Grattis Huddinge!

Nu har det hänt igen. En massa kompetenta sjuksköterskor har valt att säga upp sig på grund av hög personalomsättning, låg lön och dålig uppskattning från cheferna. Den här gången är det Huddinge som förlorar kompetens.

Grattis alla huddingebor! Nu får ni istället fem nyutexaminerade sjuksköterskor som tar hand om er när ni söker akut vård. De är jättegulliga och vill verkligen väl men... ja... någon erfarenhet av akutsjukvård har de inte. Men. De har ju alltid en erfaren underläkare som de kan fråga om råd. Underläkarna är inte att förakta. De är också jättegulliga och vill verkligen göra rätt! Och vissa är faktiskt duktiga! JA! Vissa kan faktiskt riktigt mycket! Och det finns många kompetenta undersköterskor också.

Så. Ni kommer inte att märka av det här.
 
Insha'Allah!

Så skönt...

 ... att det är måndag imorgon och man har ett jobb att gå till. Det finns ju de som inte har ett jobb. De som önskar att klockan ringde 05 och att de fick sitta och halvsova på kollektivtrafiken i mörkret. De som kanske inte har så många att prata med på dagen. De som ingen drar i. De som inte har en massa telefoner som ringer stup i ett. En massa larm som tjuter, dropp och pumpar som ska fyllas på, en massa människor som ska skrivas in eller ut, dras till operation eller hämtas från operation. Inte en massa anhöriga som gråter och vill ha tröst. Ingen doktor som vill ronda NU. Ingen undersköterska som vill ha hjälp med helskötningen NU. De som kan gå på toa hur länge och när som helst. De som kan äta lunch och fika när som helst...

Men alltså. Det är ju fint med ett jobb också. Fint att gå upp innan staden vaknar. Fint att göra något Hederligt. Fint att Hjälpa. Visst då? Visst är det fint med måndagar på sjukhuset?

Aja-baja

På min arbetsplats är det aja-baja att läsa Aftonbladet och titta på Facebook på arbetstid. Cheferna tar upp "problemet" vid nästan varenda arbetsplatsträff. Det finns såååå mycket annat att göra, säger de. Som att städa, kolla PVK:er, hålla på med ansvarsområden, räkna narkotika, fylla på medicinvagnar och förråd eller genomgå någon webbaserad nätkurs. När man är på sjukhuset ska man vara på sjukhuset, ingen annanstans. Man ska inte hänga med i nyhetsflödet. Man ska avskärma sig som en jävla travhäst med ögonlappar.

Jag kan förstå att cheferna blir irriterade på att vissa tar sig tid att uppdatera statusen på Facebook men att någon läser tidningen... Hallå?! Det är ju absurt att vi inte får läsa tidningen utan att bli ifrågasatta!

Det blev så tydligt häromdagen när jag slog på radion efter arbetspassets slut och fick höra om jordbävningen i Turkiet. Säkerligen hade det rapporterats om det hela dagen, själv satt jag som ett fån. Som kusinen från landet. Jordbävning. Turkiet. Jag vet ingenting. I know nothing. Jag har varit instängd, kontrollerad av Stasi, typ.

Rökarna däremot, de får gå ut och blossa som de vill. Jag piper iväg en stund, säger de och är borta 20 minuter. Men om jag kollar tidningen fem minuter så blir cheferna sura och man får skit på sig; Ni verkar ju ha mycket tid över.

Hur ser det ut på era arbetsplatser, får ni läsa tidningen utan att chefen tittar snett?

Det var ju bra

I Danmark har det gjorts en studie där tusen människor tillfrågats vilka yrkeskategorier de hade mest förtroende för. Svaret blev läkare och sjuksköterskor.

Det känns bra att vi fortfarande har människors förtroende. Lite synd att våra politiker inte förstår att vi måste ha betalt för det vi gör också...

Trivsel på jobbet

Det är lätt att glömma varandra på en arbetsplats där det händer snabba saker hela tiden. Jag själv jobbar gärna under högt tempo. Jag skulle egentligen kunna jobba var som helst nästan så länge jag har bra arbetskamrater. Med ett bra gäng där man kan skratta, hjälpa varandra och våga visa sina styrkor och svagheter är det roligt att gå till jobbet. Även om man torkar gamlingar i arslet eller sterilar operationsinstrument hela dagarna.

  Jag tycker att det är bra att vi i all jäkt och hets, i alla indragningar och nedskärningar, sjukluckor och överbeläggningar,  kommer ihåg att vi faktiskt är varandras arbetsmiljö. 



