover och röntgen för allting? Och om alla som ringde ambulans fick en framkörd till dörren? Jag menar inte att det är rätt att människor ska dö men jag menar att det är lätt att sitta och raljera med facit i handen. Och tro att man vet hur det borde gå till. Tro att det finns oändliga resurser inom vården. Det finns inte det! Vi kan inte skicka ambulanser till alla som ringer SOS. Vi kan inte ta alla prover på alla. Vi måste lita på vår egen kompetens. Undersöka patienterna. Penetrera anamnesen. Fråga. Värdera. Och det är när vi gör det som det kan bli fel. För vi är bara människor. Vi har inga datasystem i våra huvuden som säger "fel diagnos" eller lyser med röda lampan när vi tror fel.
Jag förstår att det är av allmänintresse att läsa om när sjukvården missar saker. Och jag förstår att tidningarna söker rubriker och att kvällstidningar måste söka extra snaskiga rubriker och texter för att sälja lösnummer.
Det är så enkelt för dem. Så svart-vitt. Varför skickade inte sjuksköterskan en ambulans? Varför hittade inte läkaren cancern? Hur svårt kan det vara? Är de dumma i huvudet? Det är väl bara att skicka en ambulans?! Och det är väl bara att ta en massa prover, röntgen och tester på alla som kommer till vårdcentralen så att ingen cancer missas? Den som söker- han finner.
Så är det i journalistens värld. I läsarens värld. Men hur är det i verkligheten? Är det så enkelt att vara sjuksköterska och läkare? Att göra rätt bedömning snabbt? Hur lätt är det att ha en patient i tio minuter och hinna undersöka och sätta rätt diagnos? Och hur lätt är det att sitta på SOS alarm och sålla bland alla samtal som kommer från människor som kan vara akut sjuka eller som inte är akut sjuka. Det finns så många galningar därute! Som ringer ambulans för minsta åkomma. Som inte förstår att de bara är pinsamma och slösar på vårdens resurser när de kommer in till akuten i ambulans fast de egentligen skulle stannat hemma och inte uppsökt vården alls...
Hur skulle vården se ut om alla som sökte vårdcentralen skulle scannas med blodprover och röntgen för allting? Och om alla som ringde ambulans fick en framkörd till dörren? Jag menar inte att det är rätt att människor ska dö men jag menar att det är lätt att sitta och raljera med facit i handen. Och tro att man vet hur det borde gå till. Tro att det finns oändliga resurser inom vården. Det finns inte det! Vi kan inte skicka ambulanser till alla som ringer SOS. Vi kan inte ta alla prover på alla. Vi måste lita på vår egen kompetens. Undersöka patienterna. Penetrera anamnesen. Fråga. Värdera. Och det är när vi gör det som det kan bli fel. För vi är bara människor. Vi har inga datasystem i våra huvuden som säger "fel diagnos" eller lyser med röda lampan när vi tror fel.
torsdag 19 maj 2011
Telefonhelvete!
Vet ni vad jag hatar telefoner? Idag har jag pratat med fem anhöriga, ett boende och en biståndshandläggare från kommunen. Plus en massa samtal från operation, röntgen och lab. Jag har tagit emot samtal till mina kollegor också, sprungit och letat efter dem korridoren upp och ned. Lisa, är du här? Lisa! Har någon sett Lisa? Telefon till dig!
Fatta vad med tid som gått åt till telefonprat! Tid som jag hellre skulle vilja haft hos mina svårt sjuka patienter...
Fatta vad med tid som gått åt till telefonprat! Tid som jag hellre skulle vilja haft hos mina svårt sjuka patienter...
måndag 16 maj 2011
Kan det här funka?
Tröjan kommer från I Love Lön
lördag 14 maj 2011
Kan vi alltid göra underverk?
Väser i Vårdfokus att Nationellt centrum för kvinnofrid, NCK, vill att sjuksköterskor ska fråga alla kvinnliga patienter om de utsatts för våld.
Vid första tanken kan det tyckas bra att vi synliggör våld och kanske får kvinnan att söka hjälp för att bli kvitt en plågoande som slår. Vi är ju till för att hjälpa, stötta och guida, så varför inte?
Men å andra sidan. Det är redan en väldig massa tåtar som vi drar i. Vi ska fråga om alkohol och droger, hemtjänst och hjälpmedel. Vi förväntas identifiera och lösa en massa problem (som patienterna egentligen inte sökt för). Har vi resurser till det? Har vi tid? Kompetens? Ansvar att göra det? Och kanske viktigast av allt: Vad gör vi med informationen? Om någon säger "jag super som en dåre" eller "jag blir slagen varje helg". Jaha. Sedan då? Vi lämnar en broschyr med förmaningar och alkoholråd. Ger en kram. Ett telefonnummer till kvinnofridslinjen. "Du måste söka hjälp" säger vi säkert. Men vad hjälper det? Vad kan vi på en akutmottagning eller vårdavdelning göra med en kvinna som utsätts för våld?
