Människor som inte jobbar inom vården brukar tycka att det är konstigt och läskigt att vi arbetar så nära döden. Att vi har som arbetsuppgift att ta hand om döende. Att vi vänder, smörjer, tvättar och fuktar munnen på någon som ligger och väntar på att få lämna jordelivet. Att vi, förhoppningsvis, håller handen, smeker kinden eller bara finns där för anhöriga när patienten drar sina sista andetag. Att vi tvättar, bäddar rent och gör den avlidna fin efteråt.
Jag tycker att det kan vara fint när någon dör. När dödsfallet är väntat, när anhöriga hunnit samlas. När man är beredd.
Men det kan också vara svårt. Svårt när en ung människa förolyckats och dör. Eller dör i en sjukdom. Svårt när någon tagit en överdos och dör. Kanske i syfte att ropa på hjälp men att det blev lite för mycket. Då är det inte kul. Då är det så tungt, jobbigt och magklumpigt. Man står där och frågar sig varför.
Idag har jag haft ett sådant dödsfall. Ett jobbigt dödsfall. Och jag undrar om det egentligen finns någon gudomlig rättvisa...
Har ni erfarenheter av dödsfall?
Någon rättvisa finns ju inte. Men om någon gudomlig rättvisa finns? Vi får väl hoppas det.
SvaraRaderaOch visst är det svårt, hemskt och orättvist. Men det påminner oss om att njuta av det liv vi har. Försök att koppla av lite. Drick vin kanske. (Ursäkta jag uppmuntrar till alkoholintag, men ibland har det sina fördelar)
Som vårdpersonal möter man döden och vård i livet slutskede när som helst och man stålsätter sig aldrig.
SvaraRaderaVarför? jo inget är sig likt från det ena tillfället till det andra.
Så varje gång får man göra det bästa man kan.
Känner man att det varit jobbigt ska man prata med sina arbetskollegor eller ssk.
Och visst man tar illa vid sig ibland och får bearbeta sina upplevelser men så är det ju i livet.
Usch ja, sånt är aldrig kul, när man känner att det inte finns nån rättvisa. Man får nog försöka göra ett bra jobb, och tänka att man gjort det man kan för allt ska bli så bra som möjligt och sen gå hem med den tanken. Det är tur att vi finns för att underlätta så mycket som möjligt. Om inte vi fanns skulle det kanske ha blivit ändå hemskare, eller hur? Kram på dig.
SvaraRaderaJa jag jobbar på hospice så visst har jag erfarenhet av dödsfall. Samtidigt så tycker jag inte att döden i sig är det svåra att ta, utan när man känner att man inte riktigt fick till det där "lilla extra", att man inte riktigt möttes på halva vägen. Det tycker jag är jobbigt, men också en stor utmaning varje gång. Att kunna möta en människa för första gången och ändå kunna ledsaga i livet den sista tiden, och in i döden.
SvaraRaderaja jag jobbar inom äldrevården så visst har man erfarenhet av dödsfall.
SvaraRaderaErfarenhet av dödsfall har jag verkligen. Jag är en sådan person som gärna sitter vak och hade mitt första dödsfall efter en vecka inom yrket och då som "nybörjare" utan erfarenhet eller utbildning men jag tror att det stärkte mig för idag vill jag gärna vara där och kunna göra vad jag kan för den döende och dennes anhöriga.
SvaraRaderaPs. Jag jobbar inom hemtjänsten nu därför det blir så himla mycket flackande med promenader, cyklande mellan adresser, spring i trappor mellan lägenheterna i servicehuset osv. =)
Kram
Jo har mycket erfarenhet från "jobbiga" plötsliga dödsfall/olyckor unga, barn, som vuxna och äldre. Har lärt mig att hålla avstånd från det, skärmar av. Blir berörd men blir avtrubbad tillslut, säkert för att man ska orka med. Döden och livet kommer alltid hänga ihop.
SvaraRadera