Taking off

Systrar. Jag måste gå nu. Jag har varit med om alldeles för många omorganisationer, ihopslagningar och besparingar. Jag har haft alldeles för många elever, studenter, kandidater och nya kollegor. Jag vill inte längre åka hem från jobbet och känna mig som en dålig sjuksköterska. Jag vill inte ansvara för andra människors liv utan att få rimlig tid till det. Och jag vill inte mixtra med potenta läkemedel och millimetersräkningar som inte får bli fel utan att få lön för mitt (viktiga?) jobb. Jag vill inte stressa mer. Vill inte känna att golvet i omklädningsrummet gungar. Vill inte känna sticket i bröstet. Flimret för ögonen.

Under mina år inom vården har jag bara sett försämringar. Det har hela tiden naggats i kanten. Tagits bort lite här och lite där för att slutligen bli något futtigt som jag inte kan stå för. Jag känner inte längre att jag kan stå för min roll. Jag känner mig inte stolt över att vara sjuksköterska. Snarare skäms jag inför patienterna, att jag knappt visat mig på salen eller att jag knappt vet något om den anhöriges mamma. Jag har inte något stort kontrollbehov men känner ändå att den vård jag och mina kollegor bedriver ofta är patientosäker.

Jag kan villigt erkänna att jag är orolig över de som vårdas på vissa avdelningar och mottagningar på mitt sjukhus. Och jag önskar inte att någon av mina vänner eller släktingar hamnar på vissa ställen inom sjukhusområdet eftersom jag känner till hur det brister i kompetensen, rutinerna eller organisationen.

Jag startade den här bloggen som en egen ventil för att bearbeta jobbet. Det visade sig att det var fler än jag som kände samma sak. Det har varit helt fantastiskt att få ta del av era kommentarer och mail! Ni har stärkt mig och fått mig att känna mig mindre ensam i mina kritiska tankar om Landstinget och den vård som vi bedriver på svenska sjukhus. Trots att vi aldrig har träffats så har jag känt en stark gemenskap med er. Jag har känt för er och eran pressade arbetssituation och jag har blivit berörd av era berättelser. Det som satt sig extra djupt är mail och kommentarer om mobbning och utanförskap. Det är jättetråkigt att det finns så mycket hårda ord där ute och att det verkar vara så lite överseende med att någon är ny på jobbet. Jag har själv erfarenhet av mobbning på jobbet och kanske är det därför jag bryr mig lite extra om mail och kommentarer om just det. Om jag ska fick säga en enda sak till er medsystrar så är det att jag önskar att ni är trevliga mot era kollegor. För hur stressigt och jävligt vi än har det så blir det inte bättre av att vi snackar skit och beter oss illa mot varandra! Tvärtom så borde vi hålla ihop mer! Vi borde diskutera löner öppet och vara en enad front mot arbetsgivaren istället för att splittras och snacka skit om varandra.

 Jag kommer inte längre att kunna rapportera från korridoren, från golvet, från verkligheten. Därför väljer jag att sluta blogga. Eller ta ett uppehåll för den som inte gillar separationer. Och vem vet, kanske var gräset inte grönare på andra sidan? Kanske är Syster Frida tillbaks på sjukhuset och i bloggosfären snart! Det kan vara värt att kika in ibland.

Jag vill tacka er läsare för all respons. Utan er hade bloggen aldrig blivit så populär som den har varit! Jag hoppas att ni som känner er missnöjda också vågar ta steget ut i det okända. Och att ni som väljer att stanna håller fanan högt. Sjuksköterskor är viktiga. Och alldeles fantastiska.

Stor kram och tack för den här tiden!

/Syster Frida

Vad ska vi göra åt eländet?

Syster Christine frågade i kommentarsfältet om vi inte skulle diskutera lösningar istället för att bara identifiera problemen.

