Då har det hänt. Igen.

Läser (här och här) om sjuksköterskan på Umeå universitetssjukhus som bloggat ingående om ett återupplivningsförsök på en patient (som senare avled) och om dennes anhöriga.

Det är en svår balansgång som vi som bloggar om ett sekretessbelagt yrke måste gå. Hela tiden måste vi göra avvägningar och bedömningar. Kan det här inlägget röja en patients identitet?

Jag själv tycker att det är viktigt att det finns bloggar som tar upp vad som händer i sjukvården, att de oinsatta får en inblick och att vi som arbetar kan diskutera och se hur andra kollegor gör och tänker. Men vart går gränsen? Vad får man egentligen skriva? Jag tror att vi alla har olika filter och gränser. Jag själv bloggar aldrig om patienter så att deras identitet kan röjas, eller att en enskild patient känner sig uthängd. Sekretessen är viktig även när man lämnat sjukhuset. Även när man sitter anonym hemma bakom sin dator.

Vi får inte glömma att våra patienter inte har bett om att hängas ut så att de kan identifieras. De har aldrig givit sitt godkännande att bli publicerade på en blogg då de klev innanför sjukhusets dörrar. För de tror, med all rätt, att vi som möter dem har tysnadsplikt. Vi utför vårt jobb sjuksköterskor utan att samtidigt agera reportar och paparazzifotografer.

Det är lite extra dumt här också eftersom Umeå sedan tidigare har en bloggare som även han lämnade ut patienter och tvingades sluta (eller, han fick inte vikariatet förlängt)... Den senaste bloggande sjuksköterskan borde ha hört om den historien och haft den i bakhuvudet då hon postade sitt blogginlägg.


Jag tänker på sjuksköterskan idag. Hur mår hon nu när historien uppdagats? Kommer hon att få jobba kvar? Och hur mår de anhöriga om de får veta att de förekommit i ett blogginlägg ett halvår?

En otrevlig soppa. Jag hoppas att sjuksköterskan lärde sig en läxa den hårda vägen. Och vi andra också. Vi måste vara aktsamma med våra fingrar på tangentbordet.