söndag 30 januari 2011

Pink glove dance. Att hora i välgörenhetens anda...

På videon syns sjukvårdspersonal som dansar för att dra in pengar till cancerforskningen. Om videon visas 1 000 000 gånger på You Tube så skänker handskföretaget pengar till bröstcancerbehandling.

Och visst vill vi väl att bröstcancerdrabbade kvinnor ska få den bästa behandlingen? Cancer är ju dessutom en sjukdom som drabbar allt fler. Risken att få cancer under sin levnadstid är 30% så ingen går riktigt säker...

Samtidigt måste jag säga att jag tycker att det är lågt av handskföretaget att "kräva" en reklamvideo gjord av sjukvårdspersonal och ett antal You Tubeklick för att skänka pengar. Varför kan de inte skänka pengar till cancervården direkt? Varför ska sjukvårdspersonal behöva hora till sig pengar för att en patientgrupp ska få bättre vård?


lördag 29 januari 2011

JA till sprututbyte



Yes! Äntligen har Landstinget förstått att sprututbytet för narkomaner är ett bra system för att förhindra smittspridning av bla. HIV och Hepatit C. Idag finns utbytet endast i Helsingborg, Lund och Malmö men eftersom sprututbytet i Skåne varit så framgångsrikr vill man att fler Landsting hakar på.

Att vara positiv till sprututbyte har ingenting med droglibelalism att göra men visar att man bryr sig om en otroligt utsatt grupp. Att en samhällsmedborgare råkat hamna i missbruk ska väl inte betyda att sjukvården slutar bry sig? Isåfall tycker jag att vi ska köra hårt-mot-hårt inom fler patientgrupper och göra som Stefan Hanna menar och låta feta människor betala mer skatt. Andra välfärdssjukdomar som hypertoni, hyperlipidemi etc borde i det resonemanget också stå utanför sjukvården och läkemedlen borde bekostas av patienterna själva. Samma sak med fertilitetsbehandlingar, varför ska vi bekosta sådana?

Nä. Det går inte att ställa patientgrupper mot varandra. Det går inte att mäta sjukdomar och lidande och bedöma vem som ska ha mest rätt till vård. Det ska helt enkelt vara lika vård för alla samhällsmedborgare, tycker jag iallafall! Jag tycker att det är en självklarhet att alla Landsting ska erbjuda missbrukare ett väl genomtänkt sprututbytesprogram. Att vi hjälper vissa patientgrupper men inte andra är en skam!

Läs mer här.

onsdag 26 januari 2011

Jorden snurrar kring läkarna, eller?

Det är en extrem hierarki inom (akut)sjukvården. På mitt sjukhus är det få överläkare som hälsar när sjuksköterskor och undersköterskor kommer in i rummet. Vi vidtalas endast när han eller hon vill ha hjälp med något, som att leta reda på en patient, en journal eller en annan läkare. Att mötas i korridorerna och överläkaren (och vanliga läkare också för den delen) är den som hälsar först är ungefär lika troligt som att sjukhusdirektören skulle dansa flamenco på personalfesten.  Om inte sjuksköterskan eller undersköterskan först säger "hej" så blir det inget hälsande.

Idag var jag med om en typisk hierarkisituation när jag skulle överlämna en patient till en avdelning. Under överlämningen kom en läkare och frågade mottagande sjuksköterska och undersköterska efter en annan patient varpå dessa blev så till sig i trasorna att de gick ifrån mig och deras nya patient. De måste serva läkaren NU, BUMS och kunde inte be henne vänta eller säga till mig och patienten att de var tvungna att springa iväg på ärende. De bara försvann, för att leta en annan patient åt doktor Viktig.

Att jag hade en tid att passa och behövde gå tillbaks till mitt ställe brydde de sig inte om. De tänkte inte heller på att deras nya patient måste ha uppfattat situationen märklig; först står det två personer och är mycket intresserade av honom, sedan kommer det en doktor och då far deras röster upp i falsett och de står nästan i givakt för att serva denne. Och så försvinner de på ett ärende som doktor Viktig gott och väl kunde gjort själv.