FLAK skickade bilden ovan. "Recept på en lyckad dag". Kanske något att sätta upp på jobbet? Själv kör jag sällan trivsellappar men ett annat beprövat knep. Jag säger Hej till alla, oavsett om det är patienter, sjukhusdirektören, sjuksköterskor eller lokalvårdaren.

Varför är vi inte förvånade?

I dagens DN Debatt kan får vi läsa om att kvinnor som fått en bröstcancerdiagnos får vänta alldeles för länge innan behandling sätts in. Artikelförfattarna menar att väntetiden ger patienterna psykisk stress och kan minska överlevnaden.

Varför är vi inte förvånade? Jo, därför att kvinnor och kvinnors sjukdomar alltid lågprioriteras av någon anledning.

98 åring DOG

Häromdagen var det stort pådrag i medierna efter att fem boende på Hjulhammars äldreboende i Karlskrona smittats av Haemophilus. En 98 åring kvinna DOG sa tv-reportern med uppspärrade ögon och allvarlig röst.

Och visst är det allvarligt när personalen smittar patienter och boende. När vi missar handhygienen och slaskar runt med dagisbaciller bland sjuka och svaga. Det får inte hända.

Det jag tycker är konstigast i det här fallet är att man blåser upp en nyhet av att en person dog. Det är allvarligt, visst. Men en 98-åring. När man är 98 år så ska man väl dö av någonting? Att man stryker med i en lunginflammation är inget konstigt eller ovanligt.

Varför är vi så rädda för döden? Varför har vi så svårt att acceptera att äldre människor dör? Det är samma sak på sjukhuset: Läkarna sätter väldigt sällan 0HLR på äldre, multisjuka, patienter och vi överbehandlar de flesta äldre. Det röntgas hit och dit, tas prover, ges antibiotika. Jag menar inte att man ska ålderdiskriminera människor men vi är förbannat rädda för att titta på patientens ålder, sjukdomsbagage och förutsättningar för tillfrisknande och tutar på med 90 åringarna som om de skulle lagas och bli 50 igen...

Nä, det jag tycker är mest skrämmande i den här historien är inte att en gammal kvinna dog utan att personalen kan ha brustit i sina hygienrutiner. Här är det väl mer värt att titta på vilka kläder personalen bär, om de har smycken, utsläppt hår, om de har tillgång till tvål, handsprit och vatten och HUR de tvättar  och spritar händerna.

Läs mer i DN, Vårdfokus

Det finns ingen status längre

Jag har tänkt mycket på en sak den senaste tiden. Jag har tänkt på det där med statusen på de olika avdelningarna. Förr var det svårt att få jobb på vissa enheter. Det var mer populärt och hade lite högre status att jobba på avdelningar som nima, hia, akutmottagningen och ava. Man hade tur om man lyckades få en plats där. I värsta fall fick de nyutexaminerade börja inom psykiatrin, som har låg status, för att få erfarenhet.

Idag ser det annorlunda ut. Idag kan man få jobb överallt, det är bara att lyfta på luren. Även de nyutexaminerade kan nuförtiden få jobb direkt på avdelningar som kallar sig för intensiv- eller akutvårdsavdelningar. Något som var omöjligt för tio år sedan. Då skulle man ha jobbat minst två år för att få börja på akuten.

Jag tycker att det är bra att man lätt kan få jobb och att man lätt kan byta jobb. Det är en trygghet att vara eftertraktad och det är skönt att man nuförtiden kan få en plats där man vill vara. Men jag ser också en fara i utvecklingen. Det är en fara att nyutexaminerade får jobb på akutmottagningen eller i resurspoolen. Och det det är inte bra med en hög personalomsättning, som det ju blir när man lätt får jobb. Idag resonerar många att de drar när det blåser lite runt öronen. Det är inte alls samma avdelningsanda som det var förr. Vi. Håller ihop. Hjälper varandra. Idag hjälper man sig själv. Drar när det inte passar på ett ställe. Lyfter på luren: Hej, kan jag jobba hos er?

Det finns få eldsjälar. Få som jobbat länge på en avdelning. Få som vill stanna och driva avdelningen framåt med kvalitetsarbete, dokumentation eller dra ihop en brännbollsturnering med grannavdelningen. Idag är avdelningarna som en väntsal. Några har just kommit, andra ska just åka. Alla är där och då, samlade, men ingen har för avsikt att stanna någon längre tid.

