lördag 29 december 2012

Taking off


Systrar. Jag måste gå nu. Jag har varit med om alldeles för många omorganisationer, ihopslagningar och besparingar. Jag har haft alldeles för många elever, studenter, kandidater och nya kollegor. Jag vill inte längre åka hem från jobbet och känna mig som en dålig sjuksköterska. Jag vill inte ansvara för andra människors liv utan att få rimlig tid till det. Och jag vill inte mixtra med potenta läkemedel och millimetersräkningar som inte får bli fel utan att få lön för mitt (viktiga?) jobb. Jag vill inte stressa mer. Vill inte känna att golvet i omklädningsrummet gungar. Vill inte känna sticket i bröstet. Flimret för ögonen.

Under mina år inom vården har jag bara sett försämringar. Det har hela tiden naggats i kanten. Tagits bort lite här och lite där för att slutligen bli något futtigt som jag inte kan stå för. Jag känner inte längre att jag kan stå för min roll. Jag känner mig inte stolt över att vara sjuksköterska. Snarare skäms jag inför patienterna, att jag knappt visat mig på salen eller att jag knappt vet något om den anhöriges mamma. Jag har inte något stort kontrollbehov men känner ändå att den vård jag och mina kollegor bedriver ofta är patientosäker.

Jag kan villigt erkänna att jag är orolig över de som vårdas på vissa avdelningar och mottagningar på mitt sjukhus. Och jag önskar inte att någon av mina vänner eller släktingar hamnar på vissa ställen inom sjukhusområdet eftersom jag känner till hur det brister i kompetensen, rutinerna eller organisationen.

Jag startade den här bloggen som en egen ventil för att bearbeta jobbet. Det visade sig att det var fler än jag som kände samma sak. Det har varit helt fantastiskt att få ta del av era kommentarer och mail! Ni har stärkt mig och fått mig att känna mig mindre ensam i mina kritiska tankar om Landstinget och den vård som vi bedriver på svenska sjukhus. Trots att vi aldrig har träffats så har jag känt en stark gemenskap med er. Jag har känt för er och eran pressade arbetssituation och jag har blivit berörd av era berättelser. Det som satt sig extra djupt är mail och kommentarer om mobbning och utanförskap. Det är jättetråkigt att det finns så mycket hårda ord där ute och att det verkar vara så lite överseende med att någon är ny på jobbet. Jag har själv erfarenhet av mobbning på jobbet och kanske är det därför jag bryr mig lite extra om mail och kommentarer om just det. Om jag ska fick säga en enda sak till er medsystrar så är det att jag önskar att ni är trevliga mot era kollegor. För hur stressigt och jävligt vi än har det så blir det inte bättre av att vi snackar skit och beter oss illa mot varandra! Tvärtom så borde vi hålla ihop mer! Vi borde diskutera löner öppet och vara en enad front mot arbetsgivaren istället för att splittras och snacka skit om varandra.

 Jag kommer inte längre att kunna rapportera från korridoren, från golvet, från verkligheten. Därför väljer jag att sluta blogga. Eller ta ett uppehåll för den som inte gillar separationer. Och vem vet, kanske var gräset inte grönare på andra sidan? Kanske är Syster Frida tillbaks på sjukhuset och i bloggosfären snart! Det kan vara värt att kika in ibland.

Jag vill tacka er läsare för all respons. Utan er hade bloggen aldrig blivit så populär som den har varit! Jag hoppas att ni som känner er missnöjda också vågar ta steget ut i det okända. Och att ni som väljer att stanna håller fanan högt. Sjuksköterskor är viktiga. Och alldeles fantastiska.

Stor kram och tack för den här tiden!

/Syster Frida


söndag 9 december 2012

Vad ska vi göra åt eländet?

Syster Christine frågade i kommentarsfältet om vi inte skulle diskutera lösningar istället för att bara identifiera problemen.

Det är klokt. För att bara gnälla kommer man inte långt på. Vad är det för problem vi har? Jag känner att det största problemet, för mig personligen alltså, är att jag har alldeles för mycket att göra/för stressigt i förhållande till min lön. Och sen tycker jag att det är skittråkigt med den höga personalomsättningen på avdelningarna. Själv har jag också flyttat på mig relativt ofta, alltid i hopp om att det är bättre någon annanstans. Varför stannar jag inte någonstans? Varför slutar det hela tiden sjuksköterskor? Och varför säger cheferna att vi väljer att gå vidare. No shit, säger jag. Jag har aldrig valt att gå vidare. Jag har dragit när det visat sig att jag inte trivts.

Stress. Vad gör man åt det? Kan man ta en sak i taget när det är asmycket att göra? Hur ska man orka, år efter år, dag ut och dag in att flänga runt bland pipande apparater, larm, telefoner, doktorer, elever, undersköterskor och sekreterare som sliter i en. Frida! Kan du ringa...? Frida, har du tid att komma en stund? Frida, du glömmer väl inte att gå på lunch? FRIIIIIIIDA?!

