lördag 30 april 2011

Betald vidareutbildning!

Vänsterpartiet sa till EKOT idag att de tycker att även sjuksköterskor ska kunna specialistutbilda sig med lön. Idag har läkarna den förmånen medan sjuksköterskor får ta tjänstledigt (= förlora arbetsinkomst) och studielån (och ändå knappt få någon löneförhöjning efter vidareutbildningen). Det tar, enligt EKOT, 20 år för en vidareutbildad sjuksköterska att få en ekonomisk vinst på att gå vidareutbildningen... 20 år.

– Vi tycker att det är rimligt att sjuksköterskor som läkare också får möjlighet att vidareutbilda sig. Det skapar en bättre kvalitet i sjukvården. Jag tror att det är många som vill se att sjukvården utvecklas, säger Ulla Andersson, Vänsterpartiets ekonomiska talesperson.

Och där smälte jag. Det blir nog en röst på Vänsterpartiet för min del. För varför ska inte sjuksköterskor får betald vidareutbildning när läkare får det??

fredag 29 april 2011

Håll käften!

Jag tycker att det är helt okej när sjuksköterskor klagar på sitt yrke. Det får man göra när man jobbar arslet av sig, har en jävla massa ansvar och en pinsamt dålig lön. Men det stör mig som sjutton när andra klagar på sjuksköterskor... Jag har hört så många människor, som inte jobbar i vården, klaga på sjuksköterskor utan att ha en susning om vad vi gör.  Oftast är det raljerande och negativa kommentarer som fälls, som att våran kunskap inte vore värd något. För vad gör vi egentligen? Är doktorns nickedocka? Eller professionell kudd-puffare? Många, många anser att vår kompetens och kliniska blick går att lära sig genom att klicka lite på nätet. "Alla sjukdomar finns ju på 1177" som en kvinna sa till mig. En annan hävdade att bvc-sköterskan lika gärna kunde sluta på vårdcentralen eftersom föräldrarna oftast redan visste vad som var fel på sina barn. De kände ju liksom sina barn.

Jag tycker också att det är vanligt att patienter inte litar på oss sjuksköterskor. Den äldre generationen gör det, men de yngre (läs 40-taliserna) vill oftast prata med läkaren. Och inte vilken läkare som helst utan överläkaren. Någon sjuksköterska kan ju inte tala om hur ingrepp går till, hur man ska leva efter att ha fått sin diagnos etc. Nä. Högsta hönset ska de ha.

 De flesta förstår inte vilket ansvar vi har. Vad vi gör. De har kanske hälsat på en bekant på sjukhuset och sett oss rusa omkring. Men de vet inte vad vi gör, liksom vi inte vet vad en ekonom, sotare eller förskollärare gör på sitt arbete. Och då håller man käften. Inte fasiken säger man till sotaren att "ja det där med soteriet är ju en baggis, det klarar ju vem som helst. Det är bara att kolla på You-tube". Eller till förskolläraren "ja ungar kan ju vem som helst passa, det är ju bara att ge dem papper och penna så att de får rita".

Nä. Idag är jag sträng. Idag vill jag läxa upp alla besserwissers som tror att vi fått legitimationen i corn flakes paketet. Idag säger Syster Frida: Håll käften ni som inte har egen yrkeslegitimation!

torsdag 28 april 2011

And the winner is...

Höstens mest populära sjuksköterskeutbildningar är korade. Såhär ser prispallen ut:

1. Göteborgs universitet
2. Karolinska institutet
3. Uppsala universitet

Ni som vill veta hur broscherna ser ut för Göteborg och Uppsala kan kolla min samling här. Ni som sitter och ruvar på en brosch som jag inte har får gärna maila mig en bild! Och ni som vill veta hur övriga skolor placerat sig i popularitet kan läsa om det här.

onsdag 27 april 2011

Hot och våld inom vården

13 procent av de anställda på Sahlgrenska sjukhuset uppgav i personalenkäten att de utsatts för våld och hot av patienter och anhöriga under förra året.

