måndag 30 januari 2012

Vi är bara människor!


Bra bemötande botar bäst heter en artikel i dagens DN. Den handlar om att läkarens bemötande är avgörande för hur snabbt en sjukskriven kommer tillbaks till jobbet. I artikeln får vi också veta att hälften av alla anmälningsfall till Socialstyrelsen handlar om kommunikationsbrist mellan sjukvårdspersonal och patienten.

Att ha ett bra bemötande är a och o när man jobbar inom vården. Patientens behov måste alltid gå först och det minsta man kan kosta på sig som sjukvårdspersonal är, förutom bra arbetsskor, ett leende eller ett trevligt bemötande. Man behöver inte vara särskilt kunnig, bara man är glad och snäll. Då brukar det mesta ordna till sig.

Men. Det många inte tänker på är att vi som jobbar inom sjukvården också är människor med känslor och behov. Det är jäkligt lätt för patienterna att vråla om de får vänta på en inskrivning i 30 minuter. Eller på att någon inte svarar på deras ringning på fem minuter. Det är lätt för dem att med anklagande ton säga att här har jag väntat på ronden sen klockan tio eller jaha, och du är sjuksköterska här idag och har inte visat dig förrän nu? Det är lätt för dem att tro att vi är övermänniskor som inte har annat för oss än att vårda just dem. De tror att vi har en patientsal eller en inskrivning eller en endaste medicinkopp som ska delas ut (varför har förresten inte fler patienter med sig sina egna mediciner när de åker till sjukhuset?).

Och visst. Man ska väl vara pedagogisk och informera gnällspikarna om vad man har att göra men det är inte alltid så lätt. Man vill vara den där svala, väna sjuksköterskan som med lugn röst ursäktar sig. Men det går inte alltid. Inte när man är kissnödig, inte har fått någon rast på flera timmar, när man fått skäll av doktorn eller när man fått hjälpa undersköterskan med omvårdnaden så att man ligger efter med sjuksköterskearbetet. Då är man inte alltid så snäll. Och man är inte alltid så smart. Man kanske fräser, snäser eller skakar på huvudet jaa, du är inte min enda patient ska du veta. Hmm. Det låter uppkäftigt och har man otur så går gnällspiken till chefen eller Socialstyrelsen och klagar på dåligt bemötande. Anmäla, anmäla. Det finns människor som lever för att anmäla andra. Rättshaverister som alltid vet bäst och som inte står ut med att bli kränkta av en sjuksköterska eller läkare.

Det bästa vore ju om man som sjukvårdspersonal fick äta och kissa ordentligt på arbetstid. Och att man slapp problemet med alla som drar i en. Frida, skulle du kunna.... Frida, har du tagit det där provet?... Frida, kan vi ronda lite tidigare?... Frida, kommer du in till mig en stund? Och om man slapp ha så många patienter. Så många studenter. Så många inskolningar. Om man för en gångs skull kunde få känna att man kan jobba på ostört. Att man hade grepp på situationen och på patienterna. Det är så jävla rörigt på sjukhuset ibland! Rörigt och mycket att göra. Då blir man inte alltid så snäll. Då får de patienter som står och går och andas själva liksom klara sig. Vänta. Ringa taxi på egen hand. Ta en kopp kaffe i väntan.


Hur blir man den där kommunikativa sjuksköterskan när allt runt omkring är ett enda kaos?

torsdag 26 januari 2012

Sluta jiddra börja trolla!

Ibland är det svårt att argumentera för sin sak inför doktorn. Vissa doktorer kan se en prestige i att de ska veta bättre än sjuksköterskan och man vet att det är lönlöst att försöka. För att lyckas ska man antingen slicka röv eller hålla på med härskarteknik, vilket jag inte orkar.

