onsdag 16 februari 2011
Mobbning på jobbet
På min arbetsplats förekommer det mobbing. Det är en tjej som är värst. Ledaren. Och så har hon tre-fyra undersåtar, utlöpare. De här personerna är vidriga. De tisslar och tasslar i korridorerna, stirrar, blänger eller vimlar med ögonen åt- och om arbetskamrater. Pratar ibland skit om människor som befinner sig i samma rum. Gör narr av dem. Deras dialekt, utseende eller sätt att vara.
Undersåtarna är rätt okej, var och en, men så fort ledaren är i närheten så svassar de kring henne och alliansen stärks. Ledaren anser sig vara störst, bäst, snyggast och smartast på hela sjukhuset och hon får inte ifrågasättas alls, då tänder hon på alla cylindrar. Ledaren ska man Inte ifrågasätta!
I den här röran av nytillkomna sjuksköterskor och en gammal halvtrött grupp undersköterskor så fungerar det att ha en informell ledare som bitchar mot alla nya och mobbar ut dem som anses farliga eller tråkiga. Det fungerar också eftersom ledaren är en lismig jävel som ställer sig in hos chefen.
Jag känner till minst två personer som slutat på grund av den här gruppen mobbare. Och säkert finns det fler. Många fler, som inte vågar berätta att de mobbats eller inte står ut med ledaren och hennes lilla klan.
Jag skulle råda alla i liknande situation att gå till chefen. Självklart ska man ju göra det. Men. När det kommer till en själv. Jag vet inte om jag orkar. För jag vet att jag själv kommer att råka illa ut, eller råka värre ut kanske jag ska säga eftersom ledaren redan nu har ett ont öga till mig. Det är inte lätt. Men det gör ont, så ont att se bra arbetskamrater sluta. Och jag hatar ledaren så att jag knappt tål att se henne. Jag föraktar henne. Tänker elaka saker om henne. Trots att jag vet att hon är liten och svag bakom den där tuffa fasaden.
Har ni erfarenhet av mobbning på jobbet?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Är det alltså så att du inte kan lita på din chef? Vi har också haft lite problem med sånt, det var en erfaren uska som var riktigt taskig mot en student, men då tog vi upp det med chefen, och litar på att hon inte säger vem hon fått det ifrån. Det låter himla trist att ni har det så illa, i värsta fall bör ju denna person omplaceras, men då måste det ju komma fram till chefen, från flera håll...
SvaraRaderaDet man kan göra i det lilla är väl att försöka "se" alla på jobbet, och göra alla delaktiga, att inte köpa att nån blir utanför, samt vara noga med att inte ta del av skitsnacket, utan kanske säga nåt om att "jag vill inte vara den som snackar illa om andra" och sedan gå där ifrån. Att vara tyst och lyssna gör en ju delaktig. Man kan också vända på saker och ting, om du hör nåt om att "har en ful dialekt" så kan man ju snabbt vända det till "Åh, tycker du, jag tycker det låter mysigt.
Läste en bok eller artikel om det ämnet för ett tag sen, men kommer inte alls på vilken det var just nu, tyvärr.
Upperhand: Jag litar tyvär inte på min chef. Min närmaste chef är för konflikträdd och den över henne är en snäll men vek person. Därav att den här personen har fått hålla på. Hon är väldigt inställsam till rätt personer och cheferna ser henne som en tillgång. Jag tror att det finns människor där som inte ser henne som en mobbare, just för att hon väljer sina offer och när och var hon ska vara taskig.
SvaraRaderaDet är synd att de som slutat inte vågade säga till. Det hade varit så mycket bättre om vi kunnat göra det tillsammans men de orkade inte, utan slutade och önskade mig lycka till... Och jag vill inte fråga människor rakt ut vad de tycker om henne heller så det är svårt att hitta fler som kan stötta mig om jag går till chefen...
Ett problem man känner till och vi har samma problem på vår arbetsplats och inget har hjälpt trots att chefer varit inkopplade och sådana personer är väldigt svaga innerst inne så man tycker nästan synd om dom men den tanken lägger man istället på en som förtjänar lite omtanke istället.
SvaraRaderaOch visst är det ett vårdproblem i kubik och man orkar inte riktigt med att strida så länge det inte går över en viss gräns för då jävlar...
Ush för att ha det så här på jobbet och ni sjuksköterskor som ska försöka hela tiden vara positiva mot era patienter. Inte lätt när man inte trivs på jobbet. Har själv varit med om mobbing. Men en dag orkade jag inte bara längre utan jag vet itne vart jag fick styrkan att säga i från. Jag såg hur den är så kallade ledan stod och sncka de skit med en annan anställd medans jag fick göra allt. Jag blev så dur så jag gick fram till damerna och höjde rösten rejält och skällde ut de. Jag sa hur barnsliga jag tyckte de va, hur omoget det är att prata bakom ryggen i stället för att prata med personen det gäller och ha det med henne eller honom. Jag va bara så arg så de fick höra ett och annat men från den dagen så blev de bättre faktiskt. Tyvärr blev de lite fel då jag stod och skällde på de i butiken och nåhra kunder kom tyvärr in under den tiden men jag fick mitt sagt. Tyvärr tror jag inte på att säga till chefen utan ta tag i saker själv. vad har man att förlora. Jag tror även att man ska säga till ordentligt, visa att de här accepterar jag inte. för annars bryr de sig inte. Jag va verkligen arg och tyvärr hon de lite tårar med men de tog jag snabbt och stannade upp. Min chef va dock på deras sida jämnt så jag fick själv ta tag i det ändå.
