Vi är bara människor!

Bra bemötande botar bäst heter en artikel i dagens DN. Den handlar om att läkarens bemötande är avgörande för hur snabbt en sjukskriven kommer tillbaks till jobbet. I artikeln får vi också veta att hälften av alla anmälningsfall till Socialstyrelsen handlar om kommunikationsbrist mellan sjukvårdspersonal och patienten.

Att ha ett bra bemötande är a och o när man jobbar inom vården. Patientens behov måste alltid gå först och det minsta man kan kosta på sig som sjukvårdspersonal är, förutom bra arbetsskor, ett leende eller ett trevligt bemötande. Man behöver inte vara särskilt kunnig, bara man är glad och snäll. Då brukar det mesta ordna till sig.

Men. Det många inte tänker på är att vi som jobbar inom sjukvården också är människor med känslor och behov. Det är jäkligt lätt för patienterna att vråla om de får vänta på en inskrivning i 30 minuter. Eller på att någon inte svarar på deras ringning på fem minuter. Det är lätt för dem att med anklagande ton säga att här har jag väntat på ronden sen klockan tio eller jaha, och du är sjuksköterska här idag och har inte visat dig förrän nu? Det är lätt för dem att tro att vi är övermänniskor som inte har annat för oss än att vårda just dem. De tror att vi har en patientsal eller en inskrivning eller en endaste medicinkopp som ska delas ut (varför har förresten inte fler patienter med sig sina egna mediciner när de åker till sjukhuset?).

Och visst. Man ska väl vara pedagogisk och informera gnällspikarna om vad man har att göra men det är inte alltid så lätt. Man vill vara den där svala, väna sjuksköterskan som med lugn röst ursäktar sig. Men det går inte alltid. Inte när man är kissnödig, inte har fått någon rast på flera timmar, när man fått skäll av doktorn eller när man fått hjälpa undersköterskan med omvårdnaden så att man ligger efter med sjuksköterskearbetet. Då är man inte alltid så snäll. Och man är inte alltid så smart. Man kanske fräser, snäser eller skakar på huvudet jaa, du är inte min enda patient ska du veta. Hmm. Det låter uppkäftigt och har man otur så går gnällspiken till chefen eller Socialstyrelsen och klagar på dåligt bemötande. Anmäla, anmäla. Det finns människor som lever för att anmäla andra. Rättshaverister som alltid vet bäst och som inte står ut med att bli kränkta av en sjuksköterska eller läkare.

Det bästa vore ju om man som sjukvårdspersonal fick äta och kissa ordentligt på arbetstid. Och att man slapp problemet med alla som drar i en. Frida, skulle du kunna.... Frida, har du tagit det där provet?... Frida, kan vi ronda lite tidigare?... Frida, kommer du in till mig en stund? Och om man slapp ha så många patienter. Så många studenter. Så många inskolningar. Om man för en gångs skull kunde få känna att man kan jobba på ostört. Att man hade grepp på situationen och på patienterna. Det är så jävla rörigt på sjukhuset ibland! Rörigt och mycket att göra. Då blir man inte alltid så snäll. Då får de patienter som står och går och andas själva liksom klara sig. Vänta. Ringa taxi på egen hand. Ta en kopp kaffe i väntan.


Hur blir man den där kommunikativa sjuksköterskan när allt runt omkring är ett enda kaos?