lördag 31 december 2011

Gott nytt år!



Förra året såg min önskelista för sjuksköterskeyrket ut såhär: mer lön, mindre stress, mindre överbeläggningar, högre bemanning, inga förfrågningar om att arbeta dubbelpass, fler vikarier att ringa in då någon är sjuk, möjlighet att säga nej till nattarbete.

Med facit i handen kan jag säga att dubbelpassförfrågningarna minskat och att vi har anställt nattsjuksköterskor, vilket gör att vi inte är tvungna att jobba natt. Annars är det väl samma sörja med stress, låg lön, underbemanning, överbeläggningar och inte en vikarie att ringa när någon är sjuk.

Jag har gett upp. Faktiskt! 2012 års önskelista ser därför ut såhär:
  • Nytt jobb
  • Ny utbildning 
  • En rik och snygg man som kan försörja mig. Så kan jag gå till sjukhuset för glasspengar och för att träffa folk. Typ.
Gott nytt år Systrar och bloggläsare! Ni förgyller min tillvaro på många sätt!

fredag 30 december 2011

Jag har tappat gnistan!

Jag har tappat gnistan. Totalt. Går till jobbet och är glad och trevlig och sköter mitt, inget mer. Jag orkar inte. Vill inte grotta ner mig i patienters problem utöver mitt vårdområde. Vill knappt grotta ner mig inom mitt eget område.

De unga, relativt nya sköterskorna är entusiastiska. Ibland blir jag rädd för deras kunskap och framfart.  De sitter hemma och läser på i kursböcker och de kommer ihåg saker. När jag är hemma läser jag morgontidningen och jag kommer inte ihåg hur RAAS systemet fungerar i detalj eller hur hypofysen jobbar. 

Och om jag läser om den där jädra hypofysen så har jag glömt det efter två timmar. Poff! Borta! Tror ni att jag håller på att bli dement? Eller är jag bara less?

måndag 19 december 2011

En syster i granen?

Vore coolt att klä granen med sjuksköterskor istället för de traditionella julkulorna! Hittade de här sköterskorna hos pretty clever decor.

söndag 18 december 2011

Passar det inte så stick!

Bild från DN. Foto: Magnus Hallgren
 I början av december fick personalen på akutmottagningen på Karolinska ett veckobrev av sin verksamhetschef Per Lindmarkers. Han hade lackat på sjuksköterskan Jon Gunnarsson Ruthman som sagt upp sig p.g.a låg lön och mailat till arbetskamrater och uppmanat dem att höja sina krav på högre lön.

Såhär skrev verksamhetschefen: ”Den som ägnar sig åt vårdyrken i första hand för att tjäna pengar har valt fel bransch och kan med fördel arbeta på ställen där det är pengar som räknas mest. Jag hoppas att de flesta som arbetar med vård av människor gör det för att det känns meningsfullt i sig, men självklart skall ersättningar och andra arbetsvillkor vara rimligt bra även inom den offentligt drivna vården.”

Efter uppsägningen blev Jon uppkallad till personalavdelningen och vad som väntar där kan vi bara spekulera i... Själv tror jag att han kommer att mötas av pekpinnar, moralkakor och kanske indirekta hot. Lite kommunism sådär. Vem arbetar du med? Finns det fler som du? Har du kontaktat medier? Du förstår att vi inte vill ha såna som dig här vá? Passar det inte så STICK! Här håller vi käften! Håller ihop. Här vårdar vi människor, vi är inte ute efter att tjäna pengar och få egna behov tillfredsställda. Typ så.

Till Jon vill jag säga TACK! Tack för att du vågar, brinner och handlar! Om fler vore som dig skulle sjuksköterskelönerna vara betydligt högre.

/Syster Frida

Läs mer i Dagens medicin och DN.

onsdag 14 december 2011

Läkarwannabe


När mina läkarkollegor får höra hur less jag är på sjuksköterskeyrket är det många som tycker att jag borde läsa medicin. Du som är så duktig borde läsa vidare brukar det heta. Läsa vidare. Hoppa ett steg längre upp i hierarkin. Få mer anseende. Mer pengar.

