Cheferna sitter i knäet på politikerna

Läsaren "Grodan" kom med en kommentar igår som jag känner igen alltför väl.

Grodan sa såhär: 

Just nu är det så sjukt i vården så man inte vet om man ska skratta eller gråta. Samtidigt säger politikerna att vi i vården proriterar fel? Att det är vårt eget fel. Regionen som jag jobbar i kommer att gå en miljard back, känns sådär lagom kul inför nästa år.

Jag håller med Grodan. Fast jag anser att det inte enbart är politikerna som har det där dumma resonemanget utan även cheferna på avdelningarna. Jag har hört så många klinikchefer, avdelningschefer och gruppchefer säga de där orden. Orden som blir som nävar, det sista man tar till.  För när argumenten är slut tar cheferna till de där låga, ruttna kommentarerna. Det är erat eget fel. Ni lägger upp arbetet fel. Ni prioriterar fel.

De flesta chefer inom Landstinget sitter i knäet på Landstingspolitikerna. De är så rädda, så jävla skitnödiga, över att behöva förlora sina jobb (vilket de gör om de ifrågasätter budgeten eller försvarar arbetarna) så de kör något som liknar Stockholmssyndromet. De allierar sig. Paktar. Sitter i knäet. Horar. Smörar för politikerna.

Kanske har det gått så långt att de tror att de gör rätt, kanske spelar de ett spel. Det är skitsamma. Det tragiska är att så många chefer beskyller sina anställda för att "prioritera fel" istället för att våga erkänna att det är budgeten som är fel. Att ekvationen inte går inte ihop. Ingen chef vågar öppna munnen och erkänna att vi inte utför en säker, etisk och god vård alla gånger. Ingen chef skulle våga säga att det bara är tur att patienterna överlever. Ingen skulle våga säga att vårdpersonalen är trötta, utarbetade och körda i botten.

Nej. De knyter näven i fickan. Lägger på smajlet och säger javisst när de får höra vilken budget de har att spela med.

Skenheliga jävlar!