Det betyder att mer än var åttonde upplever sig hotad. Det är en ganska hög siffra. Jag undrar, som många gånger annars, var arbetsgivaren står i frågan? Vad fackförbunden gör? Jag har själv upplevt hot och våld på arbetet. Många gånger. Jag har blivit fysiskt attackerad, fasthållen och lyft av en patient. Min familj har indirekt hotats. Det har busringt människor och varit tysta i telefonluren under vissa perioder. Perioder då jag arbetat på utsatta avdelningar. Arbetskollegor har slagits blodiga. Vi har haft väktare patrullerande för att känna oss lugna. Larm i fickan.

"Det är inget att bry sig om" sa chefen. Tejpa över efternamnet på namnbrickan, parkera inte bilen så att patienterna ser registreringsnumret och byt till hemligt telefonnummer, var hennes råd. Jag pallade inte trycket. Jag arbetar inte på våldsamma avdelningar längre. Varför ska jag? När risktillägget tagits bort? När jag inte får en krona extra trots att jag utsätts för våld och hot i mitt dagliga arbete.

Om jag fick bestämma skulle risktillägget återinföras, och höjas. Man ska få betalt för att jobba med stökiga patienter. Och man ska inte behöva vara muskelbyggare eller karateproffs för att våga jobba på vissa ställen! Eller gå med fulladdad stesolidspruta i bakfickan för att känna sig trygg.

Det är någonting som är galet när 13 procent är hotade! Eller vad säger ni, bloggläsare? Har ni erfarenhet av hot och våld i ert jobb?

måndag 25 april 2011

Sjuksköterskestudenter, på gott och ont


Det kan vara jobbigt med en student hängandes i trasorna. En student som ifrågasätter ens arbete, är långsam och omständig och tror att h*n är världsbäst på omvårdnad för att h*n läst 3 terminer på sjuksköterskeprogrammet.

Det är lätt att känna sig som en cynisk gammal hagga när man försöker snabba på, styra upp och säga att studenten inte kan ha 100% koll på allting. Att man inte kan stanna och snick-snacka och puffa kuddar hos alla patienter. Man måste säga åt många av studenterna att coola ner, slappna av, släppa. Många av dem kommer ju att var utbrända innan de är färdiga annars; om de tror att de ska göra både undersköterskans- läkarens och sjuksköterskans arbetsuppgifter. 

Ibland blir jag less på att vara morsa åt unga, oerfarna studenter. När den ena gruppen avlöser den andra och man ständigt har en följeslagare. Vissa studenter är ju en tillgång. Men det jobbiga är ju att just när de blivit någotsånär självgående så kommer det en ny...

Samtidigt är det bra att de kommer med sin glöd. Med sin framtidstro. Med sin vision. Det är bra att ytterligheter möts. Universitetet och Kliniken. Utopin och Verkligheten. Den gamla loja, sönderstressade sjuksköterskan och den unga, naiva studenten. Vi ger varandra olika dimensioner. Och det är på ett sätt tur att vi har varandra. För hur fasiken skulle det se ut om alla vore gamla småbittra syrror? Eller blåögda 20-åringar?

Vad tycker ni om studenter?

söndag 24 april 2011

Ett äpple om dagen


Ska visst sänka både kolesterolhalten och inflammationsrisken enligt en amerikansk studie. Det farliga kolesterolet LDL sjönk med 23% hos äppelätarna, och det är ju inte illa!

Så nu Systrar, är det bara att pipa iväg och köpa äpplen!

lördag 23 april 2011

He, he

Har ni 6,13 minuter över och vill bli på lite bättre humör så kolla in Mr. Bean på akuten... Är han inte helt fantastisk?

fredag 22 april 2011

Hoppas att vi inte ses igen

Sa jag till patienten när hon blev utskriven idag.

