fredag 30 september 2011

Men släpp det där!

Alltså det där barnet på Astrid Lindgrens sjukhus. Varför kan man inte bara släppa det? Ett svårt sjukt barn, som hade så svåra hjärnskador att hon inte skulle överleva. Hon skulle inte överleva oavsett hur mycket Morfin och Tiopental hon nu hade i blodet... Varför lägga energi på det? Varför låta någons (läkarens) huvud rulla?

Barnet var hjärnskadad. Dödsdömd. Jag tycker att det är patetiskt när man pratar om "lilla Linnea" som om hon vore ett livskraftigt barn som haft en chans. Hon var Linnea, ett älskat barn av sina föräldrar, men likförbannat var hon DÖDSDÖMD. Det fanns aldrig något liv i Linnea.

Sorry.

tisdag 27 september 2011

Vårdförbundet, vilket skämt!


Det är mycket på sjukhuset just nu. Många negativa händelser utspelar sig parallellt. Dels har sjuksköterskorna fått ett uruselt lönepåslag och dels är det många förändringar på gång på flera kliniker och verksamheter. Ledordet är pengar. Det ska sparas, sparas, sparas och verksamheter flyttas, slås ihop och läggs ner i hopp om att budgeten ska hålla och politikerna bli nöjda.

Våra arbetsförhållanden har blivit hårdare. Mycket hårdare än för bara ett par år sedan. Det är slimmat, trimmat och allt är på bristningsgränsen. Budgeten. Patientsäkerheten. Bemanningen. Personalens nerver. Hur mycket klarar man? Inte ens de nyutexaminerade, unga, hungriga, orkar jobba heltid.

Man kan ju tycka att facket, Vårdförbundet, borde sätta ner foten när allt fler jobbar deltid, går in i väggen, tvingas jobba dubbelpass för att det saknas bemanning, och inte minst- när sjuksköterskornas löneutveckling står STILL. När man som sjuksköterska kan pensioneras med en lön på 26.000 kronor. Då är det något som är fel.

Men facket säger inte mycket. Trots att det kokar i grytan. "Det finns ingenting vi kan göra, har politikerna bestämt sig för besparingar så genomförs de", resonerar representanterna. Vi som klagar hänvisas till andra jobb eller studier. Tragiskt men sant. Jag undrar om IF Metalls medlemmar skulle gå med på att bli behandlade så? Eller industriarbetarförbundets? "Berra, du kanske ska byta arbetsplats om du tycker att 22.000 efter tio år i yrket är för lite?" Nä. Skulle inte tro det.

Men vi är Kvinnor. Vi ska vara Glada över att ha ett jobb utanför hemmet. Vi ska ge, inte begära. Och om det inte passar så kan vi dra. Det finns alltid någon ny som köar för att få vår plats i hjulet.

måndag 26 september 2011

Fuck it!

Trött, tröttare. tröttast.
Less, mer less, mest less.

Så kan man sammanfatta Syster Fridas tillvaro på sjukhuset.

onsdag 7 september 2011

Lunchdisco på sjukhuset

 Nu ni! Nu har jag värsta idén till sjukhusdirektör´n! Vi ska modernisera sjukhuset! Vi ska ligga i framkant! Vi ska införa det allra senaste. Vi ska dansa disco på lunchen på sjukhuset!
Fatta vad sjukhuset har att vinna på det här: Personalen får motion, adrenalinkickar, nätverkar mellan enheter, skrattar, ler, kanske flirtar...

Det är skitbra! Vi kommer ju att gå med på vilka sparkrav som helst bara vi får lunchdisco i någon kulvert!

 Kolla mer här: http://video.se.msn.com/watch/video/nya-trenden-lunchdisco/1nkcwjlmz?from= vore inte det något för oss??

tisdag 6 september 2011

Då har det hänt. Igen.

Läser (här och här) om sjuksköterskan på Umeå universitetssjukhus som bloggat ingående om ett återupplivningsförsök på en patient (som senare avled) och om dennes anhöriga.

Det är en svår balansgång som vi som bloggar om ett sekretessbelagt yrke måste gå. Hela tiden måste vi göra avvägningar och bedömningar. Kan det här inlägget röja en patients identitet?

Jag själv tycker att det är viktigt att det finns bloggar som tar upp vad som händer i sjukvården, att de oinsatta får en inblick och att vi som arbetar kan diskutera och se hur andra kollegor gör och tänker. Men vart går gränsen? Vad får man egentligen skriva? Jag tror att vi alla har olika filter och gränser. Jag själv bloggar aldrig om patienter så att deras identitet kan röjas, eller att en enskild patient känner sig uthängd. Sekretessen är viktig även när man lämnat sjukhuset. Även när man sitter anonym hemma bakom sin dator.

Vi får inte glömma att våra patienter inte har bett om att hängas ut så att de kan identifieras. De har aldrig givit sitt godkännande att bli publicerade på en blogg då de klev innanför sjukhusets dörrar. För de tror, med all rätt, att vi som möter dem har tysnadsplikt. Vi utför vårt jobb sjuksköterskor utan att samtidigt agera reportar och paparazzifotografer.

Det är lite extra dumt här också eftersom Umeå sedan tidigare har en bloggare som även han lämnade ut patienter och tvingades sluta (eller, han fick inte vikariatet förlängt)... Den senaste bloggande sjuksköterskan borde ha hört om den historien och haft den i bakhuvudet då hon postade sitt blogginlägg.