Jag är glad över att arbetskamrater tycker att jag är duktig och säger att de kommer att sakna mig den dag jag lämnar in, men jag blir samtidigt fundersam... Om jag var less som sjukvårdsbiträde, vårdare, undersköterska och nu som sjuksköterska, vad är det då som säger att jag skulle bli nöjd som läkare? Och vad är det som säger att jag vill bli läkare?

Jag tycker ofta att människor har en förutfattad mening om att alla vill ett steg längre upp. Att biträdet drömmer om att bli undersköterska, att undersköterskan drömmer om att bli sjuksköterska, att sjuksköterskan drömmer om att bli läkare, att underläkaren drömmer om att bli överläkare, att överläkaren drömmer om att bli klinikchef... Att väktaren drömmer om att bli polis, att fritidspedagogen drömmer om att bli lärare, att läraren drömmer om att bli rektor... Att alla liksom vill upp på stegen. Att alla är missnöjda wannabes med för låga betyg för att nå dit vi egentligen vill komma.

Jag må vara en cynisk och jävligt less sjuksköterska men det betyder inte att jag vill bli läkare. Sorry folks. Jag har andra planer.

fredag 9 december 2011

Ska jag läsa till sjuksköterska?


Frågan dyker ofta upp i kommentarsfältet och på mailen. Jag tycker att det är bra att människor frågar Innan de börjar läsa. Innan de tagit 3 års studiemedel på en utbildning som knappt genererar någon lön. Det är bra att tänka efter före. Det gjorde inte jag.
 
Här är en plus- och minuslista på sjuksköterskeyrket. Ni läsare är mer än välkomna att fylla på med fakta i kommentarsfältet!

+ Kul och varierande jobb. Den ena dagen är inte den andra lik. Man lär sig nya saker varje dag (iallafall på akutvårdsavdelningarna)
+ Man kan specialistutbilda sig (här kan ni läsa vad Syster Frida tycker om de olika vidareutbildningarna)
+ Det är oftast trevliga människor som jobbar i vården
+ Man kan jobba utomlands
+ Det finns nästan alltid jobb
+ Patienter och anhöriga är i 98 procent av fallen glada och positiva (om man inte jobbar på akutmottagningen, där är många arga...)
+ Det är ett hederligt yrke. Man gör goda och oftast meningsfulla saker på arbetet

- Lön och löneutveckling fram till pensionen är pinsamt låg (det lönar sig INTE att läsa till sjuksköterska om man är undersköterska. Man får roligare arbetsuppgifter men mer ansvar till samma lön plus att man betalar studielån...)
- Det är slitsamt och stressigt
- Man känner sig ofta otillräcklig
- Ofta treskiftsjobb vilket sliter på kroppen i längden
- SKL suger som arbetsgivare
- Det är ständiga nedskärningar och indragningar. Efter ett par år blir man rätt trött på omorganisationer hit och sparpaket dit
- Ett stort ansvar i förhållande till lön
- Man kan inte påverka sin arbetssituation alls. Tycker man att jobbet är för stressigt eller för lågbetalt är det bara att sluta, det står alltid någon annan på tur att ta platsen
- Det är ofta en hög omsättning på sjuksköterskor på avdelningarna vilket gör det oroligt i arbetsgruppen
- Få över 40 år orkar jobba på vårdavdelning
- Det är rätt tärande att ta hand om andra hela dagarna
- På vissa arbetsplatser utsätts man för smittorisker, farliga ämnen och strålning

Mitt spontana råd till er som undrar om ni ska läsa till sjuksköterskor är att ni ska tänka om. Är ni tveksamma redan innan utbildningen och känner en oro inför lönen och undrar om ni egentligen passar att ta reda på andra människors kroppar, död, vätskor och känslor... ja då är det nog ett tecken. Ett tecken på att ni borde göra något annat.

Jag avråder egentligen alla att välja sjuksköterskeyrket. Mina läsare har kanske mer positiva råd att ge så läs gärna kommentarsfältet också!

torsdag 8 december 2011

Spara, spara, spara

Så var det dags igen för möte om sparkrav. Vi slösar för mycket på sjukhuset. Är det inte plastförkläden, rondskålar, kräkpåsar och lakan så är det ost, kaffe och Mariekex vi använder för mycket av. Mariekex är dessutom bara till för väldigt speciella tillfällen och ingenting som vi ska okynnesäta till kaffet.