Och just när jag sagt meningen så kom jag på hur dumt det lät. Hoppas att vi inte ses igen.

torsdag 21 april 2011

Roliga journalgrodor

  • Patienten sköts av doktor Hultberg.
  • Dricker flytande och eventuellt gröt.
  • Har fastnat med snoppen i dragkedjan, denna avlägsnas med avbitartång.
  • Den oregelbundna hjärtverksamheten känner hon mest av när hon sover.
  • Patienten dog i juni och detta har tagit honom mycket hårt.
  • Patienten har inga besvär bortsett från att han förlorat potensen.
  • Ingen buksmärta men kan hålla tillbaka den lösa avföringen med hjälp av vitt bröd.
  • Änka, bor med frisk make.
  • Klagar på smärtor i bröstet. Bor på Lindängens serviceboende och medicinerar för detta.
  • Orkar inte julpyssla som vanligt. Inlägges på IVA för observation.
  • Den 12 juli skulle patienten ut och jaga katten, började frysa, tog sig några Magnecyl. Mådde ej bra men reste dock till Eskilstuna. 13 juli födde hustrun en pojke på BB.
  • Enligt hustrun är han mobil när han ska ta sig till kylskåpet, men annars anger han sig vara rullstolsbunden.
  • Liggande på magen undersöker jag patientens hälar.
  • Har huvudvärk i huvudet.
  • Mår alldeles utmärkt. Har sökt läkare ett flertal gånger för det.
  • Har sedan sensommaren börjat få ont i bröstet i samband med snöskottning.
  • Har nu fått rullstol och ämnar åka till Norrköping med denna.
  • Har ingen frossa men maken uppger att hon var mycket het i sängen natten till i dag.
  • Jag tittar på patienten i mikroskop och blir inte klokare av det.
  • I hemmet finns hund, katt, ko och heltäckningsmattor.
  • Har mycket smärtor i underlivet och särskilt när han använder muskeln till urinröret, Har nyligen träffat en flicka och tror att det kan vara träningsvärk.
  • Lantbrukare till yrket. Frisk för övrigt.

onsdag 20 april 2011

Bästa frisyren för en sjuksköterska?

När man kliver upp i ottan är det svårt att prioritera att greja alltför länge med en frisyr tycker jag! Oftast blir det att man sätter upp håret i en toffs på huvudet. Eller så klipper man sig i en kort, relativt underhållsfri frisyr.

Basic och lite trist. Men rationellt.

Nu undrar jag: Vad har ni för frisyr? Finns det någon för- och nackdel med den frisyren när man jobbar i vården? Och finns det någon frisyr som vårdpersonal inte borde ha?

tisdag 19 april 2011

När en patient dör...

Människor som inte jobbar inom vården brukar tycka att det är konstigt och läskigt att vi arbetar så nära döden. Att vi har som arbetsuppgift att ta hand om döende. Att vi vänder, smörjer, tvättar och fuktar munnen på någon som ligger och väntar på att få lämna jordelivet. Att vi, förhoppningsvis, håller handen, smeker kinden eller bara finns där för anhöriga när patienten drar sina sista andetag. Att vi tvättar, bäddar rent och gör den avlidna fin efteråt.

Jag tycker att det kan vara fint när någon dör. När dödsfallet är väntat, när anhöriga hunnit samlas. När man är beredd.

Men det kan också vara svårt. Svårt när en ung människa förolyckats och dör. Eller dör i en sjukdom. Svårt när någon tagit en överdos och dör. Kanske i syfte att ropa på hjälp men att det blev lite för mycket. Då är det inte kul. Då är det så tungt, jobbigt och magklumpigt. Man står där och frågar sig varför.

Idag har jag haft ett sådant dödsfall. Ett jobbigt dödsfall. Och jag undrar om det egentligen finns någon gudomlig rättvisa...


Har ni erfarenheter av dödsfall?

lördag 16 april 2011

Vi måste akta oss!

Socialstyrelsen vill dra in legitimationen och tvångsundersöka en sjuksköterska som varit inblandad i flera dödsfall på neonatalen på Astrid Lindgrens barnsjukhus.

Sjuksköterskan har bland annat givit ett barn för hög halt natriumklorid, skrivit av en läkemedelslista fel (vilket resulterat i att ett prematurt barn fått för mycket läkemedel) och stängt av en respirator utan att läkaren var närvarande.

Det är lätt att tycka att hon är en farlig och omdömeslös människa när man läser om hennes bravader. Det är lätt att tänka att det är bra att Socialstyrelsen tar tag i galen vårdpersonal och drar in legitimationen hos de som inte kan hantera jobbet.

