Det är svårt för många (under)läkare att fatta beslut om att en patient ska ha 0HLR, dvs att personalen inte ska utföra hjärt-lungräddning om h*n avlider. På mitt sjukhus ser jag mer och mer av "halvdana" 0HLR papper, där det tex kan vara "en defibrillering" eller där man får luddiga direktiv om att göra en "halvhjärtad återupplivning". Jag tror att få avdelningsläkare vet vad det innebär när man hittar en livlös patient, när hjärtlarmet går, när akutvagn och defibrillator åker fram. När man kör järnet, med inblåsningar, kompressioner, el och läkemedel för att få igång någons hjärta. Som sjuksköterska är det oerhört svårt att göra ett "halvhjärtat" återupplivningsförsök. Eller deffa patienten en gång och hoppas på sinusrytm...
Att återuppliva en patient kan vara en stor glädje. Dels att man klarade av uppgiften, att alla i teamet gjorde så att det fungerade och att vår kunskap och våra nerver höll. Men störst är givetvis glädjen i att någons liv faktiskt får fortsätta.
Liv som får fortsätta ja. Ofta tänker jag på vilket liv som ska fortsätta när jag står där och pumpar. När jag hör hur jag knäcker revbenen på den dementa 84 åringen. Eller när den multisjuka patienten får hjärtstopp, kanske någon med terminal hjärtsvikt, metastaser eller andra sjukdomar som gör att det vore skönare för patienten att få somna in med en sköterska som håller handen, lugnt och stilla.
Varför är vi så rädda för döden? Varför kan vi inte acceptera att människor måste dö någongång, av någonting? Många gånger tycker jag att det är oetiskt att återuppliva patienter och jag kan känna en oerhörd frustration över att så få läkare vågar fatta beslut om 0HLR. Att man har ett sådant papper i journalen hindrar ju inte från att få behandling, mat, mediciner och god omvårdnad utan att man inte ska göra återupplivningsförsök. Jag tror att många patienter och anhöriga skulle vara för 0HLR om de fick ordentlig information om vad begreppet innebär. Jag skulle önska att fler läkare vågade ta tag i frågan, för det är ju trots allt läkaren som måste fatta beslutet och sätta sin signatur under det.
Har ni erfarenhet av oetiska HLR-situationer? Eller andra reflektioner kring 0HLR?
Visste inte ens att den termen fanns. Vad är det för typ av patienter som kan få 0HLR? Elaka busar och pedofiler? Eller på egen begäran?
SvaraRaderaSmulan: Pedofiler, per automatik och landstingspolitiker ;-) Skämt å sido. Svårt sjuka patienter som man bedömer inte har lång tid kvar att leva. Man slutar inte behandla och ge adekvat vård och medicinering för att någon har 0HLR men återupplivar inte om hjärtat stannar.
SvaraRaderaJaha, men det är ju bra! Ja då fattar jag inte varför det ska vara så svårt för läkaren att plita dit. Hoppet är det sista som överger, kanske? Kanske känner läkaren att han sätter en form av dödsdom? Det går ju emot allt vad läkaren jobbar för - bevara allt liv. Kanske känns lite småjobbigt att leka lite gud sådär... Hänger du med på hur jag tänker?
SvaraRaderaSmulan: Jag tror att det kan vara så! Plus att de är rädda att bli anmälda och/eller fatta fel beslut. De träffar i regel patienterna 5 minuter/dag och läser och hör sig till resten, jag tror att det är lätt att fatta "fega" beslut då eftersom de måste gå på vad sköterskorna säger.
SvaraRaderaOch många läkare har förbenat svårt att hålla tassarna i styr när det är nollat! Jag funderar allvarligt på att skaffa en tatuering på bröstkorgen "Ge fan i mitt hjärta!" när jag börjar närma mig den åldern...
SvaraRaderaI första hand så är det INTE läkaren som beslutar om 0-hlr utan patienten själv (kan man göra i ett tidigt skede) eller de anhöriga. I allra sista hand kan en läkare gå in och besluta om 0-hlr. Var det inte nåt du, frida, lärde dig under utbildningen?
