tisdag 31 juli 2012

Vilket jävla hysch, hysch!

Det där med pengar och lön är känsligt. Här i bloggen diskuterar vi det ofta, orättvisorna mellan yrkeskategorierna i vården och så gnäller vi över hur lite vi får i förhållande till vårt ansvar.

Men i verkligheten. På avdelningarna. På middagarna med vännerna. Med släkten. Ja, då säger iallafall inte jag så mycket mer än att jag är missnöjd över min skitlön. Men någon summa. Nej. Det har hänt att jag faktiskt har sagt vad jag tjänat men då har människor börjat skruva på sig, blivit obekväma. Kanske för att de inte vill att jag frågar vad de tjänar? Kanske för att det skulle bli pinsamt om man började mäta sig i pengar. Tänka i termer som: Om Anneli tjänar 36 tusen och Frida 22, hur mycket duktigare, viktigare, bättre är Anneli då?

På avdelningarna är det samma sak. Alla är missnöjda. Arga på hundralapparna i lönepåslag. Men ingen säger vad de tjänar. Ingen frågar rakt ut utan det luskas och folk går som katten kring het gröt. Och sen om någon lyckas få tag på lönelistor, de är en offentlig handling som alla har rätt att få ut men som många löneadministratörer verkar vilja hemligstämpla, ja då är alla som gamar. Får jag se? Vad tjänar han? Hon? Men guuuuud, tjänar han såååå?

Egentligen så skulle vi alla lägga korten på bordet, iallafall för varandra på arbetsplatsen, och berätta hur mycket vi tjänar. För det är landstingen som tjänar på att vi smusslar och hyschar med våra löner. Att inte fler lackar ur när de ser svart på vitt hur nyutexaminerade får mer liksom de med snopp mellan benen. Om fler skulle SE det här skulle det kanske bli revolution. Och det vore ju bra.

Vad tycker ni om det där med pengar och lön? Begär ni ut lönelistor och sätter upp? Pratar ni lön med era jobbarkompisar?



måndag 23 juli 2012

Hoppsan- jag raggar på en doktor!

Hörde på radion imorse om en distriktsläkare som inte ville ha någon mer löneökning. Han tyckte att 66 papp i månaden räckte. Att han inte var så mycket mer värd än någon annan i samhället OCH menade att klyftorna i samhället ökade ju större löneskillnaderna var. Han ville att läkarkollegor skulle haka på och säga noll löneökning det här året, tack.

Jag tyckte att det han sa var så fint. Jag har redan så att jag klarar mig. Låt någon annan som behöver ta mina pengar. 


Visst är det väl konstigt, att vissa tjänar 66 000 kronor i månaden medan andra tjänar 17 192 kronor (som är lägstalön). En läkare gör ett fantastiskt jobb. Har ett stort ansvar och har pluggat i många år. Men ändå. Vad är det som säger att en läkare, att den här distriktsläkaren (som jag ändå på riktigt tycker är supersympatisk) är värd så_mycket_mer än sjuksköterskan på samma mottagning? Eller undersköterskan? För han skulle antagligen inte vilja göra hela kedjan själv utan behöver någon som tar prover, EKG, blodtryck och ser över de enklaste patienterna  så att han slipper.

Nej. Alla behövs, det är vi nog överens om. Och läkaren är högst i rang och ska ha högst betalt.  Men 66 papp. Mot mina 22. Nej. Det är fanemej inte rättvist!

Ja, utan att självömka för mycket nu ska jag säga att jag ska rota fram länken till radioinslaget när jag får tid. Så att ni får lyssna på mannen som jag vill ge en kram . Jag beundrar honom. Om du- 66 papp mannen- läser det här så KRAM från mig! Och om du inte har nån fru så kan du få ragga på mig! Jag behöver en rik man så att jag kan gå ner i arbetstid. Jag är trevlig och rätt så snygg. Omtyckt på jobbet och sådär. Nej men hörru. Nu ska jag inte marknadsföra mig här som värsta skrytpellen. Men..... hör av dig du rika doktor så ska jag hjälpa dig men stålarna också.

fredag 20 juli 2012

Sjuksköterskor som missbrukar

Läser i Dagens sjuksköterska om missbrukande systrar. Den ena har blivit av med legitimationen och den andra som fått tre års prövotid på grund av missbruk.

Jag tror att missbruk i vården är vanligare än man tror. Tillgängligheten av läkemedel och narkotikaklassade preparat är stor och för den som har tendenser till missbruk måste det vara oerhört lätt att norpa åt sig ett piller här och ett piller där. Problemet med missbruk är att det är tabubelagt. Vi sjuksköterskor tjattrar med varandra om det mesta och ofta vet man lika mycket, eller mer, om sina kollegor än om sina bästa vänner. Men när det kommer till beroende eller missbruk är det tji.

En gång jobbade jag med en tjej som åkte dit. Hon var läkemedelsansvarig. Höll stenkoll på leveranser och ATC-koder. Var en fena på farmakologi. Sen en dag uppdagades det att hon snott Morfin och Dolcontin för att använda i eget bruk. Det blev jättekonstigt. Hon. Som varit så.... Duktig blev plötsligt en missbrukare och tjuv.