Jag älskar pulsen på sjukhuset. Dras med i den liksom jag dras med i stressen när jag är i en storstad. Jag är överallt och ingenstans. Jobbar på som värsta maskinen. Alla tror att jag har allt under kontroll. Att jag liksom är stor och stark och tålig. Fast på bussen hem sitter jag som en tom idiot och vet knappt vad jag har gjort på dagen. Vet ibland inte om patienter blivit inskrivna, fått PVK, antibiotika eller om jag har glömt att skicka dem på röntgen eller vad de nu skulle göra? Jag ställer mitt hopp till nästa sjuksköterska, duktiga undersköterskor eller vaksamma doktorer att eventuella fel som jag ställt till med blivit rätt. Tänker FUCK. Imorgon, då ska jag ta det lite mer piano.

Personalomsättningarna. Varför slutar alla? För vi slutar. Hör ni det alla chefer! VI SLUTAR. Vi väljer inte att gå vidare. Vi tar våra tofflor och hoppas på bättre lycka någon annanstans. Det blir sällan bra när det byts syrror i så stor omfattning att man glömt vilka arbetskamrater man har haft det senaste året.
Vad skulle få mig att stanna? Vad skulle få er andra som slutat någonstans att stanna? Jag stannar om det goda överväger det onda. Och med gott duger inte en snygg doktor som jag kan flirta med. Det duger inte heller med en massa trevliga systrar som jag kan dricka fredagsöl med. För min del vill jag ha det skoj men jag vill också ha pengar, frihet OCH möjligheten att påverka min arbetssituation. Kan jag få det i Landstinget? Nej. Givetvis inte. För jag är en simpel sjuksköterska som man utnyttjar till max, som rantar runt som en guttaperkaboll och jobbar så jävla hårt och så jävla bra och jag är trevlig och omtyckt och bla bla bla bla.

Vad jag ska göra? Dra. Såklart. Det finns ingenting annat att göra!

Nu vill jag höra vad ni är less på och hur ni tycker att man kan lösa de här problemen! Ös på! Så hjälps vi åt att reda ut alla jävligheter.



torsdag 6 december 2012

Vad ska man skriva avvikelse på?

Cheferna propagerar för att man ska skriva avvikelser. Tills de får för många på sitt bord... Då vänder de och börjar ifrågasätta VAD man egentligen ska skriva.

Och vad är det egentligen vi ska skriva avvikelser på?

Jag själv går ofta hem och tänker att jag borde ha skrivit vissa saker men tiden gjorde att jag inte hann.

Jag brukar skriva avvikelser på när jag inte har hunnit det som jag borde, som att dela tabletter, ta full rast eller ta kontroller på en nyopererad patient. Jag brukar vilja skriva avvikelser på konstiga ordinationer också eftersom det ger mig merarbete och kan vara patientosäkert om det är så att jag inte vet exakt vad och hur jag ska blanda/dela ett läkemedel. Överbeläggningar skriver jag på också. Och underbemanning.

Jag brukar skriva, eller vill skriva, på allt som är patientfarligt (eller skulle kunna bli patientfarligt) och det som gör att min arbetsdag inte rullar på. Och jag skriver på allt våld också. Jag tycker inte att vårdpersonal ska behöva stå ut med hot och våld. Om det blir för mycket sådant ska vi inom somatiken få samma lönepåslag/risktillägg som de inom psykiatrin har tycker jag.

Vad skriver ni avvikelser på?

lördag 24 november 2012

Jag blir så jävla ARG!

Ambulanssjuksköterskan Cathrine Linderstam blev slagen och sparkad när hon låg på marken. Förövaren var en full 17 åring som de ryckt ut för att hjälpa.

Nu har rätten slagit fast att 17 åringen inte hade utövat våld mot tjänsteman. De menade att ambulanssjuksköterskan inte bedrev myndighetsutövning när hon misshandlades utan att hon erbjöd vård, vilket skulle vara frivilligt. Det här gjorde att 17 åringen friades.

Det låter som rena galenskapen att legitimerad personal som har som arbetsuppgift att hjälpa, rädda och vårda människor inte ska ha något säkert skydd i lagen. Ingen av oss gör ju de här sakerna frivilligt utan för att det är vårt jobb. Vi måste väl också räknas som tjänstemän? Inte fan är vi väl privatpersoner eller frivillighetsarbetare när vi sätter oss i ambulansen och åker ut på larm?

Jag hoppas verkligen att det går bättre i nästa instans, för domen är överklagad. Det ska fanemej inte vara okej att spöa ambulanspersonal som bara vill hjälpa. Och det ska fanemej inte kunna heta att vi inom vården gör det frivilligt. Vi jobbar. Under Socialstyrelsens översyn. Vi kan inte välja att hoppa av utan måste gå all in. Göra vårt jobb. Oavsett vad vi tycker om fulla 17 åringar.

fredag 16 november 2012

Vilken avdelning är lättast att jobba på?