Jag tycker att bilden visar på hur många sköterskor resonerar. Kanske blir vi sådana efter år inom sjukvården. Efter att ha träffat hundratals kandidater och nyutexaminerade läkare som knappt är torra bakom öronen. Efter att ha stött på alltför många jag-vet-bäst doktorer. Man ledsnar på det akademiska högtravande jiddret. På att allt är så kliniskt och att vissa doktorer inte ens kan ta i patienterna. Än mindre prata så att de förstår. Ibland lever vi i alltför olika världar trots att vi har samma arbetsplats och är där för en enda sak: Patienterna.

tisdag 24 januari 2012

Chefsretorik

Nu har jag kommit på dem! Nu vet jag vad de lär sig på chefsutbildningarna och vad de tipsar varandra om under sina lunchmöten!

Om det faktum att sjuksköterskor inte stannar längre än ett år på en arbetsplats nuförtiden :   
"Det är en ny generation sköterskor som kommer ut nu. De har bråttom och vill se hela sjukhuset snabbt. De vill vidare"

Sanning: Ingen orkar med det tempo och det ansvar som råder på avdelningarna. Trots att många är unga, utan barn och familj så orkar de inte jobba heltid. De slutar i hopp om att det är lugnare på nästa ställe.

Om det faktum att de ljuger på anställningsintervjuerna:
"Vi har många sökanden till tjänsten och det här är en eftertraktad arbetsplats"

Sanning: Det finns inte längre någon status bland avdelningarna och klinikerna. Alla, även de nyutexaminerade, kan få anställning vart de vill. Det saknas konstant folk och det är bara att erkänna: ALLA får jobb. Även de inkompetenta sjuksköterskorna som skolan borde underkänt.

Om det faktum att det alltid saknas folk
"Vi går kort på grund av att folk är sjuka"

Sanning: I och med tvättstugemodellen på schemat har ingen längre någon koll på när det verkligen fattas folk. Ingen ser att rad 47 är tom när man fyller dag för dag. Det gör systemet sårbart. Och ekvationen i sig är omöjlig. Slutar det en sjuksköterska så  kommer det inte en ny. Och är någon sjuk så finns det inte en enda vikarie att ta in utan den ordinarie personalen måste ställa upp och täcka.

Om det faktum att chefen inte lyssnar och tar till sig signaler om att personalgruppen mår dåligt:
"Jag hör vad du säger"

Sanning: Ja. Chefen hör. Chefen vet. Chefen blev antagligen chef för att han eller hon själv inte orkade slita på golvet och såg sin chans att jobba administrativt och få bättre lön osv. Men. Chefen gör ingenting. Chefen kan inte göra någonting för det är så förbannat långt till beslutsfattarna. Och om chefen bråkar för mycket och ställer sig på personalgruppens sida så kan han eller hon tvingas sluta. Sjukhusledningen vill inte ha några moppsiga chefer inte!

Ni får gärna fylla på med tips i kommentarsfältet på annan chefsretorik!

lördag 21 januari 2012

Sjuksköterskebibeln

Det viktigaste en sjuksköterska har i sina fickor är inte stetoskopet, VAS-skalan, systeruret eller nycklarna till läkemedelsrummet. Nej, det viktigaste en sjuksköterska har på sig är rapportbladet.

På det här pappret rymmer allt man behöver för att kunna jobba. Patienternas namn, årtalet de föddes, sjukdomshistoria, när och varför de kom in och vilken planering de har. Där finns också viktigheter som vilka kontroller som ska tas, om något särskilt ska tas upp på ronden eller annat som rör patienterna. Det kan tex stå "kalla till vårdplanering", "ESBL i urinen", "dropp till natten" eller "högt PK".

Idag tappade jag bort mitt rapportpapper och fick kalla kårar. För det första är det sekretess och det vore pinsamt och direkt olämpligt om jag hade glömt det inne hos en patient. Och sedan är jag helt körd utan mitt papper. Jag kommer vare sig ihåg vad patienterna heter eller var de ligger, än mindre kan jag komma ihåg vad de vårdas för, vad de ska operera eller vilka smittor de har. Nej, rapportbladet är min bibel och utan den är jag vilsen och totalt körd som sjuksköterska!

