torsdag 27 september 2012

Förlåt!

Det är dumt att lova grejer som man i stundens hetta tycker är skitbra. Som att jobba dubbelpass, ta julafton, midsommar eller sju dagar i sträck. Eller starta en leankurs på sin blogg.

Förlåt! Det vore verkligen skitskoj med en leankurs men när jag började fundera på innehållet så kom jag på att det är en dum idé. Jag är ju lite paranoid. Rädd att upptäckas med min uppstudsiga blogg. Inte för att jag inte står för innehållet men för att jag skulle ha svårt att vara lika frispråkig som jag är idag om jag bloggade offentligt. Därav att jag också tackat nej till skojiga blogguppdrag. Jag vill behålla min integritet. Jag vill att ni ska känna igen er men inte att vi ska känna varandra. Vill inte att min chef sitter och tjuvläser och vet att det är jag som står bakom. Kanske fegt, men jag vill kunna kritisera, svära och gorma helt på mina villkor här.

En leankurs skulle kunna äventyra min identitet eftersom mina effektivitetsförslag är kopplade till de avdelningar som jag jobbar på.

Ja, jag är kanske för nojjig. Bloggen växer men är ju långt ifrån någon top-tio-blogg (man måste nog ha mer rosa fluff och sexigare mode än Birkenstock för att ta sig till de höjderna) men ändå. Det blir ingen leankurs. Jag får försöka kompensera  det med något annat skoj istället.

Vad vill ni läsa om i bloggen?

onsdag 26 september 2012

På kurs med Frida!


Lean. Jag skulle vilja jobba som leansjuksköterska. Vara en sån där privatklädd, äldre X syrra som springer med passerkortet i byxlinningen. Som jobbar administrativt som det så käckt heter. Jag är ganska avis på de här människorna. De som lyckats ta sig från golvhelvetet. De som slipper allt spring och jäkt och stress och ronder och patienter i en enda röra.

Och lean. Jag gillar lean. Effektivisering. Funderar på att ha en liten leanskola här på bloggen faktiskt. Så kan alla småchefer gå in här och smygkolla på mina idéer och sno dem och göra till sina egna. Visa sig lite duktiga för att få behålla uppdraget. Slicka lite uppåt så att säga.

Ja jag tror det. Jag ska fanemej starta en leanskola! Så kan jag trippa runt här och känna mig viktig i mina privatkläder och lära er hur ni ska jobba snabbare och bättre.

Ni är alla välkomna att delta. Kursen är gratis. Ingen anmälan krävs. Ni får stå för fika själva och jag delar inte ut något kursdiplom.

Kursstart imorgon (om jag lever). Vi ses!

/Fröken Frida

Ps) Ursäkta alla svordomar. Jag är lite trött. Lovar att bättra mig till imorgon!

söndag 23 september 2012

Tro inte att du vet ett skvatt!



Blir lite irriterad när jag hör studenter som varit undersköterskor och som tror sig veta hur det är att jobba som sjuksköterska.

Senast idag var det någon som kommenterade "jag är klar i januari och känner mig så nöjd och vi kommer visst att kunna höja lönerna. Vi kommer inte att gå med på...." och bla bla bla. Förlåt, du som skrev det där! Jag är inte irriterad på dig utan på att jag mött alltför många som resonerat som du gör. Som liksom tror att de 1) Vet vad en sjuksköterska gör bara för att de är undersköterskor eller har praktiserat 2) Tror att de kan förändra världen när de blir sjuksköterskor 3) Tror att systemet kommer att bli bättre "för vi tänker minsann inte ta en massa skit".

Ni får tycka att jag är värsta bitter-fitte-haggan-häxan-surtant men kom igen när ni jobbat som sjuksköterskor ett tag! Det är fint att ni läser vidare och kommer ifrån bajsträsket (har varit där- inte skoj) men alltså. Som undersköterskor. Som studenter. Som färska syrror. Ta det lugnt med att säga en massa saker om hur det är. För det tar ett bra tag att landa och fatta vart man är. Först efter några år förstår man vad lite man egentligen kan. Det är DÅ vi kan börja snacka.

Men det är fint att ni lämnat bajsträsket. Och det är skönt att ha erfarna studenter som iallafall sett en patient innan de börjat läsa. Och ni har försprång när det gäller bemötande när ni är klara. Men som sagt, tro inte att ni har en susning vad en sjuksköterska gör bara för att ni jobbat som undersköterskor!

Och nu en glad nyhet! 
Bloggen får fler och fler läsare, trots att jag är bittrare är bittrast.  Det är ju kul!

fredag 21 september 2012

Vård på lika villkor- jo tjena!

Vissa historier och patienter blir man extra berörd av. Jag fick höra en sådan häromdagen. En historia som inte kan berättas i sin helhet på grund av sekretess men som ändå måste fram. Såhär var det. En kvinnlig patient sökte vård i åratal. Hon var på vårdcentralen, akutmottagningen- ja ibland var hon till och med tvungen att ringa ambulans för att hon kände sig så dålig.