Jag tycker att det är så märkligt att människor (läs sjukvårdspersonal) ställer upp på de här fåniga spelreglerna! Och att högutbildade människor, som läkare, inte har mer hyffs i kroppen och kan hälsa. Vad kostar det att säga "hej" till annan personal i korridorerna? Hur kommer det sig att så många läkare har hybris? Varför tror de att hela jorden snurrar kring dem?

lördag 22 januari 2011

fredag 21 januari 2011

Akta er för spriten!

En undersköterska på Danderyd fattade eld efter att ha spritat händerna. Det slog lågor från handen och underarmen. Otroligt otäckt med tanke på att vi använder gigantiska mängder handsprit varje dag och att statisk elektricitet, som man tror var det som startade elden, är vanligt på sjukhus.

Otäckt är också det faktum att det inte är första gången det händer...Vem brinner nästa gång? Du? Jag?

torsdag 20 januari 2011

Och här dampar jag



Nurse-robot och jag tänkte kafferast, lunchrast, medicinutdelare, vårdplanerare, sekreterare. Nä. Någon gullig björn som lyfter patienterna i ultrarapid får diss av mig. Medan börnhelvetet håller på med sitt arbetsmoment så har jag antingen fått dampryck eller hunnit lyfta sju andra patienter.

Sysslar de inte med Lean production i Japan? (Är det kanske där man ska arbeta?)

onsdag 19 januari 2011

Bland spyor och skit....


 Då var det dags för ännu en omgång vinterkräksjuka på sjukhuset. Eller Calici, som vi märkvärdiga säger. Syster Frida äter vitpeppar och tvättar händerna tvångsneurotiskt. Drömmer om yrken där man slipper kroppsvätskor. Yrken som cirkulerar i huvudet på Frida just nu är:

Direktör med stor fet snurrfåtölj och gigantiskt skrivbord i ek.
Politiker som gör lite studiebesök i verkligheten, diskuterar med andra snillen och omröstar godtyckligt.
TV-hallåa med välsminkat ansikte och perfekt frisyr. Att rabbla repliker in i en kamera är ju ungefär som att vara informerande/undervisande sjuksköterska fast utan ansvar för att tittarna lyssnar och förstår.

måndag 17 januari 2011

Varför vågar ingen säga något?

Det spelar ingen roll vem jag pratar med, sjuksköterskor på vårdavdelningar, operation, intensivvård och förlossning vittnar om samma sak; det är en enda stor röra på sjukhuset. En röra där personal sjuksköterskor arbetar ett år, slutar och ersätts med nya. Det finns inte längre någon som jobbar på en arbetsplats där sjuksköterskor kommer för att stanna utan det är en ständig ruljans på folk som hoppar mellan kliniker och avdelningar. Mellan kommunen och landstinget. Mellan psykiatrin och somatiken i hopp om att hitta en arbetsplats, en arbetsgivare, som ger bra villkor, intressanta arbetsuppgifter och vettig lön.

Alla sjuksköterskor som jag känner berättar om samma oro, samma kaos. För det blir kaotiskt när människor hela tiden byts ut. Det blir ingen arbetsro i gruppen men framförallt så blir det brist på kompetens. Det blir ingen ordning när ingen riktigt vet vad som gäller. För ingen kan veta vad som gäller när alla är nyanlända. Man hittar på egna rutiner och lösningar. "Äh, vi gör såhär så blir det säkert bra".  Någon har hört att någon har sagt att man ska göra si eller så.

Jag önskar att cheferna vågade se det här mönstret. Att de vågade erkänna att det ser ut såhär, för det är inget nytt för någon av enheterna. Men de törs inte. För alla har någon över sig i landstingets stela hierarkiska apparat. Alla är rädda för att klaga. För att vara obekväma. För att ersättas. Ingen sitter säker, därför är det bäst att tiga. Men de som tiger, sjuksköterskorna på golvet som inte vågar gå till chefen utan bara skvallrar i fikarummet och chefen som vet hur det ser ut men inte vågar gå till sin chef och lyfta frågan, ger ju till sist alla en stor fet björntjänst. För sjuksköterskorna kommer att fortsätta att börja och sluta och byta och hoppa och hatta. Och kompetensen och arbetsron kommer aldrig att höjas eftersom det hela tiden byts folk.

Den som drabbas mest är egentligen inte avdelningen eller sjuksköterskorna utan patienten. Det är inte särskilt patientsäkert att ha nya sköterskor på intåg jämt. Eller att ha sådana som är på väg, som har gett upp och som innerst inne skiter i hur verksamheten ska må bra.