SvaraRaderaJag hoppas du en dag säger i från.
HEJ ... Kul att ha funnit dig... Bedriver själv en vårdblogg... Hör av dig..
SvaraRaderahttp://careeducationpunktse.blogspot.com/
Vänligen Helena..
Ja tyvärr. Kontaktade skyddsombud och arbetsmiljöavd.
SvaraRaderaFLAK: Det är ju det man är rädd för, att chefen (liksom mååånga andra chefer) inte ska klara av att hantera informationen så att situationen bara blir värre.
SvaraRaderaMrs bernhardsson: Vad starkt av dig att våga säga ifrån! Jag har rytit en gång men fick så mycket skit av det så att jag drar mig för att göra något igen. OM vi inte är fler.
Fröken Fräs: Vad kul att du hittade hit! Och vad kul med en till vårdblogg!!
Osloskånskan: Blev det bättre efter att du kontaktade skyddsombudet och arbetsmiljöavdelningen?
Ja, men det tog tid.
SvaraRaderaJag är sjuksköterska och har precis börjat på en ny arbetsplats, dvs min första arbetsplats, känner mig ganska osäker måste fråga en hel del eftersom jag inte vill göra några fel. Inte nog med det är jag yngst av sjuksköterskena på denna avdelning för att inte tala om undersköterskena som jobbat där i 30år.
SvaraRaderaJag känner mig mobbad, det är en massa tissel och tasel och så fort jag kommer in i rummet så är alla tysta och byter ämne. Jag är en ganska svag person med inte så många års erfarenhet och detta är ett litet sjukhus och en liten stad där alla lixom känner alla.. och att komma som utomstående in i detta och sedan bli mobbad. Jag tycker det är piss och gå till jobbet, på morgonana känner jag att det tar emot ... men man har ju inget val!
Tar gärna bra tips på vad jag kan göra för att förbättra min situation !!!
sedin84: Vad tråkigt att höra att du tycker att det är piss. Och så TRAGISKT att vuxna människor beter sig som du beskriver att dina jobbarkompisar gör!
SvaraRaderaMitt råd är att du ska försöka ta på dig en stark roll. Spela stark. Inte så att du ska bli som mobbarna men visa att du ser vad du gör och att du inte accepterar beteendet! Exempel: När du hör att de tisslar och tasslar och sedan blir tysta nör du kommer in i rummet: Säg högt (gärna med glimten i ögat) "Varför blir ni tysta när jag kommer in, pratar ni skit om mig eller?". Och se vad de svarar.
Ett annat tips är att försöka hitta någon som är "snäll", som står på din sida. Säkert har de mobbat många nya och många är säkert rädda för att bli din vän och på så sätt kanske bli mobb-offer igen men försök! ALLA kan väl inte vara mobbare?
En annan taktik är att bli kompis med den värsta. Fokusera på henne (för jag antar att det är en hon?) och smöra lite. Sätt dig vid hennes bord på lunchen. Lyssna intresserat på allt HON har att säga. Fråga henne om råd (men INTE om allting, då får hon bara vatten på kvarnen). Se till vinna hennes gunst. Det är nog svårt att mobba en vän, eller någon man känner och jag inbillar mig att de mobbar sådana de känner mindre.
Jag tror att mobbare över lag går igång på svaga personer som utstrålar osäkerhet/undergivelse. Jag tror att du kommer långt bara genom att spela tuff/cool. Låt inte rädslan skina igenom. Visa inte så många svagheter (för mobbarna). Jag vet av egen erfarenhet att det är skitsvårt men försök!
I sista hand: chefen (som säkert är medveten om problemet redan men som väljer att blinda) och facket.
KRAM!!! Berätta gärna hur det går för dig! Och glöm inte att du är värdefull och fantastisk!
Vi män som arbetar i vården blir kallade för allt möjligt fult.Jag märkte att mina arbetskamrater skrattade åt mig bakomom min rygg.En dag när dom inte trodda att jag såg så var det ett lustigt biträde som gick omkring med min mössa som kanske såg lite lustig ut men den var varm och skön på vintern hon gick omkring i korridoren och gjorde sig löjlig flera personer stod o skrattade inklusive en mellanchef. Synd också att man inte kunde få fler manliga vänner de drog sig ofta till den självutnämnda ledaren och berättade allt dom visste om andra i personalen.Jag kände mig alltid ensam som man vi blir satta på undantag och är man usk som jag så blir man nedlåtande behandlad av manliga sjuksköterskor de blir man aldrig vän med.Jäkla stroppar då var det lättare med vissa kvinnliga ssk om de inte trodde att de var florence night a gale och införde kadaverdissiplin på avdelningen.Nej vården är inte rolig för män, hur många gånger har man inte blivit kallad för fikus och andra otrevliga tillmälen.
SvaraRaderaSom ung kvinna och läkarstudent så har jag upplevt en del mobbing när jag jobbat inom vården. Numera är det oftast bara min chef som vet vad jag studerar, jag brukar säga att jag pluggar biologi om någon frågar bara för att få slippa alla påhopp om mitt framtida yrke.
SvaraRaderaUpplevde det på min praktik. Mobbades rejält av min egen handledare. Hemskt.
SvaraRadera