Alla misstrodde henne. Vid ett tillfälle frågade ambulanspersonalen varför hon inte tog sig till sjukhuset själv. Vid flera tillfällen fick hon höra av läkare och sjuksköterskor att hennes symtom var psykiska. Yrsel, hjärtklappning, svimning och trötthet kan nämligen vara psykiskt, förstår du, sa de till henne. Turligt nog hade hon vetgiriga anhöriga som vägrade låta sig matas med psykdiagnoser och krävde utredning.

De hade rätt. Hon var sjuk. Är sjuk. På riktigt. Sådär sjuk så att hon kan dö.

Vet ni? Jag blir så jävla arg! För jag tror inte att någon skulle bete sig så mot en manlig patient. Eller en patient med Fin titel eller en patient som kan prata för sig. Kan ni tänka er en läkare som säger till en kollega att hans symtom är psykiska utan att först ha tagit en herrans massa prover och skickat honom på undersökningar hit och dit för att utesluta somatisk sjukdom? Jag tror knappast det. Eller att ambulanspersonalen åker till Fina adressen och börjar fråga om den som ringde inte kan ta egen bil till sjukhuset. Nä, tror knappast det heller.

Ibland är vi trötta. Less. Och ibland är patienterna jobbiga, krävande, svårpratade eller what ever. Men vi får aldrig tappa fokus på vårt uppdrag för det! Vi som personal måste ju behandla alla patienter lika och arbeta efter HSL. Alla kan ju göra ett misstag men det är fan pinsamt när hela vårdkedjan, gång efter gång, går sönder och patienter blir feldiagnostiserade och stämplade som psykiskt sjuka när de lider av en allvarlig somatisk sjukdom.

Tycker ni att vården behandlar alla patienter lika?




torsdag 13 september 2012

Extrapass, dubbelpass, trippelpass, någon?

Det är jobbigt när det är sjukluckor på avdelningen. Cheferna springer som yra höns och försöker få en att jobba extra. Jag säger per automatik nej. Orkar inte "ställa upp" längre. Varför ska jag? Jag får ändå inte högre grundlön eller mer bestämmanderätt. Det enda som händer är att jag 1. Blir astrött 2. Hatar mitt jobb ännu mer.

Men i början hakade jag såklart på. Ville visa min goda vilja. Syster Frida ska man alltid kunna lita på. Jajemän. Syster Frida hon kavlar upp, biter ihop och jobbar, jobbar, jobbar utan vare sig kisspaus eller mailpaus. Syster Frida är så jävla bra förstår ni! En Duktig flicka.

Nej, kyss mig i arslet! Nu lobbar jag för att de nya Duktiga sköterskorna ska ta sig samman (innan de bryter samman) och också säga NEJ. De ska fatta att det inte lönar sig att säga JA och jobba dubbelpass och gå in på lediga dagar. Det är ingen som tackar dem för att de gör det! De får ingen stjärna i himlen. Ingen högre lön. De kan fortfarande inte påverka någonting av sin arbetsmiljö, sin arbetsdags upplägg eller sina arbetstider.

Det är dags för de nya att inse att vi är horor allihop. Som arbetsgivaren vänder och vrider på som stycken. Våldtar här, knullar där. Passar det inte så stick! Det finns alltid nåt nytt villigt luder som tar din tjänst! Vi måste säga nej systrar! De får inte hålla på som de vill med oss!

Det är ingen som gynnas av att vi jobbar dubbelt eller på vår lediga dag. Ingen förutom vår arbetsgivare. Som på så sätt inte behöver anställa fler. Nä. Det må vara synd om cheferna som jagar personal som dårar, men det är inte vårt problem. Det är inte VI som ska lösa personalbristfrågan! Och vi ska inte ställa upp för att det är "synd" om chefen, kollegorna eller patienterna. Det är inte synd om någon av dem! Det är synd om OSS som är livegna utan värdighet.

NEJ! Är dagens ledord. Känner du dig lite extra arg så använd ett kraftuttryck som NEJ FÖR FAN! Eller NEJ FÖR I HELVETE! När de frågar. Då får du vara ifred sen- med bibehållen lön. Cheferna har nämligen inget som helst att säga till om när det gäller lön. Men det är ett annat inlägg.



söndag 9 september 2012

Psykiatri vs somatik

Det har blivit livliga diskussioner i kommentarsfältet efter inlägget om de farliga sjuksköterskorna. Snacket har egentligen inte rört ämnet utan den somatiska kompetensen bland psykiatrisjuksköterskorna. För att det inte ska bli några missförstånd vart jag står i frågan så skriver jag ett eget inlägg om vad jag anser om kompetens.