Efter någon timmes våndan och letande kom mitt rapportblad tack och lov fram. Det hade letat sig in i ett kardex... Jag pustade ut. Händelsen påminde om en gång för längesedan när jag jobbade inom psykiatrin och hade sumpat nycklarna till den låsta avdelningen. Alla letade efter Syster Fridas nycklar, även två rymningsbenägna patienter...

Det är inte lätt att vara syster alla gånger. Inte när man som jag är lätt förvirrad emellanåt. Brukar ni tappa bort saker på jobbet?

torsdag 19 januari 2012

Influensakoll


Smittskyddsinstitutet har startat en kampanj för att kartlägga influensa, förkylning och magsjuka i Sverige. Genom att frivilliga personer anmäler sina symtom varje vecka skapas en bild av hur det ser ut på sjukdomsfronten. Via Smittskyddsinstitutets hemsida kan man sedan följa utbredningen av de olika sjukdomarna genom att klicka på kartor.

Kartorna blir bättre ju fler som anmäler sig som sjukdomsrapporterare och Smittskyddsinstitutet vill därför ha in fler rapporterare och att budskapet sprids. Här kan du anmäla dig till influensakoll. 

Här kan du titta på hur det ser ut på magsjukefronten i Sverige just nu. Här kan du titta på förkylningsfronten och här kan du titta på influensafronten.

onsdag 18 januari 2012

Med nya ögon



Vad less jag är på den förändringsobenägenhet som råder på min arbetsplats! Det är så trist att allt ska vara som det alltid har varit. Att man inte kan komma med något nytt förslag utan att mötas av det där har vi redan provat och det fungerade inte. Det är inte så att jag vill riva upp himmel och jord på jobbet men det finns fel och brister. Det finns arbetssätt som inte är okej. Det finns personal som inte är snälla. Och det finns rutiner som hängt med i tjugo år och det har alltid varit så ser du.

Jag tror inte på att tysta ner problem och jag tror inte på att konservera attityder, rutiner och arbetssätt. Jag tror att vården, avdelningarna, arbetsplatserna måste hänga med i samhällets förändringar. Det går liksom inte att leva 2012 och tro att man kan dissa Internet, mobiltelefoner och stora köpcentra. Liksom det inte går att tro att vårdpersonal ska arbeta efter jantelagsprinciper och idiotsnack som att den som varit på arbetsplatsen längst har bestämmanderätt. Eller att man kan bete sig hursomhelst bara för att man råkar vara högre än andra i hierarkin eller att man av andra anledningar skrämmer människor till tystnad och lydnad.

Vi skulle behöva en stor jävla slev som rörde runt i grytan. En stark människa som kom in och slog sönder alla gamla föråldrade rutiner. Som började om. Med nya ögon.

tisdag 17 januari 2012

Men varför?


Läkaren Jakob Endler skriver i Läkartidningen om när han för ett tag sedan blev filmad av en anhörig då han la en epiduralbedövning. Såhär i efterhand undrar han vad syftet med filmen var, om familjen tänkte visa den som fredagsfilm tillsammans med chips och dip eller om den var tänkt som bevismaterial om något skulle gå fel med bedövningen. Han tror själv på det sistnämnda och jag håller med honom.

Jag undrar ofta vart vi är på väg när allt färre patienter vågar lita på läkare och sjuksköterskor. När de redan innan besöket googlat fram tänkbar diagnos och behandling och kommer till sjukhuset eller vårdcentralen med en önskelista på undersökningar och behandlingsmetoder. Eller när de inte litar på vår kunskap och måste dokumentera och samla bevismaterial för en eventuell anmälan.

Typexemplet är anhöriga som filmar, vilket jag tack och lov aldrig har varit med om, och sådana som antecknar så fort det kommer in en personal i rummet. Det är obehagligt att jobba i den miljön, när en anhörig sitter som en lärare eller journalist och skriver upp vad man heter och vad man säger till patienten. Man känner sig misstrodd och irriterad. Undrar vad de skriver och vad de ska med dokumentationen att göra. Och man undrar om de egentligen förstår vad man gör, vad man säger och vad de antecknar. Om de inte har medicinsk utbildning så kan historierna blir svårbegripliga och det vore ju hundra gånger bättre om de frågade efter information istället för att anteckna och dra egna slutsatser.