Hur kan det komma sig att det här får fortsätta? När sjuksköterskor över hela jäkla sjukhuset vittnar om samma sak? Varför är det ingen som bryr sig?

lördag 15 januari 2011

Fördomar

Häromdagen skrev jag om fördomar kring sjuksköterskeyrket, och jag erkänner,  jag har också en massa fördomar! Bla. att en sjuksköterska ska vara nykter. Och hon våldtar inte.

Det visade sig att jag hade fel... i Expressen kan man nämligen läsa att en manlig sjuksköterska kommit onykter till jobbet och våldtagit  en 96 årig patient.

Hur tänker man när man kommer onykter till jobbet? Och när man våldtar en skyddslös patient? En 96-ÅRING dessutom. Vem under 90 tänder på sådana?

Jag har levt i en föreställning att sjuksköterskor har mer vett i skallen, men jag hade visst fel! Och det är klart; vi är ju också bara människor, som inte är immuna mot psykiska sjukdomar!

torsdag 13 januari 2011

Fina flickor snusar inte!



I Jönköpings landsting förbjuds nu personalen att snusa i patienternas närhet."Det är en trovärdighetsfråga" säger chefen på folkhälsoavdelningen. "Om vi pratar om hur farligt snuset är så kan personalen själva inte använda det framför patienterna" fortsätter hon.

Jag undrar om det här gäller även på andra områden? Om vi sjuksköterskor ska föregå med gott exempel tex genom att vara smala och vältränade, inte dricka för mycket alkohol, inte sola solarium (men vistas i solen för att inte få D-vitaminbrist), inte äta transfetter, inte stressa....

Ska vi vara sådär Lagom? Inte ha tatueringar eller piercingar. Inte ha ärr efter skärsår på handleder. Inte ha svart hår. Inte snaggade, korta, arga frisyrer. Inte för röda läppar. Inte flamsa och tramsa för mycket. Inte svära. Inte släpa benen efter oss. Inte snäsa ifrån. Vara Lagom. Stöpta i samma form. Sjuksköterskeformen.

Ljusa slingor i uppsatt hår. Pärlörhängen. Naturlig make-up. Ljuv. Sval. Leendes utan att flina. Inte klaga. Vända andra kinden till. Snusa? Nej det gör inte fina flickor!

Läs mer i Dagens sjuksköterska.

tisdag 11 januari 2011

0 HLR...

Det är svårt för många (under)läkare att fatta beslut om att en patient ska ha 0HLR, dvs att personalen inte ska utföra hjärt-lungräddning om h*n avlider. På mitt sjukhus ser jag mer och mer av "halvdana" 0HLR papper, där det tex kan vara "en defibrillering" eller där man får luddiga direktiv om att göra en "halvhjärtad återupplivning". Jag tror att få avdelningsläkare vet vad det innebär när man hittar en livlös patient, när hjärtlarmet går, när akutvagn och defibrillator åker fram. När man kör järnet, med inblåsningar, kompressioner, el och läkemedel för att få igång någons hjärta. Som sjuksköterska är det oerhört svårt att göra ett "halvhjärtat" återupplivningsförsök. Eller deffa patienten en gång och hoppas på sinusrytm...

Att återuppliva en patient kan vara en stor glädje. Dels att man klarade av uppgiften, att alla i teamet gjorde så att det fungerade och att vår kunskap och våra nerver höll. Men störst är givetvis glädjen i att någons liv faktiskt får fortsätta.

Liv som får fortsätta ja. Ofta tänker jag på vilket liv som ska fortsätta när jag står där och pumpar. När jag hör hur jag knäcker revbenen på den dementa 84 åringen. Eller när den multisjuka patienten får hjärtstopp, kanske någon med terminal hjärtsvikt, metastaser eller andra sjukdomar som gör att det vore skönare för patienten att få somna in med en sköterska som håller handen, lugnt och stilla.

Varför är vi så rädda för döden? Varför kan vi inte acceptera att människor måste dö någongång, av någonting? Många gånger tycker jag att det är oetiskt att återuppliva patienter och jag kan känna en oerhörd frustration över att så få läkare vågar fatta beslut om 0HLR. Att man har ett sådant papper i journalen hindrar ju inte från att få behandling, mat, mediciner och god omvårdnad utan att man inte ska göra återupplivningsförsök. Jag tror att många patienter och anhöriga skulle vara för 0HLR om de fick ordentlig information om vad begreppet innebär. Jag skulle önska att fler läkare vågade ta tag i frågan, för det är ju trots allt läkaren som måste fatta beslutet och sätta sin signatur under det.

