Vi har det jobbigt på avdelningen just nu. Många svårt sjuka patienter. Bemanningen klarar en sådan patient men när det ligger fler svårt sjuka så står vi oss slätt.
För att använda en klyscha kan man säga att vi går på knäna. Ingen känner sig tillräcklig. De flesta går hem med en klump i magen. Vi tittar på varandra, skakar på huvudet, fy fan, vilken dag, fy fan, vad skönt att flexa ut. Ibland ringer vi varandra, messar eller tar kontakt på FB för att höra hur det gick, hur någon mår.
Varje dag ser jag mig själv i spegeln och lovar att jag måste ta mig därifrån. Måste, måste, måste. Min kropp klarar inte mer. Mitt psyke klarar inte mer. Det är synd, för det finns många som mig. Många bra, erfarna, snabba och lättsamma personligheter som inte pallar. Som ger sig av.
Vilka blir då kvar? Vilka orkar det här tempot? Vilka vill "ställa upp" på att jobba som en dåre utan rast, ibland dubbelpass och hela tiden känna sig otillräcklig? Vilka vill, år efter år, åka hem från sjukhuset och lägga nivån på "men alla patienter överlevde ju" eller säga om de som inte överlevde "men h*n var ju gammal och multisjuk"? Vilka blir kvar?
Jo, det ska jag tala om för er. De som blir kvar är de nyutexaminerade. De kommer alltid att finnas. Avdelningarna kommer att bemannas med nyutexaminerade sjuksköterskor som stannar ett till två år och sedan går vidare när de blivit varma i kläderna och inser att arbetsbelastningen och ansvaret i förhållande till lönen är orimlig. Och så fylls det på med nya sjuksköterskor som kommer direkt från skolan eller som kommer från en annan arbetsplats i hopp om en bättre och lugnare arbetssituation. Alla kommer alltså att vara "nya" på arbetsplatserna.
HUR bra vård blir det när alla sjuksköterskor är nya på ett ställe? Blir det patientsäkert? Blir det en stabil arbetsgrupp? Jag skulle gärna vilja veta vad undersköterskorna tycker om alla nya sjuksköterskor? De får ju dra ett väldigt stort lass när det hela tiden fylls på med nyanlända sjuksköterskor som inte orkar se mer än sitt eget arbetsområde och inte har tid att hjälpa undersköterskorna.
Och hur kul är det som läkare att ha ett frågetecken till sjuksköterska på ronden? Någon som inte kan rutiner och behöver uppbackning av läkaren stup i ett?
Du har så rätt så rätt så rätt så rätt.
SvaraRaderaJag är ssk sen -96 och har jobbat på olika ställen. På det stora hela är det samma visa överallt. Man flyttar runt och provar annat i hopp om att hitta ett ställe med drägliga förhållanden.
Men de ställena är så få. Jag är en bra ssk . Jag tycker om mitt jobb. Men jag är slutkörd. Inte minst mentalt för att man verkligen inte hinner med dessa medmänniskor som är våra patienter och som behöver mer än det absolut nödvändigaste för att överleva.
Inte konstigt att människor är kritiska till vården idag. Jag är också kritisk.
Inte till enskilda människor - utan till den verklighet, de arbetsförhållanden som gör att vi inte kan utföra vårt arbete gott nog.
Stjärnstoft: AMEN! Vilken bra kommentar!
SvaraRaderaSitter hemma på slutet av min semester och grubblar över om jag ska tacka ja eller nej till att läsa till dsk ifall jag kommer in (reservplacerad). Älskar mitt jobb som ssk på en medicinavdelning (sen 4 år) samt mina arbetskamrater. Men så var det ju det där med resten oxå... Tack för påminnelsen om hur verkligheten ser ut! Hälsningar från en tillfälligt utvilad ssk.
SvaraRaderaAnonym: DSK är kanske lugnare ändå? I jämförelse med ssk på en medicinavdelning... Här har du mitt inlägg om de olika VUB:arna iallafall: http://fridasyster.blogspot.com/2011/04/det-dar-med-vub.html
SvaraRaderaJa, jag tackar oxå för påminnelsen att jag INTE ska tillbaka till medicin! Bytte nyss från en sådan medicinavd du beskriver till en ortopedavd med enbart planerade operationer, vilket är rena lyxen ibland! Man vet vad man har, inte en massa överbeläggningar etc. och dom är inte svårt sjuka med meterlånga medicinlistor! En helt annan stressnivå som gör att jag orkar ha ett liv även utanför jobbet! Hoppas du kan hitta nåt annat jobb och visa "dom" att du inte accepterar detta längre!
SvaraRaderaMvh Marie
Så otroligt bra skrivet och det är så sant det du känner och beskriver, det känns som att jag kunde skrivit det själv. Man får hela tiden höra att man ska göra mer och blir bättre men man får aldrig höra att man är bra vilket jag anser vara en förutsättning för att vilja jobba framåt. Det blir mer och mer nya system som införs som man förväntas sätta sig in i och nya blanketter att fylla i, allt för pat. bästa heter det. Men sen skall dessa papper föras in i datorn och man hamnar längre och längre bort från pat. Du kanske ska dokumentera att pat. har risk för fall på papper och istället för att hinna vara ute och undvika fallet ska du istället sitta och skriva i datorn om att risken finns medan pat. faller. Innan man springer och hjälper är det ju dock bra om man sparar arbetet annars blir man utslängd ur systemet.. Galet. Tillslut kommer man träffa den där väggen och det kan ju gå fortare än man tror. Just nu känns det rätt långt bort att jobba tills man är 67, undrar om man klarar det?
SvaraRaderaHåller med dig i mycket av det du skriver. Jag arbetade några år på en medicinavdelning och känner igen mig i mycket av det du skriver.
SvaraRaderaFinns det överhuvudtaget något ssk-jobb på sjukhus med rimliga arbetsvillkor så får ni gärna berätta var. Själv har jag blivit något av en rebellsjuksköterska, jag ställer krav redan vid intervjun att inte arbeta nätter och inte jobba kväll följt av dag (som verkar vara vanligt inom vården för att få kontinuitet) men det verkar vara svårt för dem att inse att alla inte ställer upp på landstingets villkor. En fråga som ofta kommer upp på intervjun är hur man tål stress, som om det vore en måttstock på hur duglig man är som ssk. Jag svarar ärligt att jag är hyfsat stresstålig men under förutsättning att man inte kämpar mot klockan varje minut under arbetspasset. Arbetsgivare verkar ju inte förstå att man vill orka med ett liv utanför jobbet, att vara sjuksköterska är numera inte ett kall! Får jag inte jobb pga detta så får det väl vara, jag vill inte slita häcken av mig för en oacceptabel lön och usla villkor. I övrigt så är det ett toppenjobb med bra arbetskamrater och den tacksamhet man får av patienterna gör ändå att jobbet känns meningsfullt.