Jag vet inte varför anhöriga och patienter har det här behovet av kontroll och varför de inte kan lita på andra människor? Undrar om de är lika nitiska i alla sammanhang. Om de spelar in samtal med banktjänstemannen, kollar alla kassakvitton innan de lämnar affären och klockar bussen varje morgon, så att de kan anmäla eventuella förseningar. De kanske spionerar på dagispersonalen också, för att se om de verkligen är ute med barnen. Och i huset där de bor är de bergis såna där som sätter upp förmanande lappar om att ta bort luddet från torktumlaren. De vill ha ordning. Kontroll.

Har ni varit med om att patienter och anhöriga kontrollerat er på ett obehagligt sätt?

tisdag 10 januari 2012

Jag föraktar de här patienterna!

Jag brukar stå ut med de flesta patienter; psykiskt sjuka, fräsiga, snäsiga, otrevliga, påverkade. Jag brukar tänka att deras beteende har en orsak eller att de helt enkelt behöver lite kärlek, en kram eller ett par vänliga ord för att svalna. Men det finns en grupp patienter som jag inte tål. Vars åsikter jag inte kan förstå, jag inte vill förstå. Jag blir bara arg och illa berörd.

Idag hade jag två såna patienter. Rasister. Som inte kunde hålla inne med sina åsikter utan måste öppna käften och släppa ut en massa dynga om att allt är "utlänningarnas" fel. De som kommer till Sverige och får samma vård som svenskarna som arbetat och betalat skatt hela sina liv. En av dagens rasister hade blivit felbehandlad av en svart läkare. Kolsvart var han, du förstår ju att det blev fel.

Nej det förstår jag inte. Och jag tror inte att rasisterna förstod att de fick sämre vård än de andra patienterna på mitt arbetspass heller. Men det fick de. Och i mitt hjärta har de ingen plats. Alls.

Jag vet att jag borde gräva ner stridsyxan, koppla på proffessionaliteten och tänka klokt och logiskt när jag träffar de här idioterna men jag kan inte. Jag går igång på alla cylindrar och måste bara fly från rummet. Jag fattar inte hur människor vågar prata sådär! De har ingen aning om vem jag är, varifrån jag kommer, vem jag lever med eller vad jag har för åsikter. Jag tycker att det är sjukt att komma in på ett sjukhus och fläka ut en massa rasistiska åsikter till en sjuksköterska! Sånt får man väl gagga med någon annan om liksom.

 Tycker ni att man som sjukvårdspersonal ska gå in i diskussion med en rasist eller ska man knyta näven i fickan och springa ut som jag gör? Vore intressant att höra vad ni tycker!

fredag 6 januari 2012

Vem är Syster Frida?

Okej. Jag brukar tillmötesgå era önskningar om ämnen ni vill att jag ska ta upp. Och jag brukar svara på mail och frågor i kommentarsfältet i den mån jag hinner. Men det är några saker jag inte kan ställa upp på. Hur mycket ni än frågar och önskar så kommer jag aldrig att svara på frågor som gör att jag som privatperson kan spåras. Hit hör frågor som var jag jobbar och var jag läst.

Jag vill behålla min anonymitet av olika anledningar. Jag vill att bloggen ska få vara den fristad som den är för mig. Om jag bloggade öppet skulle jag inte vara så frispråkig som jag är idag och då tror jag att bloggen skulle bli hämmad och sådär korrekt som arbetsgivaren önskar att anställdas bloggar ska vara. Eftersom min blogg är såpass kritisk till sjukhuset, Landstinget och sjuksköterskeyrket så tror jag att mina chefer skulle ha åsikter om många inlägg. Jag kanske till och med skulle tvingas välja mellan att blogga eller jobba kvar på sjukhuset...