Har ni erfarenhet av oetiska HLR-situationer? Eller andra reflektioner kring 0HLR?

måndag 10 januari 2011

Journalgrodor

Journalgrodor är alltid lika kul! Här är ett gäng:

Patienten talar ej svenska. Kommer till avdelningen, har medföljande tok.

1974 fick patienten en grävskopa över sig. Sedan dess ringningar i öronen.

75-årig kvinna med prostatacancer.

93-årig kvinna med yrsel och viss allmän nedgångenhet i hemmet som nu kommer in för upprustning.

Har helt förlorat erektionsförmåga efter operationen. Enligt egen utsago har hans hustru "blivit galen" efter detta.

Anges bli ganska andfådd av dotter som är sekreterare på cardiologen.

Avföringen har samma färg som dörrarna på avdelning 19.

Båda händerna har ramlat i en flaska och ådragit sig sårskada i båda händerna.

Både Allans dotter och Allan vill bli av med katetern.

Dessutom har hon läkarskräck. Hon har emellertid varit hos en av våra sköterskor och dessa bifogas.

Det döva ögat var tidigare det bästa örat.

Det senaste spermaprovet är aldrig taget.

Detta var de patienter som blev liggande på mitt skrivbord.

Diskuterades på HIA där patienten låg med infektionsläkaren.

Dåligt sexualliv - ingen partner.

Efter hästkur är patienten stor och ganska rund.

En hel del bekymmer med sina fötter, kan inte sjunga för halsen.

Enligt hustrun är han mobil när han ska ta sig till kylskåpet, men annars anger han sig vara rullstolsbunden.

Ensam stående man.

Ensamboende, boende i en bostadsgrupp för psykiatriker.

lördag 8 januari 2011

Heja Sundsvalls sjukhus!

Läser i Wendela om en mamma i Sundsvall som fick städa sitt rum då hon skrevs ut två dagar efter ett kejsarsnitt . Är det inte fantastiskt? Att man ena dagen gör en bukoperation och nästa dag ska städa efter sig. DET kallar jag mobilisering! Upp och hoppa! Sjukhuset är inget rehabiliteringscenter eller någon spa-anläggning, nej, på sjukhuset bedriver vi SJUKvård enligt löpande-bands-principen (vi kallar det Lean production).

Mer städning till patienterna säger jag! Men! Glöm inte att ge dem en hink vatten och såpa- för de måste ju skura sängen också, det är inte bara att bädda!

fredag 7 januari 2011

Slicka sig på armbågen?

Jag sitter här och försöker slicka mig på armbågen, det går inget vidare... Klarar ni av att göra det?


 http://www.youtube.com/watch?v=g9n_iQmBfvs

onsdag 5 januari 2011

Dilemma...

Hostig och snörvlig. Jag är långt ifrån dödens men ändå inte kry. Det bästa vore väl att stanna hemma och ligga i soffan med en kopp te. Men samtidigt. Arbetskamraterna kommer ju att få slita som fan om jag är hemma... Jag vet ju att det inte kommer någon ersättare (om ingen arbetar dubbelpass) utan att mina patienter får delas upp på dem som är där.

Patienterna ja. Hur kul är det att vara patient och ha en sjuksköterska som har nästäppa och eländig hosta? Ger det ett seriöst intryck?

Och så är det pengarna. Karensdag (eller är det fler?) vill man ju inte ha om det inte är absolut nödvändigt.

Ibland är det svårt att avgöra om man ska stanna hemma tycker jag!

tisdag 4 januari 2011

Mer skatt för pensionärerna också!

Överviktiga bör betala mer skatt än smala anser kommunalrådet Stefan Hanna. "De utsätter det gemensamma systemet för större påfrestningar än smala" menar han.

