lördag 24 november 2012

Jag blir så jävla ARG!

Ambulanssjuksköterskan Cathrine Linderstam blev slagen och sparkad när hon låg på marken. Förövaren var en full 17 åring som de ryckt ut för att hjälpa.

Nu har rätten slagit fast att 17 åringen inte hade utövat våld mot tjänsteman. De menade att ambulanssjuksköterskan inte bedrev myndighetsutövning när hon misshandlades utan att hon erbjöd vård, vilket skulle vara frivilligt. Det här gjorde att 17 åringen friades.

Det låter som rena galenskapen att legitimerad personal som har som arbetsuppgift att hjälpa, rädda och vårda människor inte ska ha något säkert skydd i lagen. Ingen av oss gör ju de här sakerna frivilligt utan för att det är vårt jobb. Vi måste väl också räknas som tjänstemän? Inte fan är vi väl privatpersoner eller frivillighetsarbetare när vi sätter oss i ambulansen och åker ut på larm?

Jag hoppas verkligen att det går bättre i nästa instans, för domen är överklagad. Det ska fanemej inte vara okej att spöa ambulanspersonal som bara vill hjälpa. Och det ska fanemej inte kunna heta att vi inom vården gör det frivilligt. Vi jobbar. Under Socialstyrelsens översyn. Vi kan inte välja att hoppa av utan måste gå all in. Göra vårt jobb. Oavsett vad vi tycker om fulla 17 åringar.

18 kommentarer:

  1. Håller helt med dig! Men, menar de inte att vården är frivillig för patienten? Självklart kan ju inte ambulanspersonalen strunta i att åka ut på ett uppdrag men sen är det ju upp till patienten om hen vill ta emot hjälpen eller inte.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kan ha fattat fel men jag förstog det som att åklagaren väckte åtalet "våld mot tjänsteman" och att det ogillades därför att ambulanspersonal inte räknads som tjänstemän. Och att amblanssjuksköterskan skulle ha utfört vården frivilligt. Men jag kan ha fattat artikeln fel!

      Radera
  2. Fast om en soc arbetare blir nerslagen på jobbet (och vad jag vet är det FRIVILLIGT att söka hjälp där?!) är det självklart våld mot tjänsteman. Så det är ren j*vla skandal att inte den här saken bedöms likadant. Och sen har det inte ålder/nykterhetsgraden/inkomsten på förövaren något med saken att göra alls.

    Iofs, när jag blev nedslagen på jobbet av en psykotisk patient med hjärnskakning som följd fick jag INGEN hjälp med ngt alls, det var bara fortsätta. Och chefen såg inte alls problemet att jag körde bil hem (2 mil) efteråt. Blev dessutom ifrågasatt att jag ens var sjukskriven efteråt...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tråkigt att läsa att din chef inte tog din skada på allvar! Blev det ingen anmälan alls av det? Tycker inte att det spelar någon roll om patienter var psykotisk, du har ju blivit skadad på arbetstid! Oproffsigt bemötande av chefen låter det som!

      Radera
  3. Hej syster Frida

    Jag bara undrar om det är du som är syster Frida som gör reklam för magnetmadrassen?
    Ursäkta att jag ställer frågan här, men jag hittar inget annat sätt att kontakta dig, om det nu är du? Det finns så många Frida i Sverige.

    Tommy

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Tommy! Det går bra att kontakta mig via mail. fridasyster[snabela]gmail.com
      Jag kan meddela redan nu att jag inte är intresserad av någon tävling på bloggen eller av blogguppdrag där jag måste använda mitt fullständiga namn. Men annars går det bra att maila om du har funderingar som du inte vill outa här i kommentarsfältet.

      Ett litet ps) Jag har slutat att svara på "ska jag läsa till sjuksköterska" mail också. Har du en sådan fråga så är svaret Nej ;-)

      Radera
  4. Väldigt konstigt. Är inte sjuksköterskor tjänstemän, vi som är med i TCO om vi nu är fackanslutna? Och är det okej att sparka folk om de är där frivilligt? Juridikens vägar är i sanning outgrundliga.

    Och Tommy, jag får lite snuskiga vibbar av din fråga till Frida, som om du skulle fantisera om en avslappnad syster Frida som ålar sensuellt över magnetmadrassen..... Å andra sidan kanske det är just vad hon behöver för att ta några extrapass till och charma chefen?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag skrattar så jag gråter! Tror att min chef hellre ger mig löneförhöjning än ser mig åla runt på en madrass! Ska kanske hota med det förresten?

      Radera
    2. Om du får snuskiga vibbar av den frågan så säger det nog mer om din fantasi än om min fråga.