Det finns inte längre någon status, varken i yrket eller i de olika avdelningarna. Vi är alla utbytbara ekrar och ingen bryr sig längre om vår kunskap och erfarenhet. Vi är fötter på golvet. Och om det inte passar så kan vi dra.

Försämrade arbetstider

Kortare och fler arbetspass verkar vara melodin när Landstingen ska spara nuförtiden. Värdelöst är det eftersom de som jobbar heltid får ännu färre lediga dagar och de som jobbar deltid i vissa fall tvingas upp i heltid på arbetet. När man är på jobbet vill man ju jobba undan timmar för att sedan vara ledig. Inte gå och harva halva dagar och tvingas vara på sjukhuset JÄMT istället!

På Blekingesjukhusets rehab- och strokeavdelning fick sjuksköterskorna nog av den här ruttna behandlingen och har skrivit ett brev till landstingsledingen. 

Syster Frida hejar glatt på! På dom bara! Vi måste belysa problemet med patientosäkerhet, stress och arbetsmiljöproblem som uppkommer när bemanningen sänks. Brev till politiker och ledning och avvikelserapportering är det vi får ägna lunchrasterna åt när cheferna tror att man löser budgeten genom att dra ner på personal och förkorta arbetstider.

Fredagsmys på sjukhuset

Vad tror ni om dessa skor från Evas underkläder?

Vad vill man inte bli?

Tänkte höra med er vad ni inte vill bli för typ av sjuksköterska? Gnällig, bitter och cynisk sjuksköterska ej inräknad...

Själv vill jag inte bli röntgen eller operationssjuksköterska. Never. Ever.

Jag kommer!

 Vimmerby. Ett ställe jag aldrig besökt. Ett ställe jag nästan vill flytta till. Vet ni varför? Sjuksköterskorna i kommunen fick ett lönelyft på 1 000 - 3 000 kronor i månaden efter årets förhandling. IHA!!

Så nu drömmer jag Vimmerby. Surfar på kommunsajten, kollar sjuksköterskejobb och fantiserar mig bort  bland bostäder i Vimmerby. Tror att den här blå villan skulle passa bra för Syster Frida. Lite nya tapeter och ett par vita färgburkar så blir det ju kanon! Och så gäller det att förstå och lära sig språket. Läser slaviskt den här tråden för att förstå hur man pratar i Vimmerby.

Vad tror ni? Är det värt att flytta för högre lön?

Cheferna sitter i knäet på politikerna

Läsaren "Grodan" kom med en kommentar igår som jag känner igen alltför väl.

Grodan sa såhär: 

Just nu är det så sjukt i vården så man inte vet om man ska skratta eller gråta. Samtidigt säger politikerna att vi i vården proriterar fel? Att det är vårt eget fel. Regionen som jag jobbar i kommer att gå en miljard back, känns sådär lagom kul inför nästa år.

Jag håller med Grodan. Fast jag anser att det inte enbart är politikerna som har det där dumma resonemanget utan även cheferna på avdelningarna. Jag har hört så många klinikchefer, avdelningschefer och gruppchefer säga de där orden. Orden som blir som nävar, det sista man tar till.  För när argumenten är slut tar cheferna till de där låga, ruttna kommentarerna. Det är erat eget fel. Ni lägger upp arbetet fel. Ni prioriterar fel.

De flesta chefer inom Landstinget sitter i knäet på Landstingspolitikerna. De är så rädda, så jävla skitnödiga, över att behöva förlora sina jobb (vilket de gör om de ifrågasätter budgeten eller försvarar arbetarna) så de kör något som liknar Stockholmssyndromet. De allierar sig. Paktar. Sitter i knäet. Horar. Smörar för politikerna.

Kanske har det gått så långt att de tror att de gör rätt, kanske spelar de ett spel. Det är skitsamma. Det tragiska är att så många chefer beskyller sina anställda för att "prioritera fel" istället för att våga erkänna att det är budgeten som är fel. Att ekvationen inte går inte ihop. Ingen chef vågar öppna munnen och erkänna att vi inte utför en säker, etisk och god vård alla gånger. Ingen chef skulle våga säga att det bara är tur att patienterna överlever. Ingen skulle våga säga att vårdpersonalen är trötta, utarbetade och körda i botten.

Nej. De knyter näven i fickan. Lägger på smajlet och säger javisst när de får höra vilken budget de har att spela med.

Skenheliga jävlar!