Det är klokt. För att bara gnälla kommer man inte långt på. Vad är det för problem vi har? Jag känner att det största problemet, för mig personligen alltså, är att jag har alldeles för mycket att göra/för stressigt i förhållande till min lön. Och sen tycker jag att det är skittråkigt med den höga personalomsättningen på avdelningarna. Själv har jag också flyttat på mig relativt ofta, alltid i hopp om att det är bättre någon annanstans. Varför stannar jag inte någonstans? Varför slutar det hela tiden sjuksköterskor? Och varför säger cheferna att vi väljer att gå vidare. No shit, säger jag. Jag har aldrig valt att gå vidare. Jag har dragit när det visat sig att jag inte trivts.

Stress. Vad gör man åt det? Kan man ta en sak i taget när det är asmycket att göra? Hur ska man orka, år efter år, dag ut och dag in att flänga runt bland pipande apparater, larm, telefoner, doktorer, elever, undersköterskor och sekreterare som sliter i en. Frida! Kan du ringa...? Frida, har du tid att komma en stund? Frida, du glömmer väl inte att gå på lunch? FRIIIIIIIDA?!

Jag älskar pulsen på sjukhuset. Dras med i den liksom jag dras med i stressen när jag är i en storstad. Jag är överallt och ingenstans. Jobbar på som värsta maskinen. Alla tror att jag har allt under kontroll. Att jag liksom är stor och stark och tålig. Fast på bussen hem sitter jag som en tom idiot och vet knappt vad jag har gjort på dagen. Vet ibland inte om patienter blivit inskrivna, fått PVK, antibiotika eller om jag har glömt att skicka dem på röntgen eller vad de nu skulle göra? Jag ställer mitt hopp till nästa sjuksköterska, duktiga undersköterskor eller vaksamma doktorer att eventuella fel som jag ställt till med blivit rätt. Tänker FUCK. Imorgon, då ska jag ta det lite mer piano.

Personalomsättningarna. Varför slutar alla? För vi slutar. Hör ni det alla chefer! VI SLUTAR. Vi väljer inte att gå vidare. Vi tar våra tofflor och hoppas på bättre lycka någon annanstans. Det blir sällan bra när det byts syrror i så stor omfattning att man glömt vilka arbetskamrater man har haft det senaste året.
Vad skulle få mig att stanna? Vad skulle få er andra som slutat någonstans att stanna? Jag stannar om det goda överväger det onda. Och med gott duger inte en snygg doktor som jag kan flirta med. Det duger inte heller med en massa trevliga systrar som jag kan dricka fredagsöl med. För min del vill jag ha det skoj men jag vill också ha pengar, frihet OCH möjligheten att påverka min arbetssituation. Kan jag få det i Landstinget? Nej. Givetvis inte. För jag är en simpel sjuksköterska som man utnyttjar till max, som rantar runt som en guttaperkaboll och jobbar så jävla hårt och så jävla bra och jag är trevlig och omtyckt och bla bla bla bla.

Vad jag ska göra? Dra. Såklart. Det finns ingenting annat att göra!

Nu vill jag höra vad ni är less på och hur ni tycker att man kan lösa de här problemen! Ös på! Så hjälps vi åt att reda ut alla jävligheter.

Vad ska man skriva avvikelse på?

Cheferna propagerar för att man ska skriva avvikelser. Tills de får för många på sitt bord... Då vänder de och börjar ifrågasätta VAD man egentligen ska skriva.

Och vad är det egentligen vi ska skriva avvikelser på?

Jag själv går ofta hem och tänker att jag borde ha skrivit vissa saker men tiden gjorde att jag inte hann.

Jag brukar skriva avvikelser på när jag inte har hunnit det som jag borde, som att dela tabletter, ta full rast eller ta kontroller på en nyopererad patient. Jag brukar vilja skriva avvikelser på konstiga ordinationer också eftersom det ger mig merarbete och kan vara patientosäkert om det är så att jag inte vet exakt vad och hur jag ska blanda/dela ett läkemedel. Överbeläggningar skriver jag på också. Och underbemanning.