Men samtidigt; hur många läkemedelslistor har jag själv inte skrivit över i mina dar? Och den mänskliga faktorn är inte att leka med, som sjuksköterska är det ibland hårsmån från att många saker blir fel när man är stressad eller ouppmärksam... Jag kan ärligt erkänna att jag har gjort fel i mitt arbete som kunnat få hemska konsekvenser för patienter. Jag vill inte försvara sjuksköterskan men hon är ju inte direkt ensam om att ha begått fel i sitt arbete. Socialstyrelsen borde isåfall tvångsundersöka de flesta sjuksköterskor emellanåt.

Att stänga av respiratorn utan en läkare bakom ryggen eller utan tydlig dokumentation om att den skulle stängas av måste jag ändå tycka är galet och som att be om en anmälan. Trots att läkaren och barnets mamma inte kunde kommunicera. Trots att läkaren och sjuksköterskan hade en överenskommelse. Som sjuksköterska måste man alltid se till att ha ryggen fri. Det måste alltid finnas dokumenterat när man frångår rutiner och spelar på egen hand. En muntlig ordination eller en muntlig överenskommelse ska man som sjuksköterska aldrig gå med på. För om det blir fel. Ja då står man där med byxorna neddragna. Och riskerar att förlora legitimationen.

Vi måste akta oss Systrar! Vi får aldrig vara snälla flickor och tro att vi gör doktorn en tjänst genom att göra dennes jobb.

onsdag 13 april 2011

Det där med vub...



... är inte så lätt. Om jag ska gå en vidareutbildning vill jag få ett mer intressant jobb, eller roligare arbetsuppgifter. Jag vill vara säker på mitt val eftersom jag inte vill ta ytterligare studielån och ändå inte vara nöjd. En vidareutbildad bitterfitta är inte roligare än en grundutbildad menar jag.

Såhär tänker jag om de olika vidareutbildningarna:

* Ambulans: 
+ Köra bil fort. Träffa patienten en kort tid. Nästan ingen dokumentation. Inga jobbiga anhöriga. Inga jobbiga doktorer. Inga telefonsamtal. Inga vårdplaneringar. Man har sig själv, sin kollega och patienten.

- Det är få akuta tillbud. Man är mer en transportbil/taxichaufför än en livräddare. Många återkommande patienter som ringer ambulans fast de egentligen skulle kunnat ta kollektivtrafiken, jag skulle bli oerhört provocerad av dessa. Konstiga arbetstider. Tråkig dötid som man måste ägna med en kollega som man kanske inte gillar...

* IVA:
+ Patienterna är halvdöda och kräver inte så mycket av kommunikation, lull-lull och gulligull som man måste hålla på med när man jobbar med vakna, fullt levande människor. Häftig känsla att "klara av" att hålla någon vid liv.

- Apparater och plinplong, jag hatar alla ljud. Patienterna är så dåliga att man inte får någon cred för det man gör. Få patienter kommer tillbaks för att tacka eller berätta hur det gick sedan. Och ibland är det faktiskt skönt att gullgulla med någon och veta att man (oftast) får tillbaks när man ger.

* Narkos:
+ Patienten sover. Man kan bete sig hur som helst utan att få ångest.

- Blir inte narkospersonal lite kocko efter några år? Jag tror att det är farligt att jobba i de där gaserna...

* Distriktssköterska:
+ Regelbundna tider. Självständigt arbete. Inte en massa ronder. Man kan ha ett egen rum med någon krukväxt och gulliga små sköterskesmurfar på skrivbordet.

- Äckliga sår som ska läggas om.

* Operation:
+ Inga, enligt Syster Frida

- Varmt att stå sterilklädd. Äckligt med blod. Äcklig lukt av blod och diatermin. Tråkigt att vara doktorns slav som ska sträcka fram sterila grejer som ett annat fån. "Sax, tack" "Men ta den själv för faan!!"

* Barnmorska:
+ Positiva möten oftast. Man får vara med vid den största händelsen i mångas liv. Självständigt. Kvinnligt. Starkt.

