Jag har tänkt mycket på en sak den senaste tiden. Jag har tänkt på det där med statusen på de olika avdelningarna. Förr var det svårt att få jobb på vissa enheter. Det var mer populärt och hade lite högre status att jobba på avdelningar som nima, hia, akutmottagningen och ava. Man hade tur om man lyckades få en plats där. I värsta fall fick de nyutexaminerade börja inom psykiatrin, som har låg status, för att få erfarenhet.
Idag ser det annorlunda ut. Idag kan man få jobb överallt, det är bara att lyfta på luren. Även de nyutexaminerade kan nuförtiden få jobb direkt på avdelningar som kallar sig för intensiv- eller akutvårdsavdelningar. Något som var omöjligt för tio år sedan. Då skulle man ha jobbat minst två år för att få börja på akuten.
Jag tycker att det är bra att man lätt kan få jobb och att man lätt kan byta jobb. Det är en trygghet att vara eftertraktad och det är skönt att man nuförtiden kan få en plats där man vill vara. Men jag ser också en fara i utvecklingen. Det är en fara att nyutexaminerade får jobb på akutmottagningen eller i resurspoolen. Och det det är inte bra med en hög personalomsättning, som det ju blir när man lätt får jobb. Idag resonerar många att de drar när det blåser lite runt öronen. Det är inte alls samma avdelningsanda som det var förr. Vi. Håller ihop. Hjälper varandra. Idag hjälper man sig själv. Drar när det inte passar på ett ställe. Lyfter på luren: Hej, kan jag jobba hos er?
Det finns få eldsjälar. Få som jobbat länge på en avdelning. Få som vill stanna och driva avdelningen framåt med kvalitetsarbete, dokumentation eller dra ihop en brännbollsturnering med grannavdelningen. Idag är avdelningarna som en väntsal. Några har just kommit, andra ska just åka. Alla är där och då, samlade, men ingen har för avsikt att stanna någon längre tid.
Det finns inte längre någon status, varken i yrket eller i de olika avdelningarna. Vi är alla utbytbara ekrar och ingen bryr sig längre om vår kunskap och erfarenhet. Vi är fötter på golvet. Och om det inte passar så kan vi dra.
Jag (som jobbar i rotation på akutmottagning/ akutvårdsavdelning) tycker det där är lite kluvet. För visst önskar man att man alltid har "gammal, trygg kollega som kan "allt" och fortfarande är på hugget på ett sätt- det gör man väl överallt. Samtidigt så är entusiasmen hos dom nya- OCH det faktum att dom har en fräschare utbildning inte heller att förakta. Jag tycker att det är bra att vi som nu tar in 1-2 nyfärdiga sjuksköterskor per termin och ungefär lika många med erfarenhet. Det gör inflödet jämnt och glappet mellan "ny" och "van" blir inte så stort. Men det är klart att det medför begränsningar och inte alltid är så lätt att lägga schema.Nej jag tror att personlighet är viktigare än erfarenhet och dom som kommer till akuten för att det är "häftigt" försvinner ganska snart, i alla fall hos oss.
SvaraRaderaEftersom vi behandlas som att vi är fullständigt ersättningsbara med en helt nyutexad, så får ju arbetsgivaren vad den betalar för.
SvaraRaderaFrida, jag känner mig nästan mer cynisk än du nu, men varför skall jag inte leta efter den bästa arbetsplatsen för mig när arbetsgivaren betalar mig pisslön, låter mig stressa så jag går hem med bröstsmärtor och sug efter ett glas vin samt glatt ersätter mig med någon utan erfarenhet?
Eva: Problemet på mitt sjukhus är att det saknas erfarna sjuksköterskor och arbetsgivaren tar därför enbart in nyutexade. Jag håller med om att de har ny kunskap men det är likförbannat osäkert att jobba med en ny sköterska, både för undersköterskorna (som det då ställs högre krav på), för läkarna och för oss syrror. Men i de bästa av världar skulle man anställa hälften erfarna och hälften från skolan. OCH se till att folk stannade på arbetsplatserna istället för att bara skaka på axlarna och söka efter en ny.
SvaraRaderaTanqueray: Klart du ska! Skit i Landstinget innan du hamnar på hjärtintensiven eller på beroendekliniken!
Jo. Är snart färdig syrra och alla är ju nya i början, men även då känns det säkrare att jobba med erfarna syrror och på en arbetsplats där det finns struktur. Dock kan jag säga att det här med att vara så otroligt utbytbar är det som allvarligt får mig att fundera på att inte jobba som syrra i framtiden. Hur kul är det att vara värd noll för sin arbetsgivare eftersom det alltid finns någon annan som kan göra mitt jobb, billigare?
SvaraRaderaAbsolutely fabulous! Att jag hittade din blogg alltså. Grymt kul läsning. Har själv jobbat inom landstinget för några år sen. Slutade mer eller mindre totalt slutkörd, började på ett av de största privata vårdföretagen och höjde min lön med 7 lax. Värt det? Ja, JAG har ett privatliv igen! Halleluja! / systeryster
SvaraRadera