Jag brukar skriva, eller vill skriva, på allt som är patientfarligt (eller skulle kunna bli patientfarligt) och det som gör att min arbetsdag inte rullar på. Och jag skriver på allt våld också. Jag tycker inte att vårdpersonal ska behöva stå ut med hot och våld. Om det blir för mycket sådant ska vi inom somatiken få samma lönepåslag/risktillägg som de inom psykiatrin har tycker jag.

Vad skriver ni avvikelser på?

Jag blir så jävla ARG!

Ambulanssjuksköterskan Cathrine Linderstam blev slagen och sparkad när hon låg på marken. Förövaren var en full 17 åring som de ryckt ut för att hjälpa.

Nu har rätten slagit fast att 17 åringen inte hade utövat våld mot tjänsteman. De menade att ambulanssjuksköterskan inte bedrev myndighetsutövning när hon misshandlades utan att hon erbjöd vård, vilket skulle vara frivilligt. Det här gjorde att 17 åringen friades.

Det låter som rena galenskapen att legitimerad personal som har som arbetsuppgift att hjälpa, rädda och vårda människor inte ska ha något säkert skydd i lagen. Ingen av oss gör ju de här sakerna frivilligt utan för att det är vårt jobb. Vi måste väl också räknas som tjänstemän? Inte fan är vi väl privatpersoner eller frivillighetsarbetare när vi sätter oss i ambulansen och åker ut på larm?

Jag hoppas verkligen att det går bättre i nästa instans, för domen är överklagad. Det ska fanemej inte vara okej att spöa ambulanspersonal som bara vill hjälpa. Och det ska fanemej inte kunna heta att vi inom vården gör det frivilligt. Vi jobbar. Under Socialstyrelsens översyn. Vi kan inte välja att hoppa av utan måste gå all in. Göra vårt jobb. Oavsett vad vi tycker om fulla 17 åringar.

Vilken avdelning är lättast att jobba på?

Fick en kommentar på gårdagens inlägg där någon undrade om det verkligen är så jobbigt på alla avdelningar på ett sjukhus. Personen ville också veta om det fanns avdelningar som var mindre vårdtunga och alltså "lättare" att jobba på.

Utifrån mina erfarenheter så är det tyngre på avdelningar som vårdar äldre och multisjuka patienter jämfört med specialiserade avdelningar. Ett exempel på en tung avdelning är medicinavdelningar av olika slag. Där hamnar "ratet" som inte har någon solklar placering. Patienterna är oftast äldre och lite småsnurriga, de har svårt att gå och stå själva och har ofta milslånga medicinlistor vilket gör att man som sjuksköterska ägnar massor av tid åt att leta och dela medicin. Många av dem kommer in som causa soc, dvs ohållbar hemsituation, av sjukhuset förväntas vårdplanera och fixa kortvårdsplats i väntan på nytt boende (= lösa kommunens problem med boenden och möjlighet att ta hand om människor i hemmet). Det kan vara tungt.

Kirurg- och ortopedavdelningar är inte att leka med de heller. Även där finns det gamla och multisjuka som har ramlat och fått frakturer här och var. Eller människor som hoppat/ramlat från höga höjder eller krockat och har både fysiska och psykiska trauman. Som jag ser det är problemet på kirurgen att man måste vara en bläckfisk för att kunna jobba. Man ska lämna på operation, hämta på uppvaket, beställa, hämta och fixa blod, blanda en massa antibiotika och så har man miljarder smärtpumpar som piper och ska bytas/fyllas på. Och så kommer det ett jourfall som har jätteont och man blir fast. Eller om någon blöder eller att man misstänker en inre blödning. Då är man också fast på salen. Eller så måste man hjälpa undersköterskan med mobilisering eller förflyttning. Och att flytta en nyopererad eller någon med bäckenfraktur är inte så bara. Det tar sin lilla tid.