Fick en kommentar på gårdagens inlägg där någon undrade om det verkligen är så jobbigt på alla avdelningar på ett sjukhus. Personen ville också veta om det fanns avdelningar som var mindre vårdtunga och alltså "lättare" att jobba på.

Utifrån mina erfarenheter så är det tyngre på avdelningar som vårdar äldre och multisjuka patienter jämfört med specialiserade avdelningar. Ett exempel på en tung avdelning är medicinavdelningar av olika slag. Där hamnar "ratet" som inte har någon solklar placering. Patienterna är oftast äldre och lite småsnurriga, de har svårt att gå och stå själva och har ofta milslånga medicinlistor vilket gör att man som sjuksköterska ägnar massor av tid åt att leta och dela medicin. Många av dem kommer in som causa soc, dvs ohållbar hemsituation, av sjukhuset förväntas vårdplanera och fixa kortvårdsplats i väntan på nytt boende (= lösa kommunens problem med boenden och möjlighet att ta hand om människor i hemmet). Det kan vara tungt.

Kirurg- och ortopedavdelningar är inte att leka med de heller. Även där finns det gamla och multisjuka som har ramlat och fått frakturer här och var. Eller människor som hoppat/ramlat från höga höjder eller krockat och har både fysiska och psykiska trauman. Som jag ser det är problemet på kirurgen att man måste vara en bläckfisk för att kunna jobba. Man ska lämna på operation, hämta på uppvaket, beställa, hämta och fixa blod, blanda en massa antibiotika och så har man miljarder smärtpumpar som piper och ska bytas/fyllas på. Och så kommer det ett jourfall som har jätteont och man blir fast. Eller om någon blöder eller att man misstänker en inre blödning. Då är man också fast på salen. Eller så måste man hjälpa undersköterskan med mobilisering eller förflyttning. Och att flytta en nyopererad eller någon med bäckenfraktur är inte så bara. Det tar sin lilla tid.

Sedan har vi allt mittemellan. Neurologen, kardiologen, infektion, hematologen, reumatologen, onkologen, barn och hospice. Ibland ligger de tillsammans med medicin, ibland ensamma.

Jag skulle säga att "lätta" avdelningar är de som har unga och relativt friska människor. Eller de som har en sjukdom. Vissa patienter har ju KOL, hjärtsvikt, förmaksflimmer, anemi, prostatacancer, calici och dehydrering på samma gång. Mottagningar är ju som regel lätta också. Man har en patient åt gången, slipper medicindelning, ronder, vårdplanering och en massa tjaffs om hemgång. Hej och hejdå liksom. Barn har jag ingen erfarenhet av men kompisar som jobbar på barn säger att det är lugnt. Föräldrarna sköter barnen och narkosen sätter nålar och tar prover. Vad sjuksköterskorna där gör har jag faktiskt ingen aning om. Någon bloggläsare som vet?

Jag skulle rangordna såhär där 1= lättast

1 Mottagning (EJ akuten, det är ett av sjukhusets helveten)
2 Polikliniska avdelningar
3 Uppvakningsavdelningar
4 Hospice
5 Rehab (där finns det ofta många undersköterskor och vårdtiderna är långa så man har bra koll på patienterna. Få akuta situationer)
6 Reumatolog/hematologen/onkolog/kardiolog/lunga
7 AVA, MAVA, KAVA
8 Medicin, kirurg och ortopedavdelningar

Vad tycker ni?

torsdag 15 november 2012

Privatanställda trivs bäst



Läser jobbhälsobarometern från 2012 som visar att anställda inom den privata vården trivs bättre på sina arbetsplatser jämfört med anställda inom kommun och landsting. De privatanställda uppgav att de hade möjlighet att påverka sina arbetsuppgifter, arbetsbelastning och lön. De uppgav också att de hade ett bra samarbete med sin chef.

Jag tycker att det här säger mycket om vår vardag och vad många av oss redan vet. Som anställd av SKL har man noll och ingenting att säga till om. Varken som anställd eller som chef. Det är långt till beslutsfattning och kryllar av mellanchefer vilket gör det omöjligt att lyfta problemen på golvet. Hela apparaten påminner om en tungrodd byråkrati från någon gammal öststat.

Och så lönen. Vilket jävla skämt. Individuell lönesättning. Jo tjena. Man får en pott som ska fördelas. 200 hit, 150 dit. Möjligtvis 500 till den som varit barn- eller tjänstledig och halkat efter alldeles för mycket. Men sen är det samma för alla. Oavsett hur många ansvarsområden vi tar, oavsett hur många studenter vi handleder, hur många kurser eller uppsatser vi skriver. Oavsett hur många handlingsplaner, vårdplaner, pm och rutiner som vi försöker upprätta för att göra arbetsplatsen och vården säkrare och oavsett hur trevliga eller otrevliga vi är så spelar det ingen roll.

