I fredags publicerades TCO:s rapport som visade att sjuksköterskor hör till den yrkesgrupp som är mest stressade. Ingen av de sjuksköterskor jag känner är särskilt förvånade. Vi kan alla skriva under på att vi har en alldeles för hög arbetsbelastning och även de mest erfarna sjuksköterskorna har svårt att sova eller vaknar mitt i natten och tänker på jobbet. Många går in i väggen. De flesta går någon gång ner i arbetstid, för att orka.
Ännu en gång uttalar sig Vårdförbundet och bekräftar att många medlemmar jobbar deltid för att orka.
Samma sak som för ett år sedan kan man säga. Och antagligen samma sak som kommer att sägas nästa år. Sjuksköterskor är den mest stressade yrkesgruppen. Många sjuksköterskor tvingas gå ner i arbetstid för att orka jobba.
Och ingenting händer. Nya syrror utexamineras. Börjar med glöd och stor entusiasm. Inser efter något år att de hamnat i en galen värld, slutar på avdelningen och börjar på en ny i förhoppning om att det är bättre där. Eller går ner i arbetstid och kämpar vidare. De äldre syrrorna tvingas ut i kommunen, läser en VUB eller omskolar sig. Hjulet snurrar på. Kompetensen på golvet blir allt lägre eftersom avdelningarna till största del bemannas av nyutexaminerade sköterskor eller sköterskor som just börjat.
Jag tycker att det är så grymt tråkigt att det ser ut såhär. Och att ingen lyssnar. TCO kan ju göra hur många undersökningar som helst men ingenting spelar någon roll. Fackförbundet har ingenting att säga till om och sjukhuset kommer att fortsätta bränna sjuksköterska efter sjuksköterska. Och bakom alla dessa sjuksköterskor finns det en människa. Som sliter ut sig och jobbar med sin kropp som insats.
Läs mer här och här.
Man blir så förbannad att det är känt att det ser ut så här och har gjort en längre tid, men ingen gör något! Högre lön och högre bemanning vore lösningen men det verkar ju snarare gå åt andra hållet. På min avd. har vi fått fler patientplatser men ingen mer personal...
SvaraRaderaNu har jag lagt ner och börjat plugga istället (inget vårdrelaterat).
Tack för en bra blogg!!
JAg säger en ska: no shit sherlock! Jag blir lika arg som ledsen. Arg för att det tillåts vara så, det är ju förbövelen människor vi arbetar med. Vad händer med patientsäkerheten när gammal erfarenhet och kompetens försvinner ut från avdelningarna? Vad händer med de få som blir kvar på avdelningarna? Ledsen blir jag för att det känns som det är hopplöst vissa dagar. Jag sliter, står där med mina riktigt septiska patienter, hämtar patienter på IVA, pratar med oroliga anhöriga, sliter för att få dagen att gå runt och målet är att ingen patient ska dö. Säger till min student som jag glömt bort att jag skulle ha att den bästa egenskap en sjuksköterska kan ha är skinn på näsan, en flexibilitet och en ultrastor urinblåsa. Lär ut mina knep: taktikkissa (du vet aldrig när du får kissa nästa gång), taktikät(du vet aldrig när du får äta nästa gång) och framförallt taktiknjut av lugnet (du vet aldrig när det är lugnt nästa gång.....) Jag blir ledsen för att jag har givit upp hoppet om förändring, hoppet om att min student som är färdig till sommaren ska komma in i en förändrad värld, för att jag inte motarbetar de rutiner och galna system vi arbetar i.
SvaraRaderaÄven min avdelning har fått fler platser, sjukare patienter då intensiven har färre platser för våra riktigt septiska patienter (arbetar på en akutinfektionsavdelning) och personalen blir inte mer motiverad, gladare eller mer engagerad för det.
Tack för en fantastisk blogg!!
Jag är nyexad och således väldigt grön och oerfaren. Allt låter så vackert när alla säger: " Man måste få vara ny, det får ta extra tid". Men det är bara rent skitsnack, för i verkligheten måste jag klara samma arbetsbörda som de som jobbat i 20år, för jag har inget val.
SvaraRaderaDet finns inte plats och tid att vara ny. Jag upplevde den värsta dagen i mitt liv i helgen då jag jobbade. Jag grät på jobbet och hela kvällen då jag kom hem eftersom jag inte kan göra mitt jobb som jag vill och borde. För att jag riskerar patienters säkerhet och min egen två månader långa karriär. Och kollegorna säger lite ironiskt "det är bara att vänja sig, för det är såhär det är".
Jag vill inte behöva ta sån jävla skit som man uppenbarligen ska behöva.
Jag kommer antagligen lämna branschen innan jag ens börjat ordentligt. För inget är värt detta. Det är helt enkelt inte värt att må skit på jobbet som man ska gå till varje dag.
Speciellt inte med det SKÄMT man har i lön.
Sofie: Åh vad jag känner igen det där! Vi som jobbat ett tag säger "det är bara att vänja dig", för vi hinner inte alltid hjälpa till eftersom vi själva har häcken full. Det är svårt att vara ny i en organisation som kräver allt mer. Och det är svårt att vara ny när det hela tiden kommer nya och ingen riktigt vet hur saker ska vara. När man ibland inte ens HINNER kolla upp hur saker borde vara, jag tänker på PM, FASS och med Vårdhygien tex. Man gör något och tänker "det där kollar jag sen" Och så blir det inget "sen" och man vet fortfarande inte vad den där tabletten var till för eller hur MRSA egentligen smittar...
SvaraRaderaDet är KLART att du inte kan klara samma arbetsbörda som någon som jobbat länge! Mitt råd är att inte lyssna på "du vänjer dig". Du SKA inte vänja dig vid extrem stress osv. Många nya jobbar helt rätt. De gör saker metodiskt och rätt, till skillnad från oss äldre som försöker hinna med och slarvar lite här och omprioriterar lite där. DET är inte bra det heller!
Försök att inte jämföra dig med de som jobbat länge utan ta den tid du behöver. Du är ny och det är dina kollegors uppgift att hjälpa dig tillrätta. För om de inte hjälper dig, då blir du trött och sjukskriven och om du blir sjukskriven... ja då får dina kollegor jobba extra...
Mitt råd: Ta ingen skit från arbetsgivaren. Våga vara ny. Skriv avvikelser på arbetsmiljön om du gråter av stress. Det här måste komma fram till din chef. Något är fel, och felet är antagligen inte du! KRAM!