onsdag 31 augusti 2011

Karolinska vill köpa likdelar!


I Sverige är det förbjudet att handla med kroppsdelar i vinstsyfte. Karolinska sjukhuset har därför ansökt hos Socialstyrelsen att få köpa likdelar av en privat stiftelse i USA. En stiftelse som givetvis- nej, nej- inte är vinstsugna utan säljer kroppar för att de är snälla.

Jag förstår att läkarstuderande behöver kroppar att öva på. Jag förstår att det är mer naturtroget att operera i en riktig kropp jämfört med plastdockan och som de karvar i nu. Och jag vill ju att Sverige ska ligga i framkant när det gäller vård och medicin. Men. Jag har ändå svårt att se att vi ska köpa in lik från USA. Vilka tror ni är ägare till dessa  kroppar? Tror ni att det är en vit amerikan från medelklassen som dött hastigt i en hjärtinfarkt och vars anhöriga vill donera kroppen till Sverige?

Nä, skulle inte tro det. Jag tror att likhandeln här är lika smutsig som organhandeln på den svarta marknaden, där fattiga människor säljer sina organ för pengar. I likhandeln tror jag att det rör sig om människor från underklassen som kommer att skeppas hit. Merparten svarta, som ju är mindre värda i det amerikanska samhället.

Jag tycker att det är mycket skrämmande att vi i väst kan köpa allt vad vi vill ha på bekostnad av någon annan som har det sämre ställt.  Jag tänker på surrugatmammor i Indien, organhandel från öststaterna, prostituerade i Thailand och nu likhandel.

Det är kanske dags för oss att vara lite nöjda och rätta oss efter de förutsättningar vi har istället för att gapa efter mer hela tiden?

Läs mer i Dagens medicin och DN

torsdag 25 augusti 2011

Vem i hela världen vill bära den här?


Läser i Vårdfokus att Vårdförbundet har en ny produkt i sitt sortiment. En axelväska i förbundets blåa färg med plats för en A4 pärm. Loggan snyggt och prydligt på framsidan. Priset är 150 spänn, som hittat för en axelväska. Men.

Jag undrar vem det är som köper den här väskan? Vem vill egentligen stoltsera med Vårdförbundets logga på väskan? Vem känner sig Stolt som medlem i ett förbund som misslyckats så fatalt med löneförhandlingarna genom åren?

Jag själv skulle aldrig, ever, never bära Vårdförbundets logga synlig. Tycker att det är PINSAMT att vara medlem i det fackförbundet faktiskt... Någon av er bloggläsare som kommer att beställa en väska? 

onsdag 24 augusti 2011

Ska jag läsa till sjuksköterska?

Jag får ofta frågan här på bloggen, eller via mail. Unga tjejer som ska välja högskoleutbildning. Vad ska jag bli? Och så bläddrar de i utbildningskatalogen och tänker "jisses vad med kurser det finns, vad sjutton ska jag välja".

Så kommer sjuksköterska upp. Det är väl ett bra val?  Det finns jobb för sjuksköterskor direkt efter utbildningen. Det är en relativt kort utbildning, som dessutom innehåller mycket klinisk praktik (som är bra för den som inte vill råplugga). Det finns möjligheter till vidareutbildning. Man kan jobba utomlands. Man kan jobba på företag, inom kommun och landsting. Man kan byta jobb. Hoppa runt som en groda på sjukhusets avdelningar.

Så mailar de mig, de här tjejerna (de heter ofta Emelie eller Caroline). "Vad tycker du? Ska jag läsa till sjuksköterska?"

Alla får de samma svar. De kommer alltid att få samma svar. Det finns bara ett svar. Svaret är nej. De ska inte läsa till sjuksköterskor. Inte om jag får bestämma iallafall. Nej. Nej. Nej. Sen får de tycka att jag är en bitter gammal surig tant som borde gå i pension, byta jobb eller hålla käften. Men jag säger nej.

Det finns så mycket hederliga arbeten. Arbeten som ger vällust. Arbeten med trevliga kollegor, utvecklingsmöjligheter och fredagsfika. Arbeten där man får julklapp, bonus och kan kissa regelbundet på arbetstid. Där man kan gå hem i tid. Slipper sitta på bussen och undra vad man har glömt, om man kanske haft ihjäl någon under dagen. Arbeten där man får lön efter arbetsinsats. Där man kan vara sjuk utan att ha värsta ångesten för att arbetskamraterna blir en man kort och sliter som djur.

Ja. Listan kan göras hur lång som helst. Den som är fundersam och har lite tid över kan ju även plöja igenom min blogg. Här finns ganska mycket info om hur man blir efter alltför många år i vården. Trött. Cynisk. Rå. Bitter.

Vill ni bli såna, Emelie och Caroline? Cyniska och bittra? Nä. Jag tror inte det. Så, skit i det där med sjuksköterskeriet hörrni! Välj en annan utbildning istället.

tisdag 23 augusti 2011

Bråttom, bråttom, bråttom

Idag Systrar, vill jag spela en låt för er. Den har ett par år på nacken men är högaktuell ändå tycker jag! Lyssna- om ni har tid ;-)

lördag 20 augusti 2011

Fy fan vad bra vi är!


