Häromdagen var det stort pådrag i medierna efter att fem boende på Hjulhammars äldreboende i Karlskrona smittats av Haemophilus. En 98 åring kvinna DOG sa tv-reportern med uppspärrade ögon och allvarlig röst.
Och visst är det allvarligt när personalen smittar patienter och boende. När vi missar handhygienen och slaskar runt med dagisbaciller bland sjuka och svaga. Det får inte hända.
Det jag tycker är konstigast i det här fallet är att man blåser upp en nyhet av att en person dog. Det är allvarligt, visst. Men en 98-åring. När man är 98 år så ska man väl dö av någonting? Att man stryker med i en lunginflammation är inget konstigt eller ovanligt.
Varför är vi så rädda för döden? Varför har vi så svårt att acceptera att äldre människor dör? Det är samma sak på sjukhuset: Läkarna sätter väldigt sällan 0HLR på äldre, multisjuka, patienter och vi överbehandlar de flesta äldre. Det röntgas hit och dit, tas prover, ges antibiotika. Jag menar inte att man ska ålderdiskriminera människor men vi är förbannat rädda för att titta på patientens ålder, sjukdomsbagage och förutsättningar för tillfrisknande och tutar på med 90 åringarna som om de skulle lagas och bli 50 igen...
Nä, det jag tycker är mest skrämmande i den här historien är inte att en gammal kvinna dog utan att personalen kan ha brustit i sina hygienrutiner. Här är det väl mer värt att titta på vilka kläder personalen bär, om de har smycken, utsläppt hår, om de har tillgång till tvål, handsprit och vatten och HUR de tvättar och spritar händerna.
Läs mer i DN, Vårdfokus
Visst syster Frida, så är det.
SvaraRadera