Jag tänker på sjuksköterskan idag. Hur mår hon nu när historien uppdagats? Kommer hon att få jobba kvar? Och hur mår de anhöriga om de får veta att de förekommit i ett blogginlägg ett halvår?

En otrevlig soppa. Jag hoppas att sjuksköterskan lärde sig en läxa den hårda vägen. Och vi andra också. Vi måste vara aktsamma med våra fingrar på tangentbordet.

måndag 5 september 2011

Bitter eller naiv hurtbulle, det är frågan?

Fy vad less jag är på alla snusförnuftiga kommentarer som "varför byter ni inte jobb om det är så hemskt på sjukhuset?". Mest irriterad är jag när kommentaren kommer från någon som inte har en jävla aning om hur det är att jobba som sjuksköterska på en akutvårdsavdelning. Mormor inräknad. Sjuksköterskestudenter inräknade. Sådana som jobbade på sjukhus senast -92 inräknade. De som inte varit klara mer än två år inräknade.

Irritersamma är de, dessa  klämkäcka hurtbullar. Vad tror de egentligen? Att jag, och de som håller med mig i min kritiska ton, sitter och grinar för att vi har det så hemskt på arbetsplatserna? Tror de att vi är ett gäng oförmögna idioter som inte fattar att vi kan byta jobb och få lugnare och kanske bättre betalning någon annanstans? Tror de att jag menar allvar när jag säger att jag ska dö som en martyr på mitt sjukhus?

 En annan sak som stör mig i det här är att de som klagar på att jag är bitter tror att man är en God och Bra sjuksköterska om man håller käften och är tyst. De står liksom på arbetsgivarens sida i sin okritiskhet och sin censur. "Man ska inte förstöra den goda stämningen". Nä. Man ska vara en blond, korkad bimbo som gapar och sväljer. Tack snälla för att jag får jobba här. Och Tyst ska man vara. Om man börjar tvivla på Landstinget så är det bara att hoppa av- sluta. Inga surputtar och negativa anställda får finnas inom Landstinget inte. Nehej. Här knyter vi näven i fickan, vänder andra kinden till och är som gåsen och låter allt rinna av oss. Det är bara att sluta om det inte passar.

Nä. Jag tycker att det är skitbra att jag finns! Och FLAK. Och alla andra kritiska röster i vården.Vissa må tycka att vi är bittra och borde gå hem och bli påsatta eller sjukskriva oss för fibromyalgi eller amalgamförgiftning eller någon annan skum diagnos. Men se det kommer vi inte att göra! Det är nämligen vi, vi som vågar öppna käften och ryta till, som gör att saker händer. Det är vi som skapar Lex Marior, Lex Saror och kvalitetssäkrar. De som gapar och sväljer och knyter näven i fickan är dem som borde skämmas! Det är dessa individer som förstör för kåren. Som gör att vi inte får tillräcklig lön, att vi tvingas jobba dubbelpass osv osv. Det är dessa mesproppar som gör att arbetsgivaren kan fortsätta att hålla oss i strypkoppel.

Men en sak ska jag säga er! Mig stryper ni inte. Jag räds ingenting. Jag kommer aldrig att tystna! Och jag kommer aldrig att bli en bitter utbränd surtant. Så det så.

fredag 2 september 2011

Sjuksköterskan räddar doktorn


Det ligger mycket i det, för fasiken vad vi räddar doktorer! Vi delar ut rätt dos trots att doktorn skrivit fel, vi faxar, ringer och postar papper som doktorn lika gärna kunde gjort själv, vi hjälper doktorn att fatta rätt beslut i akuta situationer, vi hjälper till att hålla tråden på ronden, vi kniper käft när det blivit fel.

Vi är lojala. Sådär som kvinnor var på 50-talet. Så som en Riktig sjuksköterska ska vara. We save doctors helt enkelt!

torsdag 1 september 2011

Sjukvårdspersonal borde få gratis hälsokontroller!

I sjuksköterskans arbetsuppgifter ingår det preventivt arbete. Vi informerar patienter om kosthållning, vikten av sömn, motion, rökstopp, viktnedgång, stressreducering... Vi vill våra patienter det bästa. "Sköt om dig" säger vi med varm röst när de lämnar sjukhuset. 

Men hur är det egentligen med oss själva? Hur tar vi hand om oss? Vissa dagar stressar vi så att golvet gungar när vi ska gå hem, vi slänger i oss matlådan, hinner inte dricka eller gå på toaletten vissa dagar. Jobbar oregelbundet, vilket inte alls är bra för kroppen enligt flertalet studier. På arbetet är det telefoner som ringer, pumpar som piper, mätinstrument som larmar. Det är sällan tyst.

Jag tycker att det är ruttet att vi som jobbar inom sjukvården inte får regelbundna hälsokontroller av vår arbetsgivare. Vi sliter häcken av oss, vårdar, informerar och gör allt för att Sveriges befolkning ska hålla sig friska. Men när vi själva vill ta blodfetter, EKG eller göra ett arbetsprov eller en enkel spirometri så måste vi bekosta kalaset själva hos en privat vårdgivare.

Jag tycker att sjuk- och friskvård skulle vara gratis för oss som jobbar inom kommun och landsting! Vad tycker ni? Är det rätt att vi ska betala våra egna hälsokontroller?