Nä, vi landstingsanställda kan gå till jobbet och räcka ut tungan hela dagarna. Det blir 200 spänn oavsett. Fuck SKL right back!

torsdag 8 november 2012

Äsch! Stoppa upp moroten i...

Landstinget i Östergötland vill locka fler sjuksköterskor att läsa vidareutbildningar. Som morot får sjuksköterskorna 15 000 kronor i studielön. Om de därefter stannar på en klinik i tre år får de 30 000 kronor i en engångssumma. 

30 000 kronor. Det borde vara den minsta månadslönen för en vidareutbildad sjuksköterska. Vilket jävla skämt! Vill man få fler att läsa vidare så finns det väl bara en sak att locka med- och det är högre månadslön och en garanterad löneutveckling fram till pension? Det ska löna sig på sikt att läsa vidare. Man ska inte få en pinsam engångssumma och sedan  stå med en massa studielån eller vara bunden till en klinik under flera år. 

  Här kan ni läsa mitt tidigare inlägg som handlar om vidareutbildningar och lönsamheten i att läsa vidare.

söndag 4 november 2012

Nu tar vi det lite lugnt Systrar!

Nu ska ni få tänka till lite. Om ni tänker på det senaste året. Hur har det sett ut personalmässigt på era avdelningar? Hur många sjuksköterskor har passerat under året? Om det är en för enkel match så tänk på de senaste två åren. Kommer ni ihåg alla sjuksköterskor som slutat?

För mig är det stört omöjligt att komma ihåg alla som slutat det senaste året. Det är sant! Ibland poppar det upp något ansikte, eller att jag hittar någon på Facebook eller springer på en gammal kollega på stan. Aha! Syster Anna. Henne hade jag glömt! Trots att jag och Anna var rätt nära när vi jobbade, träffades lite privat och hade ett extra öga för varandra.

Det är så många som har slutat så att jag har tappat räkningen! Trots att de varit duktiga, roliga, justa och helt fantastiska arbetskamrater så är de glömda. Glömda och utbytta. Jag tror att vi ska ha det här i  åtanke när vi jobbar. Vi är bara utbytbar arbetskraft. Hur kompetenta och trevliga vi än är, hur många dubbelpass vi än tar, hur många semesterdagar vi än flyttar så kommer vi att vara glömda ett år efter att vi slutat.

Så. Jobba på i lagom takt Systrar! Ingen kommer ändå att minnas er när ni slutar!


måndag 29 oktober 2012

Att tysta starka systrar


Jag har tänkt mycket på det där med att vara cynisk och att vara bitter. På min presentation har jag till och med utgett mig för att vara just cynisk och bitter ibland. Men vet ni, jag tar tillbaks det. För jag känner mig inte särskilt bitter. Cynisk är jag ju. Som faan. Men bitter- nej.

Jag vet inte vad ni tänker på när ni hör ordet bitter? Jag tänker på en sur, grå stackare som liksom kört fast. Som ser hinder och problem överallt. Är det inte slut på toalettpappret så saknas det handskar på sal sju och allt är en katastrof.

Vet ni vad jag tror? Jag tror att jag, och många av mina kritiska systrar, ofta benämns just som bittra. Det är ett skällsord som vissa anser att de kan strössla över oss. Om oss. För att tysta ner oss. För kvinnor ska som regel inte vara högljudda och kritiska. Sjuksköterskor allra minst! Vi ska lägga oss själva åt sidan och tänka på patienterna i första hand. Och sedan på doktorn, möjligtvis. Att ifrågasätta och kritisera organisationen kan vara farligt. Jag vet flera mellanchefer som har fått sluta för att de varit just kritiska och ifrågasättande. Att de ställt sig på personalens sida och undrat hur fan ekvationen ska gå ihop.

På en avdelning är det mycket hackande. Uppåt och neråt och i det egna ledet. Man ska inte tro att man är något. Att man kan komma och ändra, kritisera och dra ner stämningen som det så käckt heter. Nej. Man ska se lite frireligiös ut, skratta och le och vara god och glad. Och det här lär vi oss. Att det är fult att vara ifrågasättande. För det är ju inte chefens fel att det är som det är. Nej, vi måste vara professionella och rikta vår kritik där den hör hemma, hos politikerna. Och bla bla bla. Allt för att slippa vakna upp och se sanningen. Allt för att slippa det...., ja vaddå? Jobbiga? Fantastiska? Som skulle hända om ALLA började få upp ögonen och ifrågasatte indragningar och försämringar. Då skulle det bli protest. Den arabiska våren, fast på sjukhuset.

Jag skulle säga att bitter är en helt annan sak än kritisk och cynisk. Bitter är ett skällsord för att få oss starka systrar tysta. Och jag är varken bitter eller tyst.


onsdag 24 oktober 2012

Jobba i Norge


Hör på Rapport att allt fler sjuksköterskor väljer att jobba i Norge. En sjuksköterska i inslaget som valt att jobba på ett norskt sjukhem fick nästan dubbel så mycket lön som i Sverige. 40 000 svenska kronor i månaden.