- Jobbigt att se missbrukare eller andra dåliga föräldrar. Tungt när det inte går som man tänkt och ett barn dör. Jobbigt med oroliga föräldrar som sjåpar sig över småsaker under graviditet eller förlossningen.

* Psykiatri:
+ Många spännande diagnoser. Det brukar vara trevligt folk som jobbar i psykiatrin. Roligt med patienter som inte är så PK.

- Psykiskt tungt med personlighetsstörningarna och de depressiva. Man får inte tillämpa så mycket somatisk kunskap. Jobbigt med suicid och hot och våld mot personal.


Funderar ni på någon vub? För- och nackdelar?

måndag 11 april 2011

På gränsen till nervsammanbrott

Det tär att sluta 22 och sedan vara tillbaks på sjukhuset 06.30. Att komma hem efter en hektisk kväll men svårt sjuka patienter kräver en viss nedvarvning. Vad var det som hände? Agerade jag rätt? Borde jag kontaktat läkaren? Gav jag insulinet? Waranet? Antibiotikan? Blodtransfusionen? Ringde jag tillbaks till den oroliga frun som sökt mig då jag var upptagen? Sa jag till undersköterskan att vi fått positiva provsvar på 18:3? FAN! Jag glömde ju att ge 12:1 smärtlindring! Och inte dokumenterade jag att de måste ta 8:2 stygn innan hemgång imorgon heller. Shit! Nu blir maken galen, om hon kommer hem med suturer.

Så håller det på i huvudet. Trots att jag jobbat hundratvå år inom vården så blir det aldrig rutin på en akutvårdavdelning. Vad som helst kan hända. Och det händer mycket när man är kort om folk. När man saknar ordinarie personal. När man saknar doktorer. När man står där och trampar vatten för att hålla näsan ovanför ytan. När man kastar i sig mat för att inte gå sönder och sluta tänka av glukosbrist. När man inte vet om man ska gråta eller skratta åt kaoset. När man tänker att patienterna och deras anhöriga bara skulle veta hur osäkert det är. Hur nära det är, hela tiden, att det blir fel. Då. Då vill man bara komma hem och aldrig mer gå tillbaks. Aldrig mer behöva utsätta sig själv för den stressen det innebär att jobba underbemannat med svårt sjuka. Och att dessutom få in sjuklucka efter sjuklucka som man måste täcka för att inte nästa arbetspass också ska få ett helvete.

Allt det här gör jag, gör vi, för 22.000:-/månaden och ett snett leende tillbaks då vi talar om vad vi jobbar med. För det är sjukt låg status att vara sjuksköterska. Iallafall om man jämför med statusen att vara läkare. "Jaha, du är sjuksköterska" säger människor med lite svaj i rösten och så vet man att de tycker att de har minst lika bra medicinska och omvårdnadsmässiga kunskaper som vi har. För allt vi kan går ju att hitta på nätet enligt vissa.

Pengar spelar egentligen ingen roll. Inte status heller för den delen. Men jag vill ha en dräglig arbetsmiljö. Jag vill inte dö i hjärtinfarkt på jobbet. Vill inte få minnesluckor över vad jag gjort på mitt arbetspass. Vill inte ligga och snurra på nätterna och drömma om patienterna. Vill inte fundera på om jag gjort fel. Om jag gjort rätt. Vill bara komma hem, dricka en kopp té och somna. Men det går inte. Och det gick inte för mina arbetskamrater sist vi jobbade heller. Vi träffades dagen därpå, hålögda, ledsna, trötta. Fyra av sex i personalgruppen upplevde att de sovit max tre timmar på natten. Alla hade vi legat och snurrat sömnlösa. Tänkt. Försökt sova. Tänkt. Snurrat. Kissat. Druckit. Snurrat. Dvalat in. Drömt om patienter.

Ni fattar. Fyra av sex gick till jobbet som vrak. Fyra erfarna, lågavlönade, skiftarbetande kvinnor. Lojala kvinnor. Hederliga kvinnor. Gick till jobbet för att möta ännu en kaotisk dag på sjukhuset. Med klump i magen. Sömn i ögonen. Tomt i plånboken. Och en jävla massa ansvar på jobbet. Vi gick dit. För vi ville inte sätta varandra på pottkanten och vi ville inte utsätta patienterna för ännu mer fara genom att sjukskriva oss.

fredag 8 april 2011

Anmäla eller hålla tyst?

