Fy vad less jag är på alla snusförnuftiga kommentarer som "varför byter ni inte jobb om det är så hemskt på sjukhuset?". Mest irriterad är jag när kommentaren kommer från någon som inte har en jävla aning om hur det är att jobba som sjuksköterska på en akutvårdsavdelning. Mormor inräknad. Sjuksköterskestudenter inräknade. Sådana som jobbade på sjukhus senast -92 inräknade. De som inte varit klara mer än två år inräknade.
Irritersamma är de, dessa klämkäcka hurtbullar. Vad tror de egentligen? Att jag, och de som håller med mig i min kritiska ton, sitter och grinar för att vi har det så hemskt på arbetsplatserna? Tror de att vi är ett gäng oförmögna idioter som inte fattar att vi kan byta jobb och få lugnare och kanske bättre betalning någon annanstans? Tror de att jag menar allvar när jag säger att jag ska dö som en martyr på mitt sjukhus?
En annan sak som stör mig i det här är att de som klagar på att jag är bitter tror att man är en God och Bra sjuksköterska om man håller käften och är tyst. De står liksom på arbetsgivarens sida i sin okritiskhet och sin censur. "Man ska inte förstöra den goda stämningen". Nä. Man ska vara en blond, korkad bimbo som gapar och sväljer. Tack snälla för att jag får jobba här. Och Tyst ska man vara. Om man börjar tvivla på Landstinget så är det bara att hoppa av- sluta. Inga surputtar och negativa anställda får finnas inom Landstinget inte. Nehej. Här knyter vi näven i fickan, vänder andra kinden till och är som gåsen och låter allt rinna av oss. Det är bara att sluta om det inte passar.
Nä. Jag tycker att det är skitbra att jag finns! Och FLAK. Och alla andra kritiska röster i vården.Vissa må tycka att vi är bittra och borde gå hem och bli påsatta eller sjukskriva oss för fibromyalgi eller amalgamförgiftning eller någon annan skum diagnos. Men se det kommer vi inte att göra! Det är nämligen vi, vi som vågar öppna käften och ryta till, som gör att saker händer. Det är vi som skapar Lex Marior, Lex Saror och kvalitetssäkrar. De som gapar och sväljer och knyter näven i fickan är dem som borde skämmas! Det är dessa individer som förstör för kåren. Som gör att vi inte får tillräcklig lön, att vi tvingas jobba dubbelpass osv osv. Det är dessa mesproppar som gör att arbetsgivaren kan fortsätta att hålla oss i strypkoppel.
Men en sak ska jag säga er! Mig stryper ni inte. Jag räds ingenting. Jag kommer aldrig att tystna! Och jag kommer aldrig att bli en bitter utbränd surtant. Så det så.
Jag uppskattar att jag då anses ha rätt att ha en åsikt :-)
SvaraRaderaFörstår vad du menar- till viss del. Och jag tycker visst inte att man ska le och vara söt och hålla tyst. Men att byta arbetsplats är också ett sätt att ställa krav. Egentligen det enda sättet vi har- medverka i förbättringsarbete (många gånger genom att dra ett stort lass i det själv) eller säga "nej detta är inte ok, jag drar. Och som jag har sagt tidigare så är jag helt övertygad om att det inte är lika illa över allt ens i ditt landsting (vilket nu det är). Alla gör vi våra val, för mej skulle det vara helt otänkbart att varje dag, året runt, år efter år gå till ett jobb där jag blir så utsugen på energi som du beskriver. Eller på ren svenska sliter arslet av mej för.... ingenting. Du berättar om uteblivna raster, obefintliga toalettbesök, en oförstående arbetsledning, sömnlösa nätter efter helvetiska kvällspass, läkare vars misstag/lathet/slarv du måste täcka för... osv. osv. Jag erkänner att ibland blundar jag med ena ögat för att det du beskriver är så fruktansvärt.