Själv har jag aldrig jobbat i det förlovade landet men tanken har givetvis funnits där. Att jag inte har åkt beror lite på att många kompisar har kommit hem med dåliga erfarenheter av uthyrningsföretagen.  Det har varit strul med transfer till och från flygplatsen i Norge, de har haft problem med att få jobba, blivit lovade en massa pass men har fått tjata för att få jobba när de väl varit på plats. Många av dem har också klagat över att det varit jobbigt att byta avdelning- ibland sjukhus- från en dag till en annan. Även för den mest erfarna sjuksköterskan så är det ju jobbigt att ena dagen sätta sig in i ögonpatienter och nästa dag hantera kirurgpatienter. 

Men jag antar att det finns en massa plus också. Pengarna om inte annat! Och alla som jag känner som har åkt har berättat att arbetsbelastningen är långt ifrån lika jobbig som i Sverige. Bara en sån sak.

Har ni jobbat i Norge? För- och nackdelar?

fredag 19 oktober 2012

Privata kläder eller långärmat i vården?

Nu ni, kära bloggläsare, ska ni få hjälpa till att svara på en klädfråga som jag har fått. Jag har fått en fråga från en tjej som har ärr på handlederna och vill läsa till sjuksköterska. Hon vill dock inte visa ärren för kollegor och patienter och frågade om möjligheten att ha långärmat.

Jag svarar generellt såhär: Det finns strikta klädregler, iallafall inom slutenvården och på vårdboenden och vårdcentraler för den som arbetar med direkt patientkontakt (dvs all personal som inte har administrativt arbete). Där ingår kortärmat för hygienens skull.

Det jag inte kan svara på är hur det ser ut inom psykiatrin? Finns det fortfarande mobila team eller hemvård där man som personal kan ha vanliga kläder? Eller finns det andra arbetsplatser som tillåter privata kläder eller långärmat? Tipsa gärna i kommentarsfältet!

Det jag också funderar på är om du som skrev frågan inte har funderat på laserbehandling för ärren? Om du inte har ett pågående självskadebeteende så är det väl kanske värt att kosta på det? Det är ju inte bara på jobbet som man går kortärmat- ibland lyser ju solen även i Sverige och man går med linne och T-shirt.


onsdag 17 oktober 2012

Skäms inte Systrar! Nu skålar vi!



Det blev diskussioner om lön i kommentarsfältet häromdagen. En läsare skämdes nästan för att hon som ny sjuksköterska fick 27 000 kronor i månaden på en vårdcentral.

Jag tycker absolut inte att man ska skämmas för att man går om de mer erfarna i lön! Tvärtom så ska vi diskutera lönen mer, så att alla får upp ögonen för hur lite vissa tjänar. Läs gärna mitt tidigare inlägg om det här. 

Och det är klart att jag tycker att det är skit när unga, oerfarna kommer in och går om mig i lön. Men. Det ger mig ett bra förhandlingsläge. Ge mig högre än nybörjarna eller så säger jag upp mig.

Det är det som är grejen Systrar! Vi ska prata lön. Och spela ut arbetsgivaren. Det som kommer att hända är att alla erfarna slutar och att sjukhusen bemannas av nya, oerfarna sjuksköterskor. Och sedan kan vi säga goodbye till kvalitativ vård, till regionavtal, till Lean, till patientsäkerhet. Ja, listan kan göras hur lång som helst på hur kaotiskt det kommer att bli om alla erfarna slutar. Det är bara att titta på hur det ser ut idag på vissa avdelningar på vissa sjukhus. Man vill inte vara patient eller anhörig där.

Så. Skäms inte för din lön Syster! Prata istället öppet om den. Det lockar fler att söka sig från sjukhusen och gör att sjukhusen i förlängningen bara bemannas av gröngölingar. DÅ brakar systemet och det blir revolution. Fasiken vad jag ska mysa då. Och skåla i en Cosmo. SKÅL för att Landstinget brakat samman!

Innan Landstinget brakar samman och vi skålar av den anledningen så vill jag utbringa en skål till dig som tjänar 27 000 direkt efter skolan! Jag vill skåla för alla som lyckats löneförhandla! SKÅL!

söndag 14 oktober 2012

Men hur är det PÅ RIKTIGT då?

I somras hade Vårdförbundet en drive när de bjöd in politiker att gå i landstingsanställdas skor. Tanken var att de skulle få upp ögonen för vad en sjuksköterska gör och förhoppningsvis värdera vårt arbete högre.

I Uppsala nappade landstingsfullmäktige Erik Weiman (M) och gick med smärtsjuksköterskan Tommy Söderman en dag. Tommy Söderman presenterade smärtenheten och sedan fick Erik Weiman följa med till en patient och därefter var det dags att diskutera sjuksköterskelöner.