Sedan har vi allt mittemellan. Neurologen, kardiologen, infektion, hematologen, reumatologen, onkologen, barn och hospice. Ibland ligger de tillsammans med medicin, ibland ensamma.

Jag skulle säga att "lätta" avdelningar är de som har unga och relativt friska människor. Eller de som har en sjukdom. Vissa patienter har ju KOL, hjärtsvikt, förmaksflimmer, anemi, prostatacancer, calici och dehydrering på samma gång. Mottagningar är ju som regel lätta också. Man har en patient åt gången, slipper medicindelning, ronder, vårdplanering och en massa tjaffs om hemgång. Hej och hejdå liksom. Barn har jag ingen erfarenhet av men kompisar som jobbar på barn säger att det är lugnt. Föräldrarna sköter barnen och narkosen sätter nålar och tar prover. Vad sjuksköterskorna där gör har jag faktiskt ingen aning om. Någon bloggläsare som vet?

Jag skulle rangordna såhär där 1= lättast

1 Mottagning (EJ akuten, det är ett av sjukhusets helveten)
2 Polikliniska avdelningar
3 Uppvakningsavdelningar
4 Hospice
5 Rehab (där finns det ofta många undersköterskor och vårdtiderna är långa så man har bra koll på patienterna. Få akuta situationer)
6 Reumatolog/hematologen/onkolog/kardiolog/lunga
7 AVA, MAVA, KAVA
8 Medicin, kirurg och ortopedavdelningar

Vad tycker ni?

Privatanställda trivs bäst

Läser jobbhälsobarometern från 2012 som visar att anställda inom den privata vården trivs bättre på sina arbetsplatser jämfört med anställda inom kommun och landsting. De privatanställda uppgav att de hade möjlighet att påverka sina arbetsuppgifter, arbetsbelastning och lön. De uppgav också att de hade ett bra samarbete med sin chef.

Jag tycker att det här säger mycket om vår vardag och vad många av oss redan vet. Som anställd av SKL har man noll och ingenting att säga till om. Varken som anställd eller som chef. Det är långt till beslutsfattning och kryllar av mellanchefer vilket gör det omöjligt att lyfta problemen på golvet. Hela apparaten påminner om en tungrodd byråkrati från någon gammal öststat.

Och så lönen. Vilket jävla skämt. Individuell lönesättning. Jo tjena. Man får en pott som ska fördelas. 200 hit, 150 dit. Möjligtvis 500 till den som varit barn- eller tjänstledig och halkat efter alldeles för mycket. Men sen är det samma för alla. Oavsett hur många ansvarsområden vi tar, oavsett hur många studenter vi handleder, hur många kurser eller uppsatser vi skriver. Oavsett hur många handlingsplaner, vårdplaner, pm och rutiner som vi försöker upprätta för att göra arbetsplatsen och vården säkrare och oavsett hur trevliga eller otrevliga vi är så spelar det ingen roll.

Nä, vi landstingsanställda kan gå till jobbet och räcka ut tungan hela dagarna. Det blir 200 spänn oavsett. Fuck SKL right back!

Äsch! Stoppa upp moroten i...

Landstinget i Östergötland vill locka fler sjuksköterskor att läsa vidareutbildningar. Som morot får sjuksköterskorna 15 000 kronor i studielön. Om de därefter stannar på en klinik i tre år får de 30 000 kronor i en engångssumma. 

30 000 kronor. Det borde vara den minsta månadslönen för en vidareutbildad sjuksköterska. Vilket jävla skämt! Vill man få fler att läsa vidare så finns det väl bara en sak att locka med- och det är högre månadslön och en garanterad löneutveckling fram till pension? Det ska löna sig på sikt att läsa vidare. Man ska inte få en pinsam engångssumma och sedan  stå med en massa studielån eller vara bunden till en klinik under flera år. 

  Här kan ni läsa mitt tidigare inlägg som handlar om vidareutbildningar och lönsamheten i att läsa vidare.