Diskriminering av ensamstående nattarbetare

Förra veckan läste jag om en ensamstående sjuksköterska i Stockholm som varje termin får kämpa för rätten att få ha sitt barn på nattis. Det kändes som att hon kämpade mot Goliat när hon ständigt blev ifrågasatt av kommunen, fick färre timmar beviljade än vad hon behövde och att hon hela tiden fick uppmaningar om att byta jobb. Även Hanne Kjöller, journalist och sjuksköterska, var på kvinnan i en av sina kolumner och menade att föräldrar får offra lite själva. Enligt Hanne Kjöller hade den nattarbetande sjuksköterskan ett eget val och i Hannes värld kunde kvinnan ta ett dagjobb som sjuksköterska. Till skillnad från kvällsarbetande skådespelare, som inte kunde förlägga föreställningarna till dagtid.

Jag tycker att det är en trångsynt inställning. Extra tråkigt är det eftersom uttalandet kommer från en före detta kollega. Hanne Kjöller är ju sjuksköterska och borde känna till hur arbetsbelastningen är fördelad på ett sjukhus. Det är många småbarnsföräldrar som väljer att jobba natt för att det är ett lugnare tempo och för att man inte behöver göra lika många nätter som dagar för att få ihop arbetstimmar. Man kanske helt enkelt prioriterar att jobba natt för att få mer tid till sina barn. En inte alldeles ovanlig tanke bland föräldrar. I alla tider har det funnits vårdpersonal som valt att jobba natt när barnen är små just för att få mer tid över till familjen.

Jag tror att det finns en risk att ta bort rättigheten att jobba natt när man har småbarn. En risk att fler kvinnor blir hemmafruar eller jobbar deltid på dagen. Och vips så är vi tillbaks i ett samhälle som kvinnor kämpat för att vi ska komma ifrån. Vi är tillbaks vid spisen och hemarbetet. Och vi får sämre pension för att vi inte heltidsarbetar. Men vem orkar heltidsarbeta och ha småbarn hemma? Att jobba som sjuksköterska eller undersköterska är slitsamt. Att ta hand om andra människor hela dagarna med sin egen kropp som insats är jobbigt. Man står, går, drar sängar, lyfter tunga patienter, arbetar i konstiga arbetsställningar. Det ringer, larmar och tjuter överallt. Man ska vara på allerten, på topp, hela arbetspasset. Ibland utan att kunna ta regelbundna raster. Ibland utan att hinna gå på toaletten.

Det går när man är ung och inte har barn. Det går några år. Men för en ensamstående mamma. Det är inte så lätt som Hanne Kjöller tror. Det måste finnas en möjlighet att få jobba med det man är utbildad till och samtidigt kunna försörja sig och sina barn. Man måste kunna jobba som sjuksköterska även som ensamstående förälder. Man ska inte bli diskriminerad för att man väljer att jobba natt.

Hanne Kjöller har många bra åsikter men här måste jag säga att hon sjönk rätt rejält i mina ögon. Välkommen tillbaks till verkligheten på sjukhuset Hanne!

Vad tycker ni läsare?