En sådan fråga är lika tom och innehållslös som frågorna om droger och alkohol. Vi fångar och hjälper inga missbrukare genom att fråga. Liksom vi inte kommer att hjälpa någon misshandlad kvinna. Det enda som händer är att vi sjuksköterskor får ännu mer frågor att ställa till patienten. Ännu mer trådar att dra i. Ännu mer grejer på vårt bord som vi ändå inte kan och hinner ta itu med.
Jag tycker istället att det borde finnas broschyrer framme i väntrummen och på toaletterna på sjukhuset så att patienterna kan ta. Plus att man frågar patienter som man misstänker lever med misshandel. Men att göra rutin att fråga känns enbart överflödigt tycker jag! Tycker vi ska skrota alkoholfrågorna också, så länge man inte arbetar inom psykiatrin eller missbruksvården. Patienterna skulle ändå aldrig erkänna ett missbruk när de kom till kirurgen... Liksom jag tror att få skulle erkänna att de blev misshandlade...
Vad tycker ni? Ska vi fråga patienterna om misshandel? V
Vid första tanken kan det tyckas bra att vi synliggör våld och kanske får kvinnan att söka hjälp för att bli kvitt en plågoande som slår. Vi är ju till för att hjälpa, stötta och guida, så varför inte?
Men å andra sidan. Det är redan en väldig massa tåtar som vi drar i. Vi ska fråga om alkohol och droger, hemtjänst och hjälpmedel. Vi förväntas identifiera och lösa en massa problem (som patienterna egentligen inte sökt för). Har vi resurser till det? Har vi tid? Kompetens? Ansvar att göra det? Och kanske viktigast av allt: Vad gör vi med informationen? Om någon säger "jag super som en dåre" eller "jag blir slagen varje helg". Jaha. Sedan då? Vi lämnar en broschyr med förmaningar och alkoholråd. Ger en kram. Ett telefonnummer till kvinnofridslinjen. "Du måste söka hjälp" säger vi säkert. Men vad hjälper det? Vad kan vi på en akutmottagning eller vårdavdelning göra med en kvinna som utsätts för våld?
En sådan fråga är lika tom och innehållslös som frågorna om droger och alkohol. Vi fångar och hjälper inga missbrukare genom att fråga. Liksom vi inte kommer att hjälpa någon misshandlad kvinna. Det enda som händer är att vi sjuksköterskor får ännu mer frågor att ställa till patienten. Ännu mer trådar att dra i. Ännu mer grejer på vårt bord som vi ändå inte kan och hinner ta itu med.
Jag tycker istället att det borde finnas broschyrer framme i väntrummen och på toaletterna på sjukhuset så att patienterna kan ta. Plus att man frågar patienter som man misstänker lever med misshandel. Men att göra rutin att fråga känns enbart överflödigt tycker jag! Tycker vi ska skrota alkoholfrågorna också, så länge man inte arbetar inom psykiatrin eller missbruksvården. Patienterna skulle ändå aldrig erkänna ett missbruk när de kom till kirurgen... Liksom jag tror att få skulle erkänna att de blev misshandlade...
Vad tycker ni? Ska vi fråga patienterna om misshandel? V
fredag 13 maj 2011
Grilla jobbiga patienter!
Nurses against zombieism är ett gratisspel som lanserades nu i veckan. Spelet ska locka kanadensare att söka till sjuksköterskeprogrammet.
Syster Frida ger spelet högsta betyg eftersom det är verklighetstroget och visar hur vi sjuksköterskor arbetar. På riktigt.
För visst är det så att man lyfter upp den jobbiga patienten och lägger den på en säng för att sedan grilla ihjäl den?? Så gör vi iallafall på min arbetsplats med vissa patienter...
Hur gör ni?
måndag 9 maj 2011
Sköt du ditt så sköter vi vårt!
Landstingspolitikern Sten Linder brukar äta lunch i matsalen på lasarettet i Västerås. Där har han upptäckt att sjukvårdspersonal bär VITA ARBETSKLÄDER. Ibland tittar det fram STETOSKOP ur personalens fickor också, ve och fasa. Sten Linder tycker att det här är så förskräckligt att han vill att all sjukvårdspersonal byter om till privata kläder innan de går till matsalen...
Jag tycker att problemet kan lösas genom att Sten Linder äter lunch på sin egen arbetsplats istället. Så slipper han oroa sig för baciller i sjukhusets personalmatsal.
Läs mer här.
Jag tycker att problemet kan lösas genom att Sten Linder äter lunch på sin egen arbetsplats istället. Så slipper han oroa sig för baciller i sjukhusets personalmatsal.
Läs mer här.
fredag 6 maj 2011
Present till sjuksköterskestudent
Snart närmar sig examen för sjuksköterskorna. Tre års universitetsstudier är över. Tre år av slit och våndan. Tre år av praktik och teori.