I början var jag på och kom med konstruktiva förslag på hur vi kunde spara. Lämnade in det ena mer befängda förslaget än det andra i hopp om att hjälpa mitt stackars sjunkande Landsting. Idag blir jag bara arg och irriterad. Jävla idioter! Sitta och räkna korvören och tro att allt blir bra bara inte personalen äter Mariekex eller patienterna får juice till frukost.


Alla ska ju dra sitt strå till stacken men jag tror att det finns många andra ställen vi kan spara på, tex genom att inte låta utskrivningsklara patienter vara kvar det där extradygnet pga att det blev sen hemgång, att läkaren inte orkar skriva ut eller att patienten själv vill vara kvar. Man skulle också kunna spara på mellanchefer, en relativt ny yrkeskategori som egentligen inte gör så mycket nytta för verksamheten. En annan stor kostnad är resor. Varför ska fullt friska människor få åka taxi hem från sjukhuset? Och så har vi det ständiga dilemmat; vårdrelaterade infektioner. Om vi kunde sluta slaska runt med bakterier så att patienterna slapp onödiga infektioner så kunde vi spara mycket pengar.

Jag tror att alla kan hitta stora kostnadsslukare men de är lite jobbiga att peka på och lyfta uppåt. Man kan ju inte gärna gå in till sin närmsta chef och säga: Jag har ett sparförslag! Jag tycker att vi tar bort dig! Många har också svårt att säga nej till patienter som ska ha taxi hem eller som vill vara kvar ett dygn extra. Få vill vara den där elakingen som säger nej.

En annan sak som jag alltid undrat över är om offentlig sjukvård egentligen kan dra in pengar? Är inte sjukvård någonting som kostar? Som vi får höja skatten för att klara av om det skiter sig? Hur som helst så tror jag inte att Landstinget sparar särskilt mycket genom att vi drar ner på antalet kräkpåsar på avdelningen.

tisdag 6 december 2011

Undersköterskor som bara fikar

Jag har skrivit om "lata undersköterskor" tidigare och det blev ett ramaskri. Man får inte säga att undersköterskor är lata. Det är ju de som står närmast patienten, som svarar på ringningar och har full koll på patientens matintag och mobilisering. Vid vårdplaneringar är de suveräna. Och vid äckligt arbete. En undersköterska kan liksom inte banga när någon skitit ner sig eller kräkts över hela rummet. Undersköterskorna är bra. Jag skulle inte vilja jobba på ett ställe som hade primary nursing.

Men. Undersköterskorna kan vara lata också. På min avdelning fikar de ibland en halvtimme på morgonen, en timme på eftermiddagen och en halvtimme- timme på kvällen. Det är ju inte så att jag missunnar någon att fika och ta det lugnt men det sticker lite i ögonen då vi sjuksköterskor knappt hinner ta vår halvtimmes lagliga matrast.

En undersköterska kan sätta händerna i midjan och säga sexan har bajsat ner sig, nu måste du komma och hjälpa till och luta sig tillbaks på att man jobbar i parvård. Det hon eller han inte tänker på är att sjuksköterskan har många fler arbetsuppgifter att göra. Uppgifter som undersköterskan inte kan eller får utföra. Jag tycker att det är trist att se att undersköterskorna sitter och fikar på eftermiddagarna medan sjuksköterskorna sliter häcken av sig för att komma hem i tid.

Jag själv skulle skämmas om det vore tvärtom; om jag satt och fikade och flamsade och mina kollegor jobbade stenhårt. Jag skulle skämmas inför chefen också. Att regelbundet ta en timmes fika på betald arbetstid är inte okej tycker jag. Vad tycker ni?

fredag 2 december 2011

Vad gör man åt bittra kollegor?

Igår undrade en läsare vad man gör åt bittra kollegor som snackar skit och drar ner stämningen. Vad säger de här tanterna (för det är oftast tanter, och tanter kan vara från 20-65 år) om mig när jag lämnar rummet?

Jag har jobbat länge inom vården, på olika enheter, inom olika yrkeskategorier och har träffat många bra men också många urusla kollegor och chefer. Min egen erfarenhet är att de bittraste människorna jobbar inom kommunens äldreomsorg. Där har de jobbat i 22 år och de vet hur en slipsten ska dras. Allt nytt ses som hot. Nya kollegor som inte följer deras outtalade regler mobbas systematiskt. De söker oftast efter anhängare bland nya, osäkra individer. Osäkerhet är ordet för de här gamla tanterna också. Bakom fasaden finns ofta en osäker, liten människa. En bitter, ledsen människa som egentligen behöver en kram.

