Jag har tänkt mycket på en sak den senaste tiden. Jag har tänkt på det där med statusen på de olika avdelningarna. Förr var det svårt att få jobb på vissa enheter. Det var mer populärt och hade lite högre status att jobba på avdelningar som nima, hia, akutmottagningen och ava. Man hade tur om man lyckades få en plats där. I värsta fall fick de nyutexaminerade börja inom psykiatrin, som har låg status, för att få erfarenhet.
Idag ser det annorlunda ut. Idag kan man få jobb överallt, det är bara att lyfta på luren. Även de nyutexaminerade kan nuförtiden få jobb direkt på avdelningar som kallar sig för
intensiv- eller
akutvårdsavdelningar. Något som var omöjligt för tio år sedan. Då skulle man ha jobbat minst två år för att få börja på akuten.
Jag tycker att det är bra att man lätt kan få jobb och att man lätt kan byta jobb. Det är en trygghet att vara eftertraktad och det är skönt att man nuförtiden kan få en plats där man
vill vara. Men jag ser också en fara i utvecklingen. Det är en fara att nyutexaminerade får jobb på akutmottagningen eller i resurspoolen. Och det det är inte bra med en hög personalomsättning, som det ju blir när man lätt får jobb. Idag resonerar många att de drar när det blåser lite runt öronen. Det är inte alls samma avdelningsanda som det var förr. Vi. Håller ihop. Hjälper varandra. Idag hjälper man sig själv. Drar när det inte passar på ett ställe. Lyfter på luren: Hej, kan jag jobba hos er?
Det finns få eldsjälar. Få som jobbat länge på en avdelning. Få som vill stanna och driva avdelningen framåt med kvalitetsarbete, dokumentation eller dra ihop en brännbollsturnering med grannavdelningen. Idag är avdelningarna som en väntsal. Några har just kommit, andra ska just åka. Alla är där och då, samlade, men ingen har för avsikt att stanna någon längre tid.
Det finns inte längre någon status, varken i yrket eller i de olika avdelningarna. Vi är alla utbytbara ekrar och ingen bryr sig längre om vår kunskap och erfarenhet. Vi är fötter på golvet. Och om det inte passar så kan vi dra.