Vi har ett särskilt avvikelseprogram där vi ska anmäla avvikelser (=fel) som rört patientsäkerhet, personal, miljö eller bara något som vi anser borde kunna göras bättre. Avvikelsen hamnar i första led hos avdelningschefen som i sin tur väljer om h*n ska gå vidare med ärendet (och tex göra en Lex Maria).

Genom åren har vi fått höra att det är så bra att vi anmäler så att vården kan bli säkrare och effektivare och det anmäls för glatta livet av vissa. "Patienten kom till avdelningen utan PVK" eller "Kollegan delade ut fel tabletter". Många sköterskor söker fel och brister med lampa för att anmäla.

Ett intressant fenomen är att det enbart är sjuksköterskor (och ibland undersköterskor) som anmäler, aldrig läkare! Jag har, under alla år med det här systemet, aldrig hört att en läkare gjort en anmälan. Never. Vid några tillfällen har jag, tillsammans med läkare, gjort fel som vi borde anmäla. Fel som är långt mer betydelsefulla för patientsäkerheten än att de saknar PVK. När det har blivit ett fel så har läkaren alltid sagt "det är ingen fara, vi ligger lite lågt här bara". Läkaren vill att vi är tysta och håller varandra bakom ryggen så att ingen av oss åker dit på en obehaglig anmälan. De vill inte att händelsen granskas och analyseras så att fler liknande incidenter kanske kan stoppas. De vill tysta. Mörka. Jag har också varit med om att läkare blivit riktigt förbannade då de hört att de blivit anmälda i det här systemet av en sjuksköterska. "Om hon sköter sitt så sköter jag mitt" är en kommentar. En annan är "kan sjuksköterskor sluta leka poliser".

Jag tycker att det är intressant. Att vi sjuksköterskor mer än gärna "sätter dit varandra" och skriver avvikelser medan läkarna håller varandra (och vissa sköterskor) bakom ryggen?

Någon som har en idé om varför det är så?

torsdag 7 april 2011

Roliga stödstrumpor!

Stödstrumpor är inte så sexigt. Men å andra sidan är det inte så sexigt med svullna och trötta ben heller. Eller med åderbråck och DVT.

De här stödstrumporna från Cocoz ser ju faktiskt riktigt moderna ut i jämförelse med mormors hudfärgade. Ska man slå till och beställa ett par ambulansstrumpor kanske?

onsdag 6 april 2011

Är sjuksköterskor verkligen bra chefer?


 På mitt sjukhus ser chefspositionerna ut såhär: Klinikchefen är läkare sedan har vi avdelningschefer som är sjuksköterskor och under honom/henne finns det gruppchefer som också är sjuksköterskor.

Vi på golvet har alltså en gruppchef som vår närmsta chef, vilka i sin tur har avdelningschefen som sin chef och avdelningschefen har klinikchefen som sin chef.

Det är ett trögrott skepp eftersom det alltid är långt mellan roddarna och kapten. Om de som ror ens vet vem som är kapten. Jag undrar också hur det kommer sig att alla dessa chefer prompt måste vara läkare och sjuksköterskor. Jag kan inte svara för läkarlinjens kurser men jag vet att vi på sjuksköterskeprogrammet inte läste någon personaladministration, kommunikation, sociologi eller konflikthantering iallafall. Vi lärde oss att bli sjuksköterskor, inte ledare.

Jag kan faktiskt inte alls se nyttan i att min närmsta chef är en sjuksköterska. Han förstår kanske min arbetssituation men han är helt oförmögen att ta hand om personalgruppen rent ledarmässigt eftersom han saknar utbildning i ledarskap. Han kan sätta nålar, dela medicin och svara på ringningar men det är då inga egenskaper som jag direkt uppskattar hos en chef. Jag vill ha en chef som tar tag i problem. Som vet vad man ska göra när en arbetsgrupp inte mår bra. Som kan det där med teambuilding.

