Inga problem här inte!

På mitt jobb är det många som är sjuka. Det märks på golvet eftersom det inte går att få tag på vikarier. Det blir vi andra som får täcka sjukluckorna. De flesta är trötta, utarbetade och less på systemet. Det är bara de nyutexaminerade 22 åringarna som ler. De tror att det snart blir bättre. Att de med sin glöd och nyvunna kunskap liksom ska kunna rädda Landstinget. Det är tur att du har mig som är ny och positiv, sa en av dem som går dubbelt med mig. Ja. Det är jättetur. Verkligen. Så kan jag sitta som en sur klimakteriekärring och gnälla på expeditionen medan de unga, glada 22 åringarnar räddar avdelningen.

Själva grejen är att allt är så förljuget. De här tjejerna kommer ju inom en snar framtid att fatta att de är lurade. Att de inte alls kan förändra någonting. Och om man säger de till dem så betraktas man som en bitter och mossig förälder som bara ska vara tyst. Och visst, det är väl lika bra att vara tyst och låta dem själva få bilda sig en uppfattning. Lite fri uppfostran. Learning by doing. Men samtidigt är det en lögn för 95% av alla sjuksköterskor kommer ändå att sluta inom ett år. När de nya upptäcker hur systemet är uppbyggt, hur vi systematiskt utnyttjas utan att få någonting för det. Då kommer de också att se sig om efter annat.

Eller gå vidare som cheferna säger. För ingen slutar ju på grund av stress, kaos och känslan att vara utnyttjad. Nej. Man slutar för att man vill gå vidare i sin utveckling. Det är lite samma sak som med de här sjukluckorna. Mina kollegor är inte alls hemma för att de är utbrända eller helt slut på grund av stressen på jobbet. Nej. De mår dåligt bara. Eller mår inte så bra. Sköna omskrivningar. Sjuka omskrivningar. För det är skamligt att vara utbränd. Och det är skamligt att vara chef på ett ställe där sköterska efter sköterska springer in i väggen. Därför säger vi ingenting. Vi har ju inga problem!

Lalalalalalalalalalalal