Det är ju fantastiskt att den här politikern verkligen nappade på erbjudandet och dök upp. Men. Återigen. Vad hände med oss på golvet? Varför gick landstingsfullmäktige med en smärtsjuksköterska som går på konsultuppdrag och inte med sjuksköterska på en vårdavdelning som jobbar med ett riktigt tungt sjuksköterskearbete? Varför inte ta en sjuksköterska på en kirurg eller medicinavdelning? Som rapporterar, delar piller, rondar, ger lite mer läkemedel, hämtar och lämnar på operation, försöker få hem patienter till boenden, skriver epikriser, ringer efter transport, beställer blod, tar prover, tar suturer, bedömer patienter när undersköterskan kommer och säger att någon är "dålig- kom fort".

Jag menar inte att Tommy Söderberg inte jobbar, det gör han säkert. Men han jobbar inte på samma sätt som de flesta av sjuksköterskorna gör. Han sliter inte hund och kan knappt äta, kissa och andas.
Nä. In med landstingspolitikerna PÅ RIKTIGT tycker jag. Inget kaffe i finrummet här inte. Nej, här dricker vi kaffe stående samtidigt som vi visar dementa Agda in på rätt rum, väntar på två telefonsamtal från kommunen, tar RLS varje halvtimme på sal 10 och har en antibiotikablandning och en blodpåse som väntar i läkemedelsrummet. Ja just ja, vi ska ronda mitt i allt det här också. Och hinna äta lunch. Häng med politikern! Du kan väl ta blodtryck hoppas jag??

fredag 12 oktober 2012

Jag har städat!

Det är alltid tråkigt med människor som medvetet vill förstöra. Eller med människor som kommer och klampar på och inte fattar att de förstör. De som inte har taktkänsla eller kapacitet att läsa av andra människor, situationer och nya ställen. De som attackerar på en gång. Skäller som små hundar utan att fatta ett skvatt. Voff, voff, voff.

Det blir många småhundar här. Folk som kommer hit och hoppas på lite pepp och lite gulligt sjuksköterskepjolls. Hamnar mitt i nåt bitterfittesnack. Hon är fan inte klok den där Frida. Hon är sjuk i huvudet! Byt jobb! Varför slutar du inte? Jag vill inte ha dig som sjuksköterska! Jag vill inte ha dig som kollega! Jag kommer aaaaaaldrig mer att läsa din blogg- hejdå! Emellanåt kommer de här kommentarerna. Och jag förstår det. Klart människor provoceras när jag säger att jag hatar mitt jobb eller vill spola ner patienterna i toan. Eller att jag vill bli flygvärdinna eller hångla järnet med doktorn i linneförrådet. Klart jag fattar det. Jag provocerar. Vissa tar åt sig och tror att jag är rubbad. På riktigt. Och ja, jag är kanske rubbad. Jag vet iallafall minst en sak som jag gjort som varit rejält rubbat- och det var att läsa till sjuksköterska.

Hursomhelst. Det jag vill komma till är att det har kommit en läsare hit och spammat halva bloggen. Hon eller han har skrivit 25 mer eller mindre elaka kommentarer det senaste dygnet (har inte orkat kolla det andra). Bland annat har h*n sabbat diskussionerna i det förra inlägget om "jobbiga" patienter. Det tyckte jag var riktigt tråkigt och lågt. Det inlägget var ett önskemål från en läsare. Hon ville ha hjälp eftersom hon upplevde att hon inte fick gehör från sin chef. Hon bad oss här att ge råd och tips på hur man hanterar de jobbiga patienterna. Och så kommer det en dåre och spammar ner hela kommentarsfältet och är otrevlig och gör att hela diskussionen urartar och byter fokus. Ni som jobbar inom psykiatrin vet hur det är med borderline patienterna. Det här var en sån. Som trixar och donar och grejar så att alla blir upprörda. Och det är helt okej att vara så- men inte här! Det här är en blogg- ingen psykakut!

Till slut bestämde jag mig för att städa. Så jag har raderat en massa inlägg, därav att kommentarsfältet ser lite konstigt ut i vissa inlägg.

Jag vill säga en annan sak också. Jag har IP-adresser på alla som surfar in här och ser också vilka IP-nummer som lämnar kommentar. Jag brukar i princip aldrig kolla på dem men gör det när det har varit vad jag tror är "troll". Jag vill att alla som är här ska känna sig trygga. Ingen ska känna sig påhoppad för sin åsikt. Och ingen ska heller känna sig rädd för att jag ser alla IP-nummer. Jag anser att alla ska ha rätt att säga sin åsikt även om den inte är lika "alla andras". Jag kommer givetvis aldrig att röja någons IP. Men jag vill att alla läsare, inklusive du som spammat, ska veta att ni inte är anonyma. Så tänk på det alla nya läsare här på bloggen! Kommentera och diskutera mer än gärna men ha en hövlig ton!