SvaraRaderawhitelady7: Menar du att de gör HLR trots att någon är nollad? Det verkar ju helt galet isåfall! :-O Jag kommer också att vara snabb med att berätta för anhöriga (eller läkaren om jag är vid sådant medvetande) att jag vill vara nollad om jag är dement eller har en långt gången obotlig sjukdom.
SvaraRaderaAnneli: Jag fick inte lära mig någonting om 0HLR under utbildningen alls faktiskt. Eller så har jag glömt det för det var länge sedan... Jag har jobbat på många olika avdelningar och har kanske varit med om ett eller möjligtvis två fall där patienterna själva bett om att bli nollad. Jag har aldrig varit med om att anhöriga bett om det heller. På det sjukhus där jag jobbar är det något som läkaren beslutar om, rådfrågar/informerar anhöriga och patienten (om denne är kapabel att ta till sig information och svara) ELLER att en sköterska tagit tag i det. På senaste tid har det varit lite diskussioner om vi sköterskor verkligen ska ta upp det med anhöriga eftersom det av många anses vara en läkaruppgift. Så min erfarenhet är att det är läkaren som i första hand beslutar om 0HLR, med eller utan samråd från anhöriga och patient.
Så bra skrivet Frida! Håller ju alltid med dig ;)
SvaraRaderaNä, men precis som du skriver, när får man dö i lugn och ro? Utan att det ska tas massa prover, odlas, sättas dropp i det oändliga.
Har jobbat inom vården på olika avdelningar i 16 år nu, och har inte heller varit med om särskilt många gånger att patienten själv tagit ställning. För det mesta läkaren i samråd med anhöriga. "Luddiga" direktiv har jag inte varit med om på kirurgen tack och lov, var mest på kardiologen dom pysslade med sånt!
Och som en väldigt klok läkare sa till en gammal dam: Nu har ju frun uppnått en aktningsvärd ålder, vad tycker du vi ska göra om ditt hjärta stannar? Svaret kom utan betänketid: Låt det då vara!
Var bara för ett litet tag sen med om att en läkare inte ville ändra ett återtaget OHLR beslut för då kunde ju den läkare som beslutade att ta tillbaka OHLR bli ledsen... Då talar vi om en patient som var mycket dålig och absolut inte skulle klara sig vid ett ev. hjärtstopp. Ortopeddoktorer måste vara de sämsta läkarna på att ta dessa beslut...
SvaraRaderaJag blir ju lite fundersam här nu faktiskt.
SvaraRaderaVad jag har lärt mig i min utbildning så kan en läkare inte bestämma sådana saker och inte heller om en patient ska ha 0HLR eller om man ska göra allt som krävs för att få igång hjärtat igen. Det är ju alltid patienten som styr sitt egna liv och sin egen behandling. Läkaren kan "rekomendera" att si eller så vore det bästa, men inte bestämma. Förstå mig rätt.
Jag skulle bli galen om jag tagit ett beslut själv om 0HLR och sen görs det ändå. 0RESPEKT! Och är det nu så att man inte vet vad patienten själv skulle vilja/velat så är det enligt mig inte heller en läkares ansvar att avgöra det utan att ta det med anhöriga som kanske vet vad patienten själv vill om asystoli skulle uppstå.
Har jag galet fel??
Ett exempel ur verkligheten, det här är personer jag känner privat, och har inget med mitt jobb att göra. Systrarna 1 och 2 är huvudpersonerna. Syster 1, sjuksköterska, Syster 2 något annat. Syster 2 får hjärnblödning, men är fortfarande vid medvetande vid ankomst till sjukhus. Meddelar ansvarig läkare att hon INTE vill opereras, inte vill ha livsuppehållande åtgärder, är sedan många år meddlem i föreningen Rätten till vår död, är nöjd med det liv hon haft, och vill dö i frid!Ok, so far so good. Syster 1 anländer, de hinner ta farväl innan Syster 2's medvetande viker. När medvetandet viker, inträder herr Doktor Läkare i rummet... och börjar övertala Syster 1 om att få operera....... Syster 1 blir fly förbannad, hystar ut honom och ser till att Syster 2 får dö i lugn och ro! Men hur många anhöriga klarar sånt i en sån situation? Och varför ska man som anhörig ens behöva uppleva något dylikt???