I inlägget drog jag ett exempel på en kass sjuksköterska som valsat runt inom somatiken innan han till slut hamnade inom psykiatrin. Jag har varit med om det förr och tycker att det är ett typexempel på hur det blir med de som inte "platsar" inom somatiken. De söker sig till psykiatrin, där finns det ofta jobb och jag tror att personalen där är lite humanare och har överseende med "udda" beteenden. I jämförelse med somatiken där allt är så slimmat och där ALLA måste jobba och verka inom ramen. Där finns också en hierarki som många (framförallt de "farliga sjuksköterskorna") har svårt att acceptera. Inom psykiatrin är de gränserna utsuddade. Alla får komma till tals. Skötarens ögon är minst lika viktiga som överläkarens. Det gäller oftast inte inom somatiken. En undersköterska deltar sällan i ronder och hans eller hennes åsikter framförs inte alls på samma sätt som skötarens inom psykiatrin.

Jag tror att vi måste vara medvetna om skillnaden mellan vården inom psykiatrin och somatiken innan vi börjar diskutera. Att säga att någon inte "platsar" inom somatiken men gör det inom psykiatrin tycker inte jag är nedvärderande. Alla har olika intressen, arbetssätt och framförallt personligheter!


Alla kanske inte klarar somatikens stress och snabba omkastningar. Och alla kanske inte gillar att hålla på med infusioner, transfusioner, pumpar, larmande apparater, RLS skalor och blodtrycksmätningar. Liksom alla inte klarar av psykiatrin med risk för hot och våld. Eller klarar av att hantera människor i djup kris, som kanske vill ta livet av sig eller som skurit sig i handlederna för hundraelfte gången. Eller som hör och ser saker som ingen annan ser. Eller som inte duschat på åtta veckor och luktar skit. Eller som blandat tabletter och alkohol och ingen riktigt har koll på hur patienten ska agera, vilka läkemedel man kan ge och om h*n kan få en snedtändning. Att inte bli provocerad och att inte ta på sig andras problem är svårt och ett konststycke. Det är långt ifrån alla som klarar det. Och det är ett måste när man jobbar inom psykiatrin. Så. Jag tycker inte att man kan jämföra jobben egentligen. Det är som att jämföra äpplen och päron.

Men faktum kvarstår. Det är lägre status att jobba inom psykiatrin. På alla nivåer. En skötare har lägre status än en undersköterska. En psykiatrisjuksköterska har lägre status än en kirurgsjuksköterska och en psykiatriker har lägre status än en medicinare.  Samma sak gäller patienterna. Om man söker vård för en somatisk sjukdom får man som patient ett helt annat bemötande och en annan vård jämfört med om man söker för en psykisk åkomma på akuten eller vårdcentralen. Och ja, det är sjukt och skrämmande att det är på det viset men handen på hjärtat. Det är sant, eller hur? Vi VILL inte erkänna, men det är så.

En annan viktig sak. Det är lätt att glömma att vi, i all specialisering, faktiskt saknar kunskap- åt båda hållen. En sjuksköterska inom psykiatrin glömmer vissa medicinska kunskaper och är inte lika snabb på att sätta pvk som sjuksköterskan inom somatiken- som sätter tre om dagen. Liksom sjuksköterskan inom somatiken ofta är livrädd för psykiatriska patienter eftersom h*n inte vet hur de ska hanteras. De patienterna får ofta enkelrum och mycket få besök av sitt vårdlag. För personalen vågar inte gå in där. Vet inte vad de ska säga. Äh, vafan. Hon fattar väl ändå inte om jag går in och informerar om den här nya medicinen. Hon har väl nog med sina röster. Och så struntar man i det. Samma sak med övervakningen. Med de somatiska patienterna är man noga med kontroller och övervakning men när man får en patient från psyk så är det lite si och så. De patienterna tillåts gå ut och röka eller gå till kiosken för att ingen vågar/orkar/klarar av att säga åt dem att nej- du måste vara övervakad här och får inte lämna avdelningen. För tänk om patienten blir galen?

Det jag vill säga är att alla är specialiser inom sitt område. Och det går inte att applicera somatikens arbetssätt på psykiatrin och vice versa. Jag menar inte att alla sjuksköterskor inom psykiatrin är dåliga/farliga eller egentligen velat jobba inom somatiken men inte klarade av det utan hamnade inom psykiatrin. Inte alls. Jag tror att det finns rötägg på båda ställena men att man inom psykiatrin har mer förståelse för personal som inte fungerar optimalt. Därför söker sig nog många med egna problem dit. Och sjuksköterskor som inte klarar det stundtals hårda arbetsklimatet och den starka hierarkin inom somatiken tex.

Det blev ett långt inlägg. Men jag tycker att det är viktigt att belysa. Och jag vill också passa på att säga att jag själv har jobbat inom både öppen och sluten psykiatri också. Det är ett annorlunda arbetssätt. Ett arbetssätt som jag ibland saknar och ibland är glad att slippa...