/Syster Frida


torsdag 11 oktober 2012

Krävande patienter och anhöriga

Jag fick ett önskemål från en läsare att vi skulle diskutera vad man gör med krävande patienter och anhöriga. Jag tar mig friheten att publicera kommentaren:

Hej Frida! Skulle gärna läsa om tips för att deala med krävande patienter och anhöriga. Du vet såna som inte blir nöjda oavsett hur mycket man gör för dem. Som behandlar uskor och sskor som skit. Har pratat om det här med min chef, och svaret är ungefär "ta det inte personligt" och "sånt får man räkna med när man är sjuksköterska" osv. Ska man bara ta emot all skit med ett leende, eller är det ok att sätta ned foten och säga ifrån? Vill gärna höra andra kommentatorers åsikter om det också.

Jag håller med kommentaren ovan. Har många gånger upplevt jobbiga patienter och situationer som jag inte har vetat hur jag ska agera i. Det är en svår balansgång mellan att behålla sin professionalitet men ändå värdera sig själv och sitt arbete utan att bli kränkt. Jag har tidigare skrivit om problem med gubbsjuka patienter, om vårdpersonal som blir patienter och då ofta kräver en massa saker och om när jag kokade över då en patient uttalade sig rasistiskt. Men ämnet tåls att ta upp igen.

Vad gör man när man har en "jobbig" patient? Som kanske ingen vill eller kan byta. Som kanske återkommer, gång på gång till avdelningen. Som man liksom måste lära sig att förstå och tycka om. Och vad gör man med dem som gapar och skriker och kräver på akutmottagningen? Som man kanske aldrig mer träffar men helst av allt vill vända upp och ner på och spola ner i toan.

Och vad gör man med anhöriga som klagar och kräver. Som tror att sjukhuset bara har en endaste patient, dvs deras anhöriga.

Jag ser det som ett chefsproblem i första hand. Om man som anställd känner sig otillräcklig/kränkt/förbannad eller att man helt enkelt inte kan hålla minen/käften/professionaliteten inför en patient då är det chefens ansvar att se till att det fungerar. Jag tycker att en chef i första hand ska köra dagliga gruppsamtal med sina anställda så att de får ventilera åsikter helt från hjärtat om den "jobbiga" patienten. På samma sätt som man ventilerar akuta händelser eller ovanliga dödsfall eller olyckor som lett till dödsfall. Man behöver få vräka ur sig. Höra att man inte är ensam (för man är oftast inte ensam om att tycka att någon är jobbig).

Om chefen inte lyssnar så kan man koppla in facket eller personalavdelningen. Alla har rätt till en bra arbetsmiljö och att kunna få hjälp med strategier och verktyg för att hantera vissa patienter. En chef som inte lyssnar på såna önskemål från de anställda ska anmälas tycker jag. Då går man steget högre upp (tack underbara Landstinget för hierarkin) och pratar med chefens chef.

Har jag några konkreta råd? Jag brukar köra "kärleksbomben" med de återkommande patienterna. Jag kan känna förakt, ilska och avsky men har ändå gett mig fan på att jag ska vända den känslan till kärlek. Ingen, och jag lovar INGEN, kan motstå en kram. Ett superleende. Sen kör jag mycket med teater. Spelar att jag är glad och positiv. När jag inte orkar det. När allt faller och jag vill spola dem i toan så ber jag dem lämna ett klagomål i den uppsatta "Ris och ros" lådan i matsalen. För jag kan ju ändå inte göra någonting åt det här problemet. Vid några tillfällen har jag frågat om de vill att jag hämtar min chef så att de kan lämna klagomål direkt (bara en gång har jag fått hämta). Sen har jag givetvis gått ut också. Bara släppt allt jag haft för händer och gått. Som en tjurig unge.

Vad har ni andra för strategier?

tisdag 9 oktober 2012

Ös på bara!

Hörde på Nyheterna häromkvällen att det är bestämt nu. Det blir 800 extra utbildningsplatser på sjuksköterskeprogrammen till hösten. Allt för att möta bristen.

Halleluja säger vissa. Fler platser betyder säkerligen dumpning av betyg och att även de med låga betyg kan få en universitetsutbildning. Käckt.

Fan säger andra. Nu kommer lönerna aldrig att höjas. För så fort det finns folk att tillgå så kan lönerna hållas låga. Hoppar en av så står det en annan och ber om jobbet. Enkel ekvation (även för den med låga betyg).

Jag tror att det bara är en tidsfråga innan Sverige börjar arbetskraftsinvandra sjuksköterskor. Likadant som man gjort i byggbranschen och med bärplockare. Det kan ju bli hur bra som helst. Glada thailändare som kommer hit för 15.500 och jobbar mer än gärna. Ifrågasätter inte. Vet vad Jobba Hårt innebär. Vet vad Arbetslös innebär = hemgång utan pengar till släkten. Skam. Skuld. Kanske utfrysning hemma.

Det finns nog många duktiga medarbetare att hämta där ute i världen. Som verkligen kan konkurrera ut oss gnälliga svenskar. Som kanske inte har tid att kissa på arbetet som sjuksköterska men som lever i Sverige. Världens bästa land, om vi får säga det själva.