Men...Vad köper man till en som tar sjuksköterskeexamen?? Lugn bara lugn! Syster Frida vet!
* Stetoskop http://www.medistore.se/sjukvard/stetoskop-littmann-c-693-1.aspx
* Systerur http://www.vavnamn.se/systerur.php
* Fotriktiga skor http://www.birkenstock.se/
* En exklusiv penna http://www.penshop.se/index.php/cPath/29
* Presentkort på medicinsk bok (hon får själv välja bok efter det område hon valt att arbeta inom) http://www.adlibris.com/se/
torsdag 5 maj 2011
Godkänt eller inte?
Fasiken vad det kan vara svårt att bedöma studenter! Just nu har jag en ung, blyg liten flicka vid min sida. Hon är knappt torr bakom öronen. Hon är söt och snäll mot patienterna men hon har inget driv, inget go. Vågar inte sätta pvk. Vågar inte svara i telefonen. Vågar inte öppna munnen på ronden. Och jag förstår henne! Hon är 20 år. Kommer direkt från skolan. Kommer från mammas frukost på morgnarna. Och hamnar i kaoset på sjukhuset. Kom! Bråttom! Jag förklarar sedan! Nu måste vi skynda oss! Yalla, yalla!
Jag vill skydda det lilla flickebarnet. Hålla för hennes ögon när det händer läskiga saker. Säga åt henne att hon borde syssla med andra saker. Hon borde bli lärarinna, ekonom eller affärsbiträde men sjuksköterska.... nej. Men jag kan inte. Jag är inte hennes mamma utan hennes handledare.
Och som handledare ska jag ju ge en bedömning. Godkänd eller inte godkänd. Jag ska bedöma hennes lämplighet. Hennes kunskaper. Och hur faan ska jag tänka??
+ Hon är snäll och noggrann.
- Hon är feg och långsam.
Och sedan undrar jag vem jag är att bedöma någons personlighet? Vem ger mig veto i frågan? Vad är det som säger att jag, Frida, har mandat att döma bara för att jag är legitimerad sjuksköterska? Vad är det som säger att jag är en bättre, eller mer lämpad sjuksköterska än henne?
Och samtidigt. Man måste kunna hålla tempo. Måste våga säga till doktorn vad man bedömt. Måste våga vara närvarande i kaoset på sjukhuset. Måste VÅGA.
Jag har varit med länge men tycker ofta att det är väldigt svårt att bedöma studenter. För det är ju trots allt min subjektiva bedömning som gäller. Och vad händer om jag har fel?
Har ni erfarenhet av handledning? Hur bedömer ni studenter?
Jag vill skydda det lilla flickebarnet. Hålla för hennes ögon när det händer läskiga saker. Säga åt henne att hon borde syssla med andra saker. Hon borde bli lärarinna, ekonom eller affärsbiträde men sjuksköterska.... nej. Men jag kan inte. Jag är inte hennes mamma utan hennes handledare.
Och som handledare ska jag ju ge en bedömning. Godkänd eller inte godkänd. Jag ska bedöma hennes lämplighet. Hennes kunskaper. Och hur faan ska jag tänka??
+ Hon är snäll och noggrann.
- Hon är feg och långsam.
Och sedan undrar jag vem jag är att bedöma någons personlighet? Vem ger mig veto i frågan? Vad är det som säger att jag, Frida, har mandat att döma bara för att jag är legitimerad sjuksköterska? Vad är det som säger att jag är en bättre, eller mer lämpad sjuksköterska än henne?
Och samtidigt. Man måste kunna hålla tempo. Måste våga säga till doktorn vad man bedömt. Måste våga vara närvarande i kaoset på sjukhuset. Måste VÅGA.
Jag har varit med länge men tycker ofta att det är väldigt svårt att bedöma studenter. För det är ju trots allt min subjektiva bedömning som gäller. Och vad händer om jag har fel?
Har ni erfarenhet av handledning? Hur bedömer ni studenter?
tisdag 3 maj 2011
Om månen trillar ner...
På torsdag slutar Vårdförbundets ordförande, Anna-Karin Eklund. Hon säger till Dagens sjuksköterska att hon mycket väl kan tänka sig att arbeta nära patienterna igen.
Jo, tjena. Att Anna-Karin Eklund skulle bli fotfolk och stressa på vårdavdelning för 21.000:- i månaden, inbeordras med jämna mellanrum, jobba övertid utan betalning, jobba oregelbundna tider, jobba storhelger..... Ja det är väl lika troligt som att månen trillar ner.
Eller vad tror ni? Tar hon en anställning hos Landstinget på fredag? Och vilken avdelning väljer hon? Medicin? Kirurgen? Onkologen? Neurologen? Kardiologen? Psykiatrin? Hematologen? Ortopeden? Urologen? Geriatriken? Akuten?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)