Idag fick jag en present av en patient. Jag började nästan grina. Inte för presenten som sådan utan för att Någon endaste människa kunde säga TACK, DU har varit så BRA. Och verkligen mena det.

Önskar att chefen och landstingspolitikerna kunde se och säga samma sak. För jag och många kollegor till mig gör verkligen ett helvetes bra jobb.

fredag 19 augusti 2011

Att skriva om patienter på nätet...


En sjuksköterska på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg har blivit skriftlig varnad av sjukhusledningen efter att ha skrivit nedsättande om en patient på Facebook. Ingenstans går det att läsa vad sjuksköterskan skrev och det finns ingen intervju med henne. Allt som skrivs, inklusive det här blogginlägget, är alltså rena spekulationer...

Över lag tycker jag att det är fel att skriva om patienter på sociala medier men jag menar samtidigt att det är en skillnad i vad man skriver. Skrev hon "Ingrid på 4:2 är en jävla hagga och jag hoppas att hon snart får åka hem" är det en kränkning eftersom Ingrid lätt kan spåras och att sjuksköterskan också brustit i sin professionalitet. Man ska behandla alla patienter lika, iallafall utåt sett. Sedan kan man ta ett smällbär och lägga under skon och trampa på det hårt och tänka att det är Ingrid på 4:2 som mosas. Men Ingrid, eller hennes anhöriga, får aldrig veta om händelsen. De måste hållas utanför känslomässiga utfall som personal ofta har på krävande patienter.

Att uppdatera sin status med "Jag är trött, patienterna tar kål på mig" känns snällare. Det är jobbigt att vara sjuksköterska. Att vara människa och ha hand om andra människor. Människor som kanske är i kris, som kanske snart ska dö, som kanske fått en otäck diagnos. Vars liv kanske just gått i spillror. De är inte roliga att ha att göra med alla gånger. Och det är inte alltid lätt att kliva ur sin egen kostym och göra sig till en betraktare utifrån. Vi är ju också människor, som tar åt oss och får känslor när någon skäller, morrar, kräver, gnäller på oss. Kränker oss. När vi blir slavar. Slagpåsar. När vi får skuld för 100 år av förtryck eller när vi anklagas för att det tar sån tid för oss att hjälpa. När patienten eller anhöriga inte förstår att vi har 19 andra svårt sjuka att ta hand om. Ja. "Jag är trött, patienterna tar kål på mig" kan fungera på Facebook. Även om jag själv aldrig skulle skriva så.

Hur är det då att blogga om patienter? Om urusla chefer? Om mobbande arbetskamrater? Om en rutten landstingspolitik? Om ett fackförbund som mest liknar en hönsgård? Om hur trött och less man är på livet som sjuksköterska? Hur kommer det att gå för Syster Frida nu när arbetsgivarna simmar runt på nätet och letar syndabockar som kränker patienter och raserar ryktet för såväl Landstinget som sjuksköterskeyrket? Har ni tänkt på den? Hur ska det gå för Frida? Blir Frida kanske uppsagd nu? Av med sin legitimation. Omskolad i Arbetsförmedlingens regi.

Hmmm. Undrar om man kan välja utbildning då? Jag tror att jag ska försöka få ett hantverksyrke faktiskt! Bli målare, tapetserare (ja, som klär om möbler alltså) eller elektriker. Fatta vad mycket svarta pengar jag kan tjäna då! Eller så får det bli lastbilschaufför. Lyssna på ljudböcker. Äta limpmackor och dricka kaffe ur ståltermos. Pimpa bilen men en lysande julgran i början av Oktober. Så får det bli! Syster Frida- en Lastbilchaffis. Följer ni min nya blogg då?

Läs mer om sjuksköterskan som varnades i Vårdfokus och i Dagens medicin



onsdag 17 augusti 2011

Vem kommer att palla stressen i längden?

Vi har det jobbigt på avdelningen just nu. Många svårt sjuka patienter. Bemanningen klarar en sådan patient men när det ligger fler svårt sjuka så står vi oss slätt.

För att använda en klyscha kan man säga att vi går på knäna. Ingen känner sig tillräcklig. De flesta går hem med en klump i magen. Vi tittar på varandra, skakar på huvudet, fy fan, vilken dag, fy fan, vad skönt att flexa ut. Ibland ringer vi varandra, messar eller tar kontakt på FB för att höra hur det gick, hur någon mår.

Varje dag ser jag mig själv i spegeln och lovar att jag måste ta mig därifrån. Måste, måste, måste. Min kropp klarar inte mer. Mitt psyke klarar inte mer. Det är synd, för det finns många som mig. Många bra, erfarna, snabba och lättsamma personligheter som inte pallar. Som ger sig av.

