Igår undrade en läsare vad man gör åt bittra kollegor som snackar skit och drar ner stämningen. Vad säger de här tanterna (för det är oftast tanter, och tanter kan vara från 20-65 år) om mig när jag lämnar rummet?
Jag har jobbat länge inom vården, på olika enheter, inom olika yrkeskategorier och har träffat många bra men också många urusla kollegor och chefer. Min egen erfarenhet är att de bittraste människorna jobbar inom kommunens äldreomsorg. Där har de jobbat i 22 år och de vet hur en slipsten ska dras. Allt nytt ses som hot. Nya kollegor som inte följer deras outtalade regler mobbas systematiskt. De söker oftast efter anhängare bland nya, osäkra individer. Osäkerhet är ordet för de här gamla tanterna också. Bakom fasaden finns ofta en osäker, liten människa. En bitter, ledsen människa som egentligen behöver en kram.
På sjukhusen hinner man inte snacka en massa skit (inte sjuksköterskorna iallafall) och där är det oviktigt om Lisa struntar i att koka gröt och ställer fram fil istället eller om hon inte tömmer alla papperskorgarna innan natten kommer. Här ligger fokus på andra saker och Lisa gör ett skitbra jobb om hon tar kontroller på patienterna och rapporterar till någon högre i hierarkin om mätvärdet hon får är avvikande.
Jag tror att understimulering är en av orsakerna till skitsnack. Hur kul är det egentligen att år ut och år in byta blöjor på dementa pensionärer? Tjata om samma saker om och om igen. Städa, koka gröt och byta gardiner? Jag tror att de flesta människor vill utvecklas på sina arbeten och känna att de gör ett bra jobb. Och vad gör man som biträde på ett ålderdomshem? Hur utvecklas man där? Ja. Har man ingen vettig chef som ser till att man kompetenshöjs och lyfts som människa så blir det viktigast i världen att boendet har matchande dukar, att diskbänken är ordentligt undanplockad och att gröten kokas exakt 4,5 minuter. Såhär har vi alltid gjort säger man till nya. Och vi har provat en massa andra saker men kommit fram till att det här är bäst. Punkt.
På sjukhuset förekommer det skitsnack också. På min nuvarande arbetsplats finns det informella ledare som sätter skräck i ny personal och studenter. Men det är ändå inte på samma sätt. Efter ett tag inser man att de här personerna egentligen är så osäkra och små och man ser så småningom att ingen högre upp i hierarkin lyssnar på dem. De är som små hundar som skäller och tror att de är livsfarliga. Kanske är det hierarkin eller tempot på sjukhuset som gör att de värsta förpestarna inte får rum? De finns där också men de är inte lika många. Det är en generalisering. Jag vet. Ni får skjuta mig i kommentarsfältet.
OCH i kommentarsfältet har jag lovat gårdagens läsare att ni ska ge honom eller henne tips på hur man hanterar bittra, skitsnackande kollegor- så kom igen nu! Hur gör man?
Mitt råd till dig anonyma läsare: Prata med chefen om du trots allt vill stanna på arbetsplatsen. Om du inte får gehör så sluta. Du behöver också utvecklas och du kommer garantera att stoppas i din egen utveckling om du stannar med bittra skitsnackande tanter! Du är bra för dem men de är inte bra för dig! Vad väljer du? Dig själv eller skitsnackstanterna?
Jag håller inte med om att sjuksköterskorna på sjukhuset inte skulle ha tid att snacka skit, även om jag faktiskt på vår avdelning upplever att det är värre bland undersköterskorna. Man ägnar mycket energi på att gnälla om att andra inte gjort det de ska och att man inte hinner med, att systemet är så dåligt, att läkarna är idioter osv osv. Istället för att sitta i fikarummet mellan 14.00 och 15.00 och sen flexa hem skulle vissa personer kanske man skulle utnyttja den tiden till att göra allt det som man gnäller om att man inte hinner? På vår avdelning slutar undersköterskorna som jobbat dag att jobba kl 14, fast de har arbetstid till 15.30. Sen tycker de att vi syrror som är ute i verksamheten kan ta alla ringningar för vi är ju ändå där ute och jobbar...jippie!
