Med nya ögon

Vad less jag är på den förändringsobenägenhet som råder på min arbetsplats! Det är så trist att allt ska vara som det alltid har varit. Att man inte kan komma med något nytt förslag utan att mötas av det där har vi redan provat och det fungerade inte. Det är inte så att jag vill riva upp himmel och jord på jobbet men det finns fel och brister. Det finns arbetssätt som inte är okej. Det finns personal som inte är snälla. Och det finns rutiner som hängt med i tjugo år och det har alltid varit så ser du.

Jag tror inte på att tysta ner problem och jag tror inte på att konservera attityder, rutiner och arbetssätt. Jag tror att vården, avdelningarna, arbetsplatserna måste hänga med i samhällets förändringar. Det går liksom inte att leva 2012 och tro att man kan dissa Internet, mobiltelefoner och stora köpcentra. Liksom det inte går att tro att vårdpersonal ska arbeta efter jantelagsprinciper och idiotsnack som att den som varit på arbetsplatsen längst har bestämmanderätt. Eller att man kan bete sig hursomhelst bara för att man råkar vara högre än andra i hierarkin eller att man av andra anledningar skrämmer människor till tystnad och lydnad.

Vi skulle behöva en stor jävla slev som rörde runt i grytan. En stark människa som kom in och slog sönder alla gamla föråldrade rutiner. Som började om. Med nya ögon.