Jag vet inte hur gammal du är Frida, men jag tänker dej ungefär som jag, 35 någonting. Du har alltså minst 25 år kvar att jobba. Och att göra det, med dom förutsättningarna du beskriver, i den galenskap som din arbetsplats rätt ofta verkar bestå av, det är inte vettigt. Orimligt. Antingen blir man sur och bitter - inget fel i det om man har den läggningen(men hur kul är det?), eller så går man in i väggen med huvudet före- och vad tror du försäkringskassan säger om det om ett par år? Arbetsrelaterad skada? Nä hon får skylla sej själv att hon inte bytt jobb, det där ger inte vi ersättning för.
Så det handlar inte om bimboskap, utan om omtanke. Om att du som har så otroligt mycket sunda och vettiga ideér slösar bort din tid på ett jobb där dom aldrig kommer att tas tillvara. Och risken är att du drabbas av "Vårdförbunds syndromet" alla vet att det är gnäll och kritik som kommer ur din mun så varför lyssna- dessutom kommer du ju ändå att arbeta kvar så varför bry sej?
Är du med på hur jag tänker?
Eva: Jag är med på ditt resonemang! Och jag är på väg. Men jag tycker att det är förbannat synd att jag (en trevlig, erfaren sjuksköterska) ska tvingas sluta. Liksom att alla andra drivna människor, som vågar stå upp för sina åsiker, som vågar säga ifrån osv måste sluta. Vilka blir kvar? Vi har diskuterat ämnet här förr. De nyutexaminerade eller de tysta mössen som biter ihop och kämpar på. Där det inte händer så mycket. Men arbetsgivaren älskar ju dessa personligheter.
SvaraRaderaJag vet att det finns många vägar att gå. Tyvärr tror jag att arbetssituationen är liknande inom SKL över hela landet och att byta jobb till ett annat Landsting vet jag inte om det hjälper? JAG skulle då inte flytta och byta region för ett sjuksköterskejobb.
Sedan har vi det där med arbetsuppgifter. Jag tycker att det är KUL att jobba på mitt sjukhus. Faktiskt! Det är ett högt tempo, som jag gillar (dock vill jag kunna tillgodose mina behov med jämna mellanrum och jag vill inte jobba patientosäkert) och det är skoj att vi sjuksköterskor har många utvecklingsmöjligheter. Jag vaknar nästan alltid och tycker att det är skoj att gå till jobbet. Och jag skrattar och har kul nästan dagligen. Trots att vi sliter arslet av oss ibland och jag vill kasta vattenballonger på landstingspolitikerna.
Men jag är som sagt på väg. Jag borde vara kvar och kämpa. Men jag orkar inte. Iställer eldar jag på mina yngre kollegor och hoppas att nästa Syster Frida kan ta vid och röra runt i grytan ;-)
Vem har sagt att bara för att man inte tycker om din bitterhet så tycker man automatiskt att en god och bra sjuksköterska håller käften och är tyst? Det stämmer knappast, du är helt ute och cyklar på den punkten. Självklart ska man höja rösten när det behövs, kriga för bättre arbetsförhållanden om man orkar, stå upp mot chefer och landstingspolitiker. Vi behöver fler såna som faktiskt vågar!
SvaraRaderaDet som stör i alla fall mig är inte det faktum att du inte håller käft, utan att det i den här bloggen börjar osa yrkesförakt. Det är för det mesta inte direkt någon konstruktiv kritik du häver ur dig. Jag är helt övertygad om att vem som helst som hörde någon prata så illa om sitt arbete skulle råda den personen att börja tänka på refrängen. Det du skriver får det verkligen att låta som att du avskyr ditt jobb - inklusive alla inblandade! Läkarna, patienterna, politikerna, uskorna, ja alla! För att inte tala om sjuksköterskestudenterna. Du pratar om dem som om de vore idioter hela bunten och du säger att du avråder vem som än frågar från att bli sjuksköterska. Det må vara sarkasm, men skriver du så om folk så får du räkna med att människor reagerar. Vi kanske inte heller vill, precis som du, vara snälla och hålla käften? Jag skulle också bli arg om jag var sjuksköterskestudent, men till skillnad från du tycker jag det är HÄRLIGT att åtminstone några av dem faktiskt vågar säga ifrån! Det bådar gott inför framtiden, visst? ;)
Ida: Det finns massor av glättiga bloggar. Om sjukvården, om vårt yrke. Den här bloggen är ingen sådan. Den här bloggen är min ventil. Jag skriver oftast när jag är berörd, arg, ledsen eller ilsk. Rosa moln förekommer sällan här. De finns i verkligheten, hela tiden, men inte här.