Jag tycker att Hanna har helt rätt! Tjockisarna ska givetvis betala mer! De sliter inte bara mer på sjukhusets sängar utan deras läkemedel kostar ju en hel del också. Läkemedel som de fått pga sin övervikt. Jag pratar om blodtryckssänkande och lipidsänkande medel. Och så en massa magsyrahämmare, för de har ju ofta magkatarr också. Och för att inte prata om maten! Jisses vad det kostar att ha tjockisar inneliggande! De äter mackor med massor av smör och ost. Och de nöjer sig inte med en, nej, nej, det är både tre och fyra limpskivor på tjockisarnas brickor. Så helt rätt att de ska betala mer i skatt!

Andra som kan komma att behöva betala mer i skatt är pensionärerna. Jag tycker att de är alldeles för slarviga! De fattar ingenting av det där med motion, tror att man motionerar om man går ett varv med gångstavar runt kvarteret. Pffft. Och allt smör de envisas med att steka i och baka bullar på.... DET är inte hälsosamt! Nä. Om inte pensionärerna slutar med sina fåniga gångstavar och sitt bullbakande så ska de betala mer skatt tycker jag!

Och så har vi ungdomarna. Springer omkring halvnakna året runt och förkyler sig. Kostar sjukvården en massa pengar. Och skolan blir lidande också eftersom de är hemma så mycket pga förkylningar. Nä. Om ungdomar inte har vett att dra igen jackan, dra upp byxorna över rumpan och sätta på sig en mössa så tycker jag absolut att deras föräldrar ska betala mer i skatt!

A-lagarna kan behöva betala mer skatt också. Sitta och supa hela dagarna på en bänk. Vad är det för stil? Medan vi andra får jobba och slita? Vem skulle inte vilja sitta på en bänk med en öl i handen liksom?? Men det gäller ju att stå emot. Bita ihop. Nä. Alla A-lagare som inte stilar till sig och kammar håret och söker jobb ska fanemej betala mer skatt! Annars tänker jag också börja supa- så det så!

Kommer ni på fler människor som kan tänkas behöva betala mer i skatt? Som sliter extra mycket på vår sjukvård?

måndag 3 januari 2011

Dagens garv

Här sitter jag och fnissar så att morgonkaffet nästan kommer fel...

söndag 2 januari 2011

Sjuksköterskor är som nyårsraketer

När jag tittade på raketskjutningen igårnatt  så kom jag att tänka på att även Landstinget skjuter av en massa raketer, året runt. Poff! Poff! Bom! Bom! Bom! Låter det när sjuksköterska efter sjuksköterska är avverkad.

Så kommer det en ny glad. pigg och framåt och ska jobba. Ställer upp på lite knackig lön (för vad finns det att säga om man vill vara på sjukhuset? Det är samma betalning på alla kliniker) och på dåliga villkor. En ny sjuksköterska som ännu inte ledsnat på stressen och på att ständigt bli överkörd av ledningen. En ny sjuksköterska som det första halvåret har nog med att förstå vart h*n har hamnat och inte ser med vidvinkelseende utan mest stirrar rakt fram, på sitt, och har nog med att hålla koll på rutiner och den nya avdelningens specialiteter.

Efter ett år är h*n varm i kläderna. Börjar fatta vad fan som står på. Kollegor runt omkring har under året slutat, slutar hela tiden. Går till nya kliniker. Till vidareutbildningar. H*n ser att det är ett enda kaos av människor sjuksköterskor som flyttar runt, runt på sjukhuset i hopp om bättre villkor, bättre arbetsmiljö, bättre.....

När man varit med ett tag så ser man mönstret. Vissa kallas oss gamlingar för bittra. Det ordet har en negativ klang, men det är väl som vanligt; chefer vill inte  ha klagande anställda. Anställda som förstått vad som pågår. Egentligen. Så chefer sprider rykten om bitterhet. Sura miner. Chefer vill ha nya sjuksköterskor, som inte fattar någonting när de kommer. Som de kan forma. Men även de nya blir snart gamla. Och när de ser hur saker ligger till.... ja då smäller det. Poff! Poff! Poff!

Jag önskar att fler sjuksköterskor vore lite bittra, lite arga, lite kärringaktiga lite snabbare än under sitt första år. DÅ skulle vi kunna påverka. Kan man inte införa bitterfitte-lektioner på sjuksköterskeutbildningen? Så att de nyutexaminerade är lite mer varma i kläderna och vågar ifrågasätta. Det som gör att den karusellen kan fortsätta är ju att det ständigt finns nya, blåögda sköterskor som står på tur i väntan på att avfyras.