På sjukhusen hinner man inte snacka en massa skit (inte sjuksköterskorna iallafall) och där är det  oviktigt om Lisa struntar i att koka gröt och ställer fram fil istället eller om hon inte tömmer alla papperskorgarna innan natten kommer. Här ligger fokus på andra saker och Lisa gör ett skitbra jobb om hon tar kontroller på patienterna och rapporterar till någon högre i hierarkin om mätvärdet hon får är avvikande.

Jag tror att understimulering är en av orsakerna till skitsnack. Hur kul är det egentligen att år ut och år in byta blöjor på dementa pensionärer? Tjata om samma saker om och om igen. Städa, koka gröt och byta gardiner? Jag tror att de flesta människor vill utvecklas på sina arbeten och känna att de gör ett bra jobb. Och vad gör man som biträde på ett ålderdomshem? Hur utvecklas man där? Ja. Har man ingen vettig chef som ser till att man kompetenshöjs och lyfts som människa så blir det viktigast i världen att boendet har matchande dukar, att diskbänken är ordentligt undanplockad och att gröten kokas exakt 4,5 minuter. Såhär har vi alltid gjort säger man till nya. Och vi har provat en massa andra saker men kommit fram till att det här är bäst. Punkt.

På sjukhuset förekommer det skitsnack också. På min nuvarande arbetsplats finns det informella ledare som sätter skräck i ny personal och studenter. Men det är ändå inte på samma sätt. Efter ett tag inser man att de här personerna egentligen är så osäkra och små och man ser så småningom att ingen högre upp i hierarkin lyssnar på dem. De är som små hundar som skäller och tror att de är livsfarliga. Kanske är det hierarkin eller tempot på sjukhuset som gör att de värsta förpestarna inte får rum? De finns där också men de är inte lika många.  Det är en generalisering. Jag vet. Ni får skjuta mig i kommentarsfältet.

OCH i kommentarsfältet har jag lovat gårdagens läsare att ni ska ge  honom eller henne tips på hur man hanterar bittra, skitsnackande kollegor- så kom igen nu! Hur gör man?

Mitt råd till dig anonyma läsare: Prata med chefen om du trots allt vill stanna på arbetsplatsen. Om du inte får gehör så sluta. Du behöver också utvecklas och du kommer garantera att stoppas i din egen utveckling om du stannar med bittra skitsnackande tanter! Du är bra för dem men de är inte bra för dig! Vad väljer du? Dig själv eller skitsnackstanterna?

torsdag 1 december 2011

Berätta för omvärlden!


Vad ska man göra åt eländet på sjukhuset? Några ger rådet att man ska säga upp sig medan andra säger att man ska stanna och kämpa. De flesta är överens om att något är galet. Något är så sjukt jävla fel när allt fler sköterskor inte orkar jobba heltid, när unga friska sköterskor får hjärtklappning och bröstsmärta av sitt arbete och tvingas söka sjukvård, när sköterskor sällan kommer hem i tid och oftast stämplar övertid på flexklockan.... Ja, listan på hur slitsamt och galet det är på sjukhuset kan göras hur lång som helst.

Själv tycker jag att det borde finnas fler sjuksköterskor som bloggar! Det borde finnas fler kritiska röster som vågar säga som det är. Jag har många läsare som lämnar kommentarer och står bakom mig när jag kritiserar systemet och jag får ofta mail av sköterskor och studenter som är oroliga över arbetssituationen. Få verkar känna sig nöjda med hur det ser ut. Få verkar känna att de gör ett bra jobb. Få tror att de kommer att pensioneras som sjuksköterskor...

Alla är välkomna hit och jag är superglad att bloggen får fler och fler besökare. Men. Jag skulle verkligen önska att det fanns fler som vågade blogga om hur det ser ut. För om vi inte säger som det är. Om vi inte berättar för omvärlden hur jävligt vi har det allt som oftast på våra arbetsplatser, hur ska då någon veta? Hur ska det då bli bättre?