Vilka blir då kvar? Vilka orkar det här tempot? Vilka vill "ställa upp" på att jobba som en dåre utan rast, ibland dubbelpass och hela tiden känna sig otillräcklig? Vilka vill, år efter år, åka hem från sjukhuset och lägga nivån på "men alla patienter överlevde ju" eller säga om de som inte överlevde "men h*n var ju gammal och multisjuk"? Vilka blir kvar?

Jo, det ska jag tala om för er. De som blir kvar är de nyutexaminerade. De kommer alltid att finnas. Avdelningarna kommer att bemannas med nyutexaminerade sjuksköterskor som stannar ett till två år och sedan går vidare när de blivit varma i kläderna och inser att arbetsbelastningen och ansvaret i förhållande till lönen är orimlig. Och så fylls det på med nya sjuksköterskor som kommer direkt från skolan eller som kommer från en annan arbetsplats i hopp om en bättre och lugnare arbetssituation. Alla kommer alltså att vara "nya" på arbetsplatserna.

HUR bra vård blir det när alla sjuksköterskor är nya på ett ställe? Blir det patientsäkert? Blir det en stabil arbetsgrupp? Jag skulle gärna vilja veta vad undersköterskorna tycker om alla nya sjuksköterskor? De får ju dra ett väldigt stort lass när det hela tiden fylls på med nyanlända sjuksköterskor som inte orkar se mer än sitt eget arbetsområde och inte har tid att hjälpa undersköterskorna.

Och hur kul är det som läkare att ha ett frågetecken till sjuksköterska på ronden? Någon som inte kan rutiner och behöver uppbackning av läkaren stup i ett?





söndag 14 augusti 2011

VAKNA era idioter!

Det är inte längre enbart småbarnsmammorna som jobbar deltid. Nej. Fler och fler sjuksköterskor går ner i tid för att orka jobba. Inte ens de unga, nyutexaminerade sköterskorna pallar 100%.

Vi som arbetar "på golvet" har länge kunnat vittna om att allt fler går ner i tid på grund av stress, oregelbundna arbetstider och alltför extrem arbetsbelastning. Nu har även Sveriges Radio fått upp ögonen för problemet och ringt runt till vårdförbundets lokalavdelningar. På 19 av 21 avdelningar känner man igen problemet med att sjuksköterskor inte orkar jobba 100%. Och enligt siffror från SKL arbetar 40% av landets landstingsanställda sjuksköterskor deltid. 40%. Det är en hög siffra.

SKL:s arbetslivschef Britt-Inger Kainäs menar, enligt Dagens sjuksköterska, att man inte kan dra några slutsatser av det här. Nä. Hon gör som aporna; ser inget dumt, hör inget dumt och säger inget dumt.

Välkommen ut och hälsa på i verkligheten säger jag! (men kom för faan inte till mig, jag är alldeles för stressad, arg och trött för att palla nån lallande byråkrat just nu)


fredag 12 augusti 2011

Hej och tack!


Jag har haft semester från sjukhus, bloggande och allt annat jag har på gång. Det här inlägget är inte tänkt att bli någon "mitt-sommarlov" novell eller trams om härlig ledighet, sol och bad och navelpillande. Nej hörrni. Det här inlägget är ett rent och skärt TACK till er alla som läser här! Jag blir så jävla glad av er, vet ni det?

Trots att jag inte uppdaterat bloggen på över en månad så är det många som besökt den varje dag. Vissa har lämnat avstamp i kommentarsfältet, andra har mailat. Det värmer! Ni finns där, engagerar er. Jag berör: Ni blir arga, sura, ledsna, glada, fnittriga och många säger att jag skriver vad de tänker.

Jag läser alla mail och alla kommentarer. Alltid. Tyvärr hinner jag inte svara på allt och jag vet att vissa stör sig på det. "Vaddå sitta och ösa ur sig en massa dynga och sedan inte stå till svars". Ja. Det är så. Jag saggar ner min egen blogg med mina ord och tankar. Med det som berör mig, med det som berör er. Och mitt i allt så säger jag också stopp! Jag kan inte svara på allt. Jag vill inte svara på allt. Jag hinner inte svara på allt. Men.

Jag är väldans, väldans, väldans glad över att ni själva håller diskussionen uppe i kommentarsfältet! Det är så viktigt att kunna bolla vissa åsikter och skeenden som händer rumt om oss som jobbar med människor, i den gigantiska, stora, äckliga vårdapparaten. Vi behöver varandra. Vi behöver få vara anonyma. Ventilera. Kräkas. Sagga ner. Det är skitkul att jobba inom vården, att få vara med där det händer. Men det är också skitjobbigt att vara där. Det är skitjobbigt att vara student, nyutexaminerad, handledare, gruppchef, gammeltacka, vidareutbildad, grundutbildad. Det ÄR jobbigt att jobba med sjuka människor i en stor organisation. Det var därför jag startade den här bloggen. För att ventilera. Och det är antagligen därför ni kommer hit, för att se vad Syster Frida har att säga om vården idag. Jag är som sagt glad att ni finns. Jag är glad att ni fortsätter att komma hit och läsa och jag är glad att ni diskuterar och analyserar i kommentarsfältet trots att jag är på semester.

Tack för att ni finns!