Jag minns att jag tänkte på henne med tvetydighet. Å ena sidan undrade jag varför hon inte sagt någonting. Jag blev nästan stött av att hon inte frågat om hjälp. Av att inte jag kunde hjälpa henne, som kollega, kompis och medmänniska. Och så blev jag arg. Tänkte att hon var en idiot som fallit för lockelsen. Hur kunde hon, som var så smart i övrigt, tro att hon skulle komma undan när hon snodde Morfin som en dåre?

Jag vet inte om jag tycker att det är värre när en sjuksköterska missbrukar än om någon annan gör det. Jag menar; vem vill ha en advokat som är hög? Eller en busschaufför? Det är kanske lika illa men eftersom de inte är legitimerade så blir det inte samma påföljd. För att bli av med sin legitimation, det är det yttersta straffet. Att inte kunna jobba. Att inte få jobba. Det är ett hårt straff. Jag menar inte att det är okej att sjuksköterskor missbrukar men är det okej att dra in någons legitimation? Är det verkligen värre att missbruka som sjuksköterska än som någon annan yrkeskategori?


Har ni någon åsikt i ämnet?

tisdag 17 juli 2012

En cynisk och bitter syrras bekännelser

Ibland tänker jag att det är synd om alla er som ser min blogg och tänker "wow, en sjuksköterska med lite häftigt go och skvaller från sjukhuskorridorerna".

Och så hamnar ni här mitt i bitterfitteträsket. Tänker "ryck upp dig människa". Men alltså, det är så det har blivit. Jag är inte så bitter men helt likgiltig inför sjuksköterskeriet. Läser på Facebook om gamla jobbarkompisar som skryter om nya jobbet på coola avdelningen eller hippa kliniken eller nåt antagningsbesked till en vidareutbildning.

Och så grannen som drömmer om att bli opsyrra. Tack och lov är hon för gammal. Nämen alltså jag impas inte. Jag tycker bara att allt är tragiskt. Att vi är tragiska. Facket. Politikerna. Cheferna. Hur fan kan man se sig själv i spegeln och vara chef över en avdelning där folk går på knäna?

Ja. Så känner jag. Inga rosa fluffmoln här inte.



söndag 15 juli 2012

Men varför?

Vårdförbundet envisas med att skicka e-post och nån töntig enkät om arbetsmiljö.

Vad spelar det för roll om jag svarar? De kommer ändå inte och räddar mig när jag grinar på toan eller äter nudlar i slutet av månaden.

Tror fan att jag ska gå ur det där mesiga förbundet.

Är ni med?



tisdag 10 juli 2012

Bästa krönikan. Ever.

 Har ni sex minuter över? Lyssna då på Emma Knyckares fantastiska krönika här. Hon förstår vad det handlar om. Emma! I ♥ You! På riktigt!



lördag 7 juli 2012

Hjälp- jag drunknar!


Har ni tänkt på att det alltid är sjuksköterskorna som åker på nya arbetsuppgifter som ska göras på en vårdavdelning? Man sitter där på avdelningsmöte och hör chefen säga "men det kan ju dagsjuksköterskan, nattsjuksköterskan eller inskrivningssjuksköterskan göra". Aldrig, eller ytterst sällan, nämns någon annan yrkeskategori som tänkbar kandidat till det som ska göras.


Vi får göra saker som lika gärna en sekreterare eller undersköterska kunnat göra. Och vi förväntas göra saker som egentligen borde ligga på läkarens bord. Vi får hela tiden fler arbetsuppgifter men det plockas aldrig bort någonting.

Jag känner att jag snart drunknar. Hur känner ni?

måndag 2 juli 2012

Pengar för studenter

Jag tror att lärarkandidater och sjuksköterskestudenter är lika på många sätt. De går en utbildning som kräver både teori och praktik och det är samma typ av människor som väljer respektive yrke. Människor som vill hjälpa, hela och ta hand om andra. Sätta sig själv i andra hand men ändå vara den som sitter inne med kunskap.

Idag pratade jag med en kompis som jobbar som lärare. Vi hade samma syn på kandidater/studenter:

+ De duktiga kan vara behjälpliga i det dagliga arbetet
+ Det kan vara trevligt att ha någon att bolla idéer och tankar med
+ Man kan lära sig nya saker och rön
+ Man tvingas fundera på sitt eget arbetssätt

- De kan sinka arbetet och arbetstakten genom att vara oerfarna och långsamma
- De kan inte prioritera utan behöver styras upp
- Man kan inte jobba på i egen takt utan måste förklara moment, låta kandidaten/studenten göra moment och inte kan jobba undan
- Man måste dubbelkolla och vara på alerten

Jag vet inte om man kan jämföra sjuksköterskor och lärare, sjuksköterskestudenter och lärarkandidater, men jag gör det ändå. För det blev så uppenbart idag, att sjuksköterskorna ligger efter i förhållandet till lärarna.


För vet ni vad min kompis och tillika lärare just fått? Hon har fått kandidatpengar. En morot på ett par tusen för att hon varit handledare. Vi sjuksköterskor förväntas numera handleda gratis. För det ingår i vår legitimation. I vår roll. I vårt intresse att lära studenter bli bra sköterskor.

 Förr fick vi också betalt för studenter. Vi kunde välja att ha, eller inte ha, student. Idag tas det för givet att vi ska handleda. Gratis. Med samma antal patienter.

Vart tog pengarna för sjuksköterskestudenterna vägen? Varför får de enskilda lärarna kandidatpengar för kandidater medan pengarna för sjuksköterskestudenterna går till.... ja vaddå??