Med det här arbetssättet blir vi lite som försäljare som försöker pracka på kunden någon som han eller hon inte velat ha från början. Jag tror att man som patient kan känna sig lurad när man tror att man söker för det ena men vårdpersonalen börjar fokusera på något annat. Jag tror också att det finns en risk att integriteten kränks om "fel" sjuksköterska börjar fråga om känsliga ämnen enligt någon framtagen standardmall. Jag tänker framförallt på våld i nära relationer, som jag skrivit om tidigare.
Jag tycka att det är lite osmakligt att Folkhälsoinstitutet ger Landstingen pengar för att vi ska identifiera och upplysa om ett visst folkhälsoproblem för dem. Att klinikerna får en viss summa om vi varit duktiga och frågat si och så många patienter om de röker, ramlat eller vilket BMI de har. Det är så lätt att komma utifrån och tycka och ge morötter utan att se helheten. Det är ju bara ett enkelt frågeformulär, brukar det heta. Problemet är att vi har trettiotvå andra enkla frågeformulär, register och prover som vi ska ta i forskningens och upplysningens goda anda. Men vi har inte personal som täcker upp för de nya arbetsuppgifterna. De här små, små bäckarna blir till slut blir åar och floder. Och de kan inte stoppas med morötter som pengar, som vi fotfolk ändå aldrig ser röken av.
Psykiatrikern David Eberhard har en bra poäng i sin debattartikel i Aftonbladet. Han menar att staten, liksom läkare och Folkhälsoinstitutet, moralpredikar för mycket och lägger sig i andras liv. Han pekar bland annat på att vissa landsting har snusförbud på arbetstid och Gävleborgs landsting som tvingar sina anställda att blåsa i alkomätare. Här ett utdrag från artikeln:
Det är inte Lean att hålla på med frågor som vi ändå inte kan göra något åt. Om Folkhälsoinstitutet vill att vi ska hjälpa till med folkbildning/folkhälsa så får de fanemej tillsätta mer personal innan de startar såna här projekt tycker jag!
Jag förstår hur du tänker, men att fråga om människors vanor har väl också lite att göra med att försöka förebygga återfall och att vissa tillstånd förvärras av ex övervikt. Ska man bara fortsätta behandla konsekvenserna av en "ovana", utan att patienten själv försöker göra det den kan, som att gå ner i vikt. Man kanske inte behöver fråga när patienten ligger med smärta i akutskedet, men efteråt? Jag tycker precis som du om resurserna, fler saker ska göras men man får inte mer tid eller pengar att göra det på.
SvaraRaderahttp://open.spotify.com/track/3IBiYHBDBqEnBYAKw68o65
RaderaKlart du har en poäng. Staten ska inte vara någon dåligt morsa åt oss. Men samtidigt är det väl inte fel att tala om risker kring rökning övervikt mm. Klart man inte ska stå där som en översittare och tala nedlåtande eller i akutfasenmed pekpinne. Men om någon kommer in med hjärtinfarkt tex så är det inte fel att i eftervården se över pat livstil om denna vill. Rökning, matvanor och motionsvanor mm. Menar inte att man ska tvinga på något utan bara info, om pat självklart vill det. För hur vi än inte vill inse det så betyder vår livstil rätt mycket för hur vi mår. Men vill inte den överviktiga rökande personen som kommer in med 3:dje hjärtinfarkten ha råd ang bidragande orsaker så får det väl vara så. Eller lungcancerpat vill inte sluta röka må så vara då. Men att info om skadliga livsstilar får vi aldrig sluta med. Men håller med det ska vara på lika och värdiga vilkor och finnas personal till det eftersom det är inget man bara stressar igenom.
SvaraRaderajAAA jag har hittat bästa bloggen, första gången jag hamnade här och jag är fast. Nu har du en trogen läsare, ja en sjuksköterskaläsare. go on.
SvaraRadera