SvaraRaderaOj så intressant! Har massor av åsikter! Återkommer när jag sovit o arbetat klart! Nu är det natti natti! =)
SvaraRaderaKirurgsyster: Vilken sympatisk kommentar av läkaren! Den ska jag lägga på minnet!
SvaraRaderaJohanna, ortopedsyrra: Nej! Vad tråkigt att höra att patienternas välbefinnande kommer i andra hand när läkarna måste hålla varandra bakom ryggen... Håller med om att ortopeder är lite... sena med medicinska bedömningar. De vill ofta operera och laga trasiga prylar men inte se till helheten ;-)
Jesse: Jag känner inte till lagstiftningen alls utan har bara erfarenhet från sjukhus. Där jag jobbar så nollas det ibland utan att fråga patienten och anhöriga, då är patienten oftast mycket dålig, ibland palliativ, och oförmögen att ta ställning. Det är ju oftast då som frågan ställs på sin spets. Vi sköterskor börjar ana oråd och tar upp frågan vad vi gör om någon får hjärtstopp.
whitelady: Vad hemskt att höra! Vilken tur att syster 1 var sjuksköterska och vågade ifrågasätta läkaren! Tror att få "vanliga" anhöriga skulle våga något sådant!
Syster Susan: Välkommen med dina åsikter Syster Susan!
Jag har varit med om en mycket otäck situation då vi av ansvarig läkare instruerades att låtsas-göra HLR på ett svårt sjukt barn. Vi skulle göra inblåsningar men inga kompressioner, "så att föräldrarna skulle känna att vi ändå inte gav upp". Vi hade många livliga diskussioner på avdelningen kring detta, men ordination är ordination. Lyckligtvis blev det aldrig aktuellt men det var en mkt obehaglig känsla i maggropen.. /sjuksköterskan
SvaraRaderajobbar själv som USK och är HLR instruktör. Min pappa gick bort i oktober 2010. Innan dess hade jag också åsikter om att det är humanare att somna in (och tycker så än), men när man sitter vak som anhörig...Det går inte att beskriva och man VILL inte förlora det sista hoppet trots att hjärnan vet...
SvaraRaderaDet där med 0 HLR funkar lite sisådär må jag säga. Den sötrsta bristen tror jag faktiskt ligger i att många läkare är rädda för att tala ordentligt med anhöriga och varför man ska göra 0 HLR.
SvaraRaderaHörde för längesen en annan benämning på 0 HLR.. minns inte den, men den var så bra...
SvaraRaderaNågon som vet? Vi säger alltid : Nu är det god omvårdnad som gäller! Det låter ju mycket bättre, anhöriga kan ju få för sig att patientstackarn bara ska ligga där och dö...
Men vad ingår i god omvårdnad i livets slut är ju nästa fråga..
I vårt landsting ska beslut om 0 HLR alltid skrivas in i journalen, helst av en överläkare.
Så spännande att höra vad alla tycker...
tror att det var under utbildningen, men jag har iaf hört att om en patient ligger nedsövd, men är svårtskadad och man vet inte hur dennes liv kommer att bli om den väcks, så ska aldrig anhöriga behöva ta beslutet om 0 åtgärder... om det så handlar om att inte göra HLR eller stänga av respiratorn... Men jag håller med dig i allt du säger... Det pågår en debatt om detta på expressen... dina kloka ord skulle göra sig bra där!
SvaraRaderaHar jobbat på en IVA. Låt folk dö istället för att hållas igång med oss.
SvaraRaderaJag menar givetvis inte att människor som kan komma tillbaka ska få dö.
SvaraRadera