SvaraRaderaMen skitsnack...det är supersvårt! Jag tror att man själv får vara tydlig med att man inte snackar skit, att man möter skitsnack om andra med att visa på nåt bra med dem det snackas om, tex. Att man inte lyssnar när det snackas skit, att man inser att problemet ligger hos de som snackar, inte hos en själv. Sen ett problem som jag själv jobbar med är att inse att man kan inte vara omtyckt av alla, och det är ok!
Man Lex Sarar personen eller iallafall anmäler personen och jag är iallafall inte trött på att ta hand om äldre.
SvaraRaderaOch vill man inte ha gröt så kan man få filmjölk det tar kortare tid än 4,5 min att tillaga och servera=)
Och man får aldrig stänga dörren för nya infall och roliga aktiviteter för att fastna i inrutade stelbenta fasoner.
Sen måste jag kommentera Uppehand om undersköterskorna på avdelningen som slutar jobba vid 14 fast dom jobbar till 15:30..va?! säg att är ett skämt...och dom förväntar sig att SSK ska ta larmen..va i hela friden håller dom på med? skäms på er isåfall fikar dom efter 14 eller?...skandal helt enkelt ut och besvara larm för bövelen
Tack för att du skrev ett inlägg om detta. Det låter logiskt allt som du skriver. Äldreboenden är ju inte den mest utvecklande arbetsplatsen och jag kan tro att man känner sig lite rastlös därav allt skitsnack. Synd bara att det ska vara så. Men sätter ner foten from med imorgon ;-)....för artonhundraåttionde gången....spelar roll, bara mina gamlingar får ha det bra fram tills nyår, för då sticker jag ;-)
SvaraRaderaDetta blogg inlägg tänkte jag först inte svara på, kändes allt för privat.Men kanske kan någon hjälpa någon med hjälp av min erfarenhet. Jag har varit ganska grovt utsatt för detta. Och tagit otroligt illa vid mej, blivit väldigt lessen.
SvaraRaderaJag är övertygad om att det bara finns ETT sätt att bli av med detta, tyvärr ställer det krav på "oskyldiga". Lösningen är nolltolerans. Att aldrig acceptera att någon annan är bitter, sur eller pratar skit. Själv klart måste man ibland få vara lite missnöjd. Men vi måste lära oss att säga ifrån.
Så sätt igång och öva in en fras som passar dej att ha färdigt i minnet, typ: jag kan förstå hur du tänker men jag tycker inte att ditt sätt att diskutera detta (i fika rummet/ bakom ryggen) är rätt tillfälle, men du kan väl ta upp det på nästa APT (eller annat tillfälle)så kanske vi kan få en bättrebild av det" eller " det du säger om xx just nu tycker jag inte hör hemma på en arbetsplats eftersom det låter som skvaller"
På ett ungefär. MÅSTE! Den som bara lyssnar är också medskyldig!
Tyvärr har jag också massor med erfarenheter av usk som sitter i fikarummet hela eftermiddagen....
Vilket bra blogginlägg! Jag jobbar på äldreboende och jag började för 6 månader sen då gick jag in med en postiv inställning och var väldigt glad men nästan alla på mitt boende är otroligt otrevliga, snackar skit, har uttryckt sig verbalt att dom hatar sitt jobb och är väldigt väldigt otrevliga mot nya/timvikarier. Jag har försökt och vara trevlig trots att dom behandlar mig som skit men när man inser att de inte fungerar så blir man tyst. Man går till jobbet och går hem med världens ångest över hur mycket man hatar jobbet och aldrig vill gå tillbaka igen. Visserligen finns det några som är snälla och positiva ocv varje gång jag jobbar med dom lyser jag upp som en sol och mår bra hela dagen. Det är det enda som är plus men jag kommer bara jobba i sommar för jag behöver pengarna.. Men sen kommer jag byta jobb för jag mår så dåligt psykiskt av personalen. Vårdtagarna är underbara och jag trivs i jobbet men tack vare att 90% av personalens bitterhet är det inte så roligt...
SvaraRaderaHåller med dig, Evelina, att arbetskamrater är typ nästan det viktigaste på jobbet... Slutat på gamla jobbet för hade en hemsk arbetskamrat som gjorde mig ledsen, nedstämd, irriterad, arg, besviken, förtvivlad och allt möjligt... Ångrat aldrig att jag slutat!
Radera