Läkaren Jakob Endler skriver i Läkartidningen om när han för ett tag sedan blev filmad av en anhörig då han la en epiduralbedövning. Såhär i efterhand undrar han vad syftet med filmen var, om familjen tänkte visa den som fredagsfilm tillsammans med chips och dip eller om den var tänkt som bevismaterial om något skulle gå fel med bedövningen. Han tror själv på det sistnämnda och jag håller med honom.
Jag undrar ofta vart vi är på väg när allt färre patienter vågar lita på läkare och sjuksköterskor. När de redan innan besöket googlat fram tänkbar diagnos och behandling och kommer till sjukhuset eller vårdcentralen med en önskelista på undersökningar och behandlingsmetoder. Eller när de inte litar på vår kunskap och måste dokumentera och samla bevismaterial för en eventuell anmälan.
Typexemplet är anhöriga som filmar, vilket jag tack och lov aldrig har varit med om, och sådana som antecknar så fort det kommer in en personal i rummet. Det är obehagligt att jobba i den miljön, när en anhörig sitter som en lärare eller journalist och skriver upp vad man heter och vad man säger till patienten. Man känner sig misstrodd och irriterad. Undrar vad de skriver och vad de ska med dokumentationen att göra. Och man undrar om de egentligen förstår vad man gör, vad man säger och vad de antecknar. Om de inte har medicinsk utbildning så kan historierna blir svårbegripliga och det vore ju hundra gånger bättre om de frågade efter information istället för att anteckna och dra egna slutsatser.
Jag vet inte varför anhöriga och patienter har det här behovet av kontroll och varför de inte kan lita på andra människor? Undrar om de är lika nitiska i alla sammanhang. Om de spelar in samtal med banktjänstemannen, kollar alla kassakvitton innan de lämnar affären och klockar bussen varje morgon, så att de kan anmäla eventuella förseningar. De kanske spionerar på dagispersonalen också, för att se om de verkligen är ute med barnen. Och i huset där de bor är de bergis såna där som sätter upp förmanande lappar om att ta bort luddet från torktumlaren. De vill ha ordning. Kontroll.
Har ni varit med om att patienter och anhöriga kontrollerat er på ett obehagligt sätt?
Konstigt att filma, men också lika konstigt att tillåta sig bli filmad...
SvaraRaderaJust vården är ju en situation där folk värnar om sina anhöriga och oftast är det på ett positivt sätt men ibland kan det ju bli lite avigt när anhöriga kräver saker som kanske inte är rent sunda.
SvaraRaderaAtt man sen kan frågesätta vården är positivt bara man gör det i samråd med personalen.
Man har ju varit med om att anhöriga pratat över huvudet på sin anhörige.
Nja, nästan. En patient bloggar regelbundet och ilsket och får horder av förstående svar.
SvaraRaderaDet är så extremt svårt att hantera och det känns dessutom orättvist mot den duktiga personal som arbetar hos oss. Dessutom skrämmer det nya patienter. Så gott som alla våra återkommande patienter är jättenöjda och tycker att vi är superba! Men googlar man (vilket väl de flesta gör) på min enhet får man upp mängder av negativa bloggposter. Oerhört trist.
Wicsen: Jag tyckte också att det var konstigt att filma. Vem är intresserad av en epiduralläggning annat än i syfte att ha den som bevismaterial? LÄkaren hade blivit tillfrågad om de kunde fota och sagt ja till det, men vad jag förstod av hans insändare så hade han inte sagt ja till filmning.
SvaraRaderaFLAK: Visst är det bra att anhöriga är med! Det jag kan känna är att de här, som dokumenterar, inte gör det av välvilja utan endast är där för att sätta dit någon. De har liksom innan bestämt att det kan gå fel och måste ta upp kameran eller anteckningsboken för att få belägg för sina farhågor. Men de här hör till ovanligheten, på min arbetsplats iallafall. Anhöriga är ofta guld värda.
Jan: SVÅRT! Hur kommer man åt sociala medier? Har kanske kommunikationsavdelningen någon som hanterar bloggar och kan försvara och bemöta inlägg åt er?