Alltså det där barnet på Astrid Lindgrens sjukhus. Varför kan man inte bara släppa det? Ett svårt sjukt barn, som hade så svåra hjärnskador att hon inte skulle överleva. Hon skulle inte överleva oavsett hur mycket Morfin och Tiopental hon nu hade i blodet... Varför lägga energi på det? Varför låta någons (läkarens) huvud rulla?
Barnet var hjärnskadad. Dödsdömd. Jag tycker att det är patetiskt när man pratar om "lilla Linnea" som om hon vore ett livskraftigt barn som haft en chans. Hon var Linnea, ett älskat barn av sina föräldrar, men likförbannat var hon DÖDSDÖMD. Det fanns aldrig något liv i Linnea.
Sorry.
Ja, håller med dig. Följer rättegången och tycker det här hemskt med letandet efter syndabock. Till vilken nytta? 3 års lidande för alla inblandade och kanske någons förstörda liv...
SvaraRaderaHela historien gör också att jag tvekar innan jag ger mina palliativa patienter lugnande och smärtstillande. "Är det här den dosen som tippar henne över kanten..." Är det rätt att de som ligger inför döden som konsekvens av detta får lida med smärta eller ångest?
Upperhand: Jag håller med dig! Jag tror att vi är många som efter den här historien kommer att vara mer restriktiva med smärt- och ångestlindring till palliativa patienter. Och vem vinner på det? Inte den döende iallafall...
SvaraRaderajag tänker inte vara ett dugg mer restriktiv efter den här historien men då jobbar jag inte med barn inom palliativ vård! ser absolut ingen anledning till att vara restriktiv om jag kunnat ge något som minskat patientens lidande!
SvaraRaderaMycket bra och empatiskt skrivet! Jag menar det.
SvaraRadera