att mina chefer och kollegor ska upptäcka bloggen. Det är som att jag skäms för att jag kräks ut så mycket här. Trots att jag vet att 99% av mina kollegor håller med. Liksom en stor del av mina läsare.
Man får liksom inte hålla på såhär. Gapa och skrika och klaga till höger och vänster. Sparkas lite här, knuffas lite där och retas som den värsta lillasystern. Man ska vara Lojal mot sin arbetsgivare. Knyta näven i fickan och möjligtvis ringa facket om det är överjävligt.
En gång läste jag om en tjej som blev inkallad till sin chef. På chefens skrivbord låg hennes blogg i ett enda virrvarr. Om jag inte minns fel så fick hon sparken. Hon hade varit För Vågad i sin blogg.
Tankarna går såklart till mig själv. Är jag för vågad i min blogg? Kan jag få sparken? Och om jag får det; bryr jag mig, egentligen?
Min blogg är min ventil men också min hemlis. Ni är mina hemliga kompisar, som vet mina innersta drömmar och tankar. Och egentligen så vet ju ingen om vi existerar irl överhuvudtaget... Men jag gillar er. Mina alldeles egna Mållgan-polare.
skulle lätt kunna vara jag (eller ett antal tusen av våra kollegor) som skriver det du gör. Så huuuur stor chans tror du att just DU blir utpekad? Dessutom har jag svårt att tro att det eg finns ngn grund för uppsägning i det du skriver...
SvaraRaderaSå SNÄLLA, sluta inte att skriva. Du sätter ord på mina o många andras känslor - och ger oss en chans till diskussion här i kommentarerna. Fast vi finns ju eg bara här ;)
Du är inte för vågad Syster Frida och vill du vara anonym så gör det ingenting för visst är man rädd att arbetsgivaren ska glo in och hitta något.
SvaraRaderaOch jag är gärna en Mållgan-polare=) och vi andra kan ju instämma i att vi gillar dig och din blogg.
Tack för att du sticker ut och berör oss.
Kram
Herregud, sluta inte skriva för guds skull!!! Upptäckte din blogg för några dagar sen och det var det mest uplyftande jag läst på år och dagar. Tack för att du orkar uppmärksamma allt hemskt och för den delen skriver du också väldigt bra. Det måste finnas röster som säger ifrån och det här är väl vägen man måste gå när man tyvärr inte vågar och får uttrycka sig med sitt riktiga alias. Så tack kära du för att du orkar ta kampen (själv är man ju för trött av allt arbete och småbarn)...
SvaraRaderaSluta aldrig för du är ju vårt andningshål i vårdträsket, för lite rebell måste man vara och om nu arbetsgivare och andra tar illa vid sig så kan det ju faktiskt vara så dom har något att dölja? eller!
SvaraRaderaSå håll pennan varm..ja eller tangenterna då så njuter vi av dina ord men beundran.
Jag kan bara hålla med övriga, sluta för guds skull inte skriva! Igenkänningsfaktorn är så oerhört hög och varje gång jag läser dina inlägg undrar jag i smyg om det är någon på min avdelning som skriver! Vi är fler än du kan ana som följer dina inlägg! Tack för att du delar med dig av dina tankar/Mållgan :)
SvaraRaderaUppskattar också din blogg. Och din förmåga att vara så anonym men så otroligt personlig. Har inte läst något som är grund för uppsägning. Möjligtvis om det blev så att "alla" på ditt jobb plötsligt visste att det var du skulle det finnas grund för ett allvarligt samtal, möjligtvis en varning, det finns i dom flesta anställningsavtal en skrivning om att vara lojal och hur man framför kritik. Men uppsägning nej. Och du vet att vi älskar dej!
SvaraRadera