      Du kanske skulle kolla in annonsen innan du kommenterar min fråga. Kan du sedan hitta något snuskigt i den, har du minst sagt livlig fantasi.

      Lågt värde i den kommentaren!

      Radera
  5. Är så syster frida,har du valt att jobba i vården har alla rätt att håna dig, nedvärdera dig, spotta på dig, och slå dig. Samt någon rimlig lön, matrast, fritid,toabesök och fira högtider med sin familj har man avsakt sig när man tar ut sitt leg. Får helt sonika skylla sig själv att man valt vårdyrket i dagens Sverige. Att vara ssk = en livegen egendom som samhället kan behandla precis hur som helst.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja vad dum jag är! Klart man ska tåla lite stryk. Bara att vända andra kinden till så att säga ;-)

      Radera
  6. Hej! Skickade ett mail till diga angående att använda ett inlägg i din blogg i en c-uppsats. Vi skulle i så fall behöva hela ditt namn (förnamn efternamn). Ifall du skulle kunna tänka dig att lämna ut det till oss kan du väl maila!

    Mvh Marielle Andreasson - marielleandreasson@gmail.com

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Marielle!

      Jag mailade dig svar igår kväll. Då jag bloggar anonymt vill jag tyvärr inte gå ut med mitt fullständiga namn. Om du söker någon annan sjuksköterska som vill ställa upp med namn etc så kan vi göra en efterlysning här i bloggen om du vill. Hör isåfall av dig med mer info om uppsatsen och vad du söker så kan jag göra ett inlägg.

      Radera
    2. Ignorera mig! Såg att du svarat igår=)

      Radera
  7. låter inte som att domen är i linje med gällande yrkesbestämmelser. Som ssk:or här vi ju skyldiga att hjälpa till vid en olycka eller dylikt, även när vi inte är i tjänst, och det låter ju bisarrt att vi skulle räknas som privat personer när vi är i tjänst!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi är INTE skyldiga enligt lag att hjälpa till - däremot kanske samvetet säger ett och annat... Den som hävdar ngt annat får faktiskt ta och länka till den lagen!

      Radera
  8. Jag fullkomligt älskar din blogg. Du sätter ord på mina tankar och plötsligt känner jag mig inte lika ensam längre.
    En sak tänkte jag på idag. På min avdelning verkar jag vara den enda (nåja, nästan) som skriver avvikelser. Jag skriver ofta. För det finns OFTA anledningar att skriva. Underbemannade, överbeläggningar, felmedicineringar (pga stress) osv. Men varför skriver ingen annan? Mycket har väl att göra med att vi inte har tid. Men vi MÅSTE ta oss tid. Idag struntade jag i att skriva en avvikelse pga att jag redan skrivit 2 tidigare i veckan och tänkte att de kommer väl inte ta mig på allvar om jag fortsätter såhär.. när ingen annan gör det.
    Någon som känner som jag?! Syster Frida?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag känner igen mig till 110%. Tycker dock inte att du ska strunta i att skriva avvikelserna. De är viktiga för både oss och patienterna. Skit i att andra är lata. Jag brukar alltid säga till mina studenter att man inte ska vara rädd för att skriva avvikelser. Det är ett sätt att öka säkerheten för alla parter. Även om man ibland måste erkänna sina brister och misstag. Vi är några (läs tre) på min avdelningen som är trogna avvikelseskrivare, tror vi står för kanske 90% av alla avvikelser. Smått som stort. Tror jag senaste månaden har skrivit en avvikelse varje pass jag jobbat, minst om inte tre. Felmedicineringar, fall, felhantering av mediciner, underbemanning som leder till att patienter måste prioriteras bort/rymmer/faller/felmedicineras, samt en drös på andra avdelningar/mottagningar när de gjort uppenbara fel. Herregud ibland funderar jag på hur folk är funtade. Hade mitt senaste pass en patient med en mycket smittsam luftburen smitta. Hen kom ned till avdelningen från akuten utan munskydd och med en transportör som satt på sig munskyddet. Ungefär 300:e gången det hände. Så akuten fick återigen en sur avvikelse. Hur jävla svårt ska det vara, på med munskyddet på patienten och inget annat. Men jag har faktiskt börjat tröttna på alla fel som sopas under mattan, trots avvikelser för att man inte orkar ta tag i det stora problemet som egentligen är grund till att avvikelsen sker. Ibland tänker jag att jag skulle börja jobba med avvikelsehantering så jag får göra nått mer konkret än att skriva så fingrarna blöder......

      Radera

Tack för att du vill lämna en kommentar! Jag läser alla kommentarer och svarar i mån av tid.