Jag är jätteglad över förfrågningar om intervjuer och erbjudanden om att blogga åt olika tidningar som Syster Frida. Det är smickrande och jätteskoj att människor gillar bloggen, som ju egentligen inte är så mycket mer än min ventil. Som inte var tänkt att få så många besökare alls. Det är kul. Men som sagt. I dagsläget väljer jag att vara anonym. Jag hoppas och tror att ni har förståelse för varför.

Trevlig helg!

onsdag 4 januari 2012

Gnällkärringar

Ibland blir jag så less på tanterna på mitt jobb! Det gnälls så in i ..... och de prioriterar så att man blir mörkrädd ibland. För endel är det livsnödvändigt att tömma sopsäckar och städa sköljen och om det missas av någon stackars timvikarie så blir det liv i luckan. Sängarna är viktiga också. Hemgångarna. Det måste snabbt städas, städas, städas. Att andra patienter behöver bli av med en kateter eller att ett blodprov måste tas spelar mindre roll när en säng ska bäddas.

Och det är så jobbigt. Oj vad jobbigt det är! Nej nu måste vi dricka kaffe! Och herregud vad de nya undersköterskorna är lata! Sitter bara på fäjsbåck och flamsar på expeditionen. Och inte kan de städa sköljen ordentligt heller. Och hur har chefen tänkt med alla sjukluckor -vi går ju på knäna. Såhär kan vi inte ha det! Nej nu måste vi dricka kaffe! Suck och stön.

Jag fattar inte varför de här tanterna inte slutar. Varför står de ut att gå till ett jobb som de avskyr och dag ut och dag in gnälla, snacka skit och ifrågasätta allt de ska göra? Varför skaffar de inte ett nytt jobb? Eller startar en blogg där de kan gnälla på hur som helst.

Ja, det undrar jag. Varför skaffar inte tanterna en blogg? Det vore bra för alla som vill bli sjuksköterskor och undersköterskor att läsa gnälltanternas bloggar. Med instruktioner om hur sopsäckarna ska tömmas och mopparna vridas ur och hur sjuksköterskorna ska uppfostras att "hjälpa till".

Till alla gnälliga, skitsnackande tanter där ute: Jag är så jävla less på er! Skaffa en blogg istället för att förpesta på sjukhuset. Tack!

söndag 1 januari 2012

Självmord

Varje dag tar tre människor livet av sig i Sverige. Och varje månad görs det 50 000 sökningar i Google på ordet självmord. De sidor som dyker upp är sällan hjälpsidor för den som vill ta sitt liv utan snarare guider som visar hur man tar självmord. Eftersom Google är något av en topplista där sidor som länkats mest hamnar högst bland sökträffarna går det att ändra på rankningen av självmordsträffarna så att träffarna blir hjälpsidor istället för stjälpsidor.

"Jag vill förhindra självmord" är en kampanj som drivs med sökmotoroptimering där man hoppas på att många länkar från bloggare ska göra så att hjälpsidor om självmord hamnar högst upp i Googles sökmotorer. På sajten finns tips på hur bloggare kan göra för att hjälpa till och länka till hjälpsidor. Här kan ni läsa mer om dessa tips.

Som sjuksköterska har jag sett mycket av självmord. Patienter som försökt ta sitt liv, anhöriga till dem som försökt, anhöriga till dem som lyckats... Det är otroligt sorgligt med självmord. Vid vanlig död kan man ju skylla på sjukdom eller olycka. Den där cancern. Eller den där isiga vägen som ledde till krocken. Vid självmord finns det ibland inga förklaringar. Bara en massa sorg, funderingar, självanklagelser och frågor om varför. För sjukvården är många självmord resultat att en misslyckad vård eller behandling. Ett dåligt betyg för oss.

Många självmord kan förhindras eftersom vissa av dem sker på impuls. Jag vill gärna vara med och förhindra att människor tar sitt liv, därför har jag gått med i kampanjen!