Jag har så jäkla svårt att säga nej ibland! Som nyss, då bemanningsassistenten ringde och ville boka in mig på dubbelpass och flytta runt mig på dagar som egentligen inte passade mig. Men jag sa ja, i vanlig ordning. "Det går bra! Jag ställer upp!" kvittrade jag med bästa Florence-stämman. Och nu, när vi lagt på luren så känner jag bara usch och blä. Det kommer att bli en slitsam arbetsperiod framöver. Men framförallt är jag sur på mig själv, som aldrig lär mig att säga nej.
Att svenska sjukhus fungerar idag beror på att det finns puckon som mig! Som säger ja till att arbeta dubbelpass och flytta runt för att täcka upp luckor i verksamheten. Som tackar och tar emot den lön som erbjuds. Tack, tack snälla sjukhuset för att jag får jobba här.
Sjuksköterskor som jag borde förbjudas! *Morr*
Jag känner likadant och det är därför sjukvården ser ut som den gör, vi är ett gäng JA-sägande omvårdare...Det är en konst att säga NEJ! Om vi alltid tar samma väg, kommer vi till samma ställe. Nu är det dax att ta en ny väg och se vad som händer, bryta normen, men det kostar på att att vara normavvikande, så det gäller att hålla i!
SvaraRadera