SvaraRaderaOm du tycker att min blogg är så tråkig så är det helt valfritt att lämna den som läsare- det finns säkert någon blogg som passar dig och dina intressen bättre. Jag är ledsen men jag kommer nog aldrig att leverera så mycket positiva inlägg om mitt jobb. Trots att jag trivs på mitt jobb och uppfattas som en mycket trevlig sjuksköterska av arbetskamrater, studenter och patienter... Det här är en blogg you know...
En annan lite spännande sak är att min blogg får fler och fler läsare... Konstigt? Att man kan få det när man är så tråkig, cynisk och bitter ;-)
SvaraRaderaMen EN sak är säker Frida!
SvaraRaderaTRÅKIG är det sista din blogg är.
Jag sa ALDRIG att din blogg är tråkig. Den är både intressant, rolig och upprörande. Det jag menade (till följd av ditt inlägg då du skrev att du var så trött på vissa typer av kommenterar) var att om man skriver sånt här i en öppen blogg så får man också räkna med att människor blir provocerade och reagerar med att skriva tillbaka. Oavsett om du blir trött på såna kommentarer eller inte, tyvärr :)
SvaraRaderaJag tycker att det är jättebra att du skriver sånt här. Som ssk-student så matas man hela tiden om hur himla roligt och festligt och glittrigt och underbart allt är. Vi hör inget om allt det sura med missa lunch, inget toabesök på hela dagen, störda arbetstider osv. Jag tycker att det är skönt att höra en erfaren sjuksköterska berätta om hur jävla trist allt runt om är, med organisationens tröghet och liknande. Du behövs i vården, för jag tror verkligen att du är en jättebra sjuksköterska med mycket kunskap. En intelligent sjuksköterska som vågar säga ifrån. Det är så tråkigt när erfarna sjuksköterskor liksom tvingas bort från arbetet eftersom att ledningen inte har vett att förbättra villkoren. Jag hoppas att jag från början har ork att ställa krav och inte vara snäll och tyst. Stanna kvar så krigar vi tillsammans! //Ssk-student
SvaraRaderaÅter igen - klockrent!! ;)
SvaraRaderaSyster Frida!...det är inte så konstigt att bloggen är populär för vårdpersonal och övriga.
SvaraRaderaFör hur mycket lämnar avdelningarna egentligen...alltså gnäll, tal om orättvisor, taskigheter och missförhållanden.
ALLT stannar inom arbetsplatsens väggar och missnöjet gror, för du som skriver att vi är bittra och sura, fundera lite en stund på om du verkligen är nöjd med din lön, anställning eller arbetstid och har du fått någon förbättring.
Det handlar kanske om en arbetskollega? vikarie eller hela arbetsgruppen.
Så tänk lite på att även om du nu trivs jättebra på jobbet så kanske det finns andra som behöver få lite stöttning och uppmuntran.
Och vad är det som säger att vi skulle undvika sånt som bidrar till debatt, det är ju så man hittar lösningar och insikter.
Så Frida... stå kvar på barrikaden så står vi bredvid för här tystas vi inte=)
Väl skrivet och bra blogg förresten.
SvaraRaderaSkumt det där, om vi alla lämnade våra jobb skulle det ju inte finnas någon kvar som kan förbättra arbetet, eller hur :) Nej, det är bättre att vi gräver där vi står, och försöker göra det bättre, här och nu, tycker jag då! Sen skriver man ju kanske inte om att man delade piller i två timmar, pratade i telefon i två timmar, rondade i två timmar och allt det där andra rutinmässiga vi gör varje dag, utan det som lyfts är väl det som berör en, eller?
SvaraRadera