En annan lite läskig sak som är vanlig då det tillsätts gruppchefer är att det är avdelningschefen som väljer ut sina undersåtar (gruppcheferna). Man anställer alltså inte på ledaregenskaper eller kompetens att leda en grupp när man tillsätter gruppchefer utan enbart på avdelningschefens personliga tycke och smak. Oftast blir gruppcheferna nickedockor som väljs för att de är tysta och fogliga och aldrig skulle säga mot avdelningschefen.

Jag skulle önska att man tog bort gruppcheferna på sjukhuset och anställde rena personalvetare, eller andra med högre ledarutbildning, på avdelningschefens position. Kanske vore militärer inte så dumt? De har iallafall bättre förmåga att leda än vad läkare och sjuksköterskor har tycker jag!

Tycker ni att chefen måste vara en läkare eller sjuksköterska?

måndag 4 april 2011

Ska man ta och spöa bitchen?

Som jag har berättat tidigare har vi en mobbare på mitt jobb. Hon är en duktig manipulatör, sådär som mobbare är, enligt psykologen Zelma Fors. Vissa dagar kan jag rycka på axlarna åt den här tjejen och tycka synd om henne. För det är ju tragiskt med människor som har sådana behov. Hon kan ju inte vara lycklig som håller på som hon gör.

Andra dagar har jag magvärk. Tittar ängsligt i schemapärmen och hoppas att hon inte jobbar. När jag ser henne blir jag stel, tyst. Och jag lägger mig aldrig, aldrig på hennes rad på helgen.

En annan dag blir jag arg. Vansinnig. Crazy av hennes fula mobbar-nylle. Tänker att jag är femton år och ska spöa skiten ut henne. Hon ska få igen för allt hon gjort mot mina fina kompisar som hon mobbat så att de slutat. Och för allt hon gjort mot mig. Jag vill slå henne så att den där översittarminen förvandlas till rädsla och svaghet.

Det var nog så Casey Heynes kände när han fick nog och drämde sin mobbare i golvet. Trots att jag vet att våld inte löser någonting så skrek mitt hjärta "YES" när jag såg You-Tube klippet. Det är så jag vill göra med bitchen idag. Lyfta upp henne på mina bara armar och kasta henne hårt i marken.




Har ni några funderingar kring mobbning?

söndag 3 april 2011

Galen tävling



En sekund tog det för den här deltagaren att sätta PVK på sig själv. Imponerande.

Själv avstår jag men hänger kanske på om det finns någon mer bisarr grej som att sätta KAD eller kasta ägg på sjukhusdirektörens dörr.  Det kallar jag sport.

fredag 1 april 2011

En vanlig tråkig dag

Jag funderar ofta på sjuksköterskans roll. Vilka är vi? Vilka arbetsuppgifter har vi? De här sakerna fick mig att fundera extra just idag:

* När jag satt ca en timme i telefonen för att ringa olika boenden/hemtjänst/distriktssköterskor/anhöriga för att kunna skicka hem patienter. Det går väldigt bra att skicka in människor till sjukhuset men att ta hem dem igen när de är färdigbehandlade verkar svårt. Va?! Ska hon komma hem? Men det är ju heeelg!

* När doktorn bad mig faxa tre papper till ett annat sjukhus för jag vet inte hur man faxar. Nehej. Vem fan vet det?

* När undersköterskorna klagade som martyrer på att vi sjuksköterskor inte hjälpte till när matvagnen kom. Jag skulle vilja klaga på att undersköterskorna  inte hjälper oss sjuksköterskor att dela medicin, dokumentera eller ronda. Jag skulle också vilja klaga på att de alltid kan fika och luncha utan att bli störda.

* När en patient bad mig packa sina tillhörigheter när hon skulle åka hem för jag är ju nyopererad. Nämen självklart frun! Jag kan putsa dina skor också. Och massera dina fötter.

Om något har varit bra idag? Ja. Att jag fick lämna sjukhuset kl 16. Och när chefen frågade om jag kunde jobba imorgon så log jag ett Mona-Lisa leende och skakade på huvudet. Jag är upptagen. Mycket upptagen.