Ja. Det tror jag är steg två i farsen eller cirkusen eller vad vi ska kalla hela den här historien med att sjuksköterskor flyr sjukhusen och ibland hela yrket. Arbetskraftsinvandring.

Jag tror att jag ska föreslå det för Jan Björklund redan nu. Så vinner jag kanske nåt fint pris och blir känd och hyllad. Fan vad skönt. Då ska jag dra mig tillbaks sen och jobba som konsult som alla andra föredettingar.

torsdag 4 oktober 2012

Om livsstilsfascister och onödiga arbetsuppgifter

Som sjuksköterska ska man verka för god hälsa. Man ska identifiera problem med alkohol, droger, tobak, undernäring, fetma och gud vet allt. Å ena sidan kan jag tycka att det är fint att vården bryr sig. Att Någon bryr sig. Men samtidigt, har vi resurser att möta upp allas problem? Om någon kommer till akuten/mottagningen eller vårdavdelningen med låt säga förmaksflimmer, har vi verkligen tid, kompetens, resurser och mandat att börja dra i fetmatråden? Jag ser här på ditt EKG att du har förmaksflimmer, du är samtidigt väldigt tjock. Vill du att jag ger dig recept på smala måltider? 

 Med det här arbetssättet blir vi lite som försäljare som försöker pracka på kunden någon som han eller hon inte velat ha från början. Jag tror att man som patient kan känna sig lurad när man tror att man söker för det ena men vårdpersonalen börjar fokusera på något annat. Jag tror också att det finns en risk att integriteten kränks om "fel" sjuksköterska börjar fråga om känsliga ämnen enligt någon framtagen standardmall. Jag tänker framförallt på våld i nära relationer, som jag skrivit om tidigare.

Jag tycka att det är lite osmakligt att Folkhälsoinstitutet ger Landstingen pengar för att vi ska identifiera och upplysa om ett visst folkhälsoproblem för dem. Att klinikerna får en viss summa om vi varit duktiga och frågat si och så många patienter om de röker, ramlat eller vilket BMI de har. Det är så lätt att komma utifrån och tycka och ge morötter utan att se helheten. Det är ju bara ett enkelt frågeformulär, brukar det heta. Problemet är att vi har trettiotvå andra enkla frågeformulär, register och prover som vi ska ta i forskningens och upplysningens goda anda. Men vi har inte personal som täcker upp för de nya arbetsuppgifterna. De här små, små bäckarna blir till slut blir åar och floder. Och de kan inte stoppas med morötter som pengar, som vi fotfolk ändå aldrig ser röken av.

Psykiatrikern David Eberhard har en bra poäng i sin debattartikel i Aftonbladet. Han menar att staten, liksom läkare och Folkhälsoinstitutet, moralpredikar för mycket och lägger sig i andras liv. Han pekar bland annat på att vissa landsting har snusförbud på arbetstid och Gävleborgs landsting som tvingar sina anställda att blåsa i alkomätare. Här ett utdrag från artikeln:

Ja, hur var det egentligen med integritet och den egna individens rätt att fatta beslut? Alla kanske inte vill sluta röka. Eller  motionera. Är det verkligen vår uppgift att få någon till det? Som jag ser det så ställer vi bara onödiga frågor för Folkhälsoinstitutets räkning. Frågor som gör oss till ett åtlöje och slösar bort vår tid.  Hur ofta motionerar du eller Använder du tobak? Är exempel på helt meningslösa frågor OM inte patienten söker för tobaksberoende eller kraftig övervikt.


Det är inte Lean att hålla på med frågor som vi ändå inte kan göra något åt.  Om Folkhälsoinstitutet vill att vi ska hjälpa till med folkbildning/folkhälsa så får de fanemej tillsätta mer personal innan de startar såna här projekt tycker jag!

måndag 1 oktober 2012

I mina drömmar (del 47)

Bild lånad härifrån

 Ni som hängt med ett tag vet att jag drömmer om alternativa yrken. Flygvärdinna och TV-hallåa är några som jag funderat lite extra på. Läste om flygvärdinneyrket i ett gammalt nummer av Fokus och måste bara återberätta kriterierna för att bli flygvärdinna 1950!

Kravspecifikationen i USA 1950:
Kön: Kvinna
Ålder: 21-26
Hudfärg: Vit
Utseende: Attraktiv "Just below Hollywood standards"
Maxvikt: 61 kg
Längd: 158-168
Civilstatus: Ogift (ej skild eller änka)
Utbildning Sjuksköterska eller två år på universitetet

I dag ser kraven ut ungefär såhär:
Minst 21 år
165-190 cm lång
Gymnasieutbildning
Läkarintyg på god fysisk och psykisk hälsa
Fullgod syn
Kunna simma 200 meter med kläderna på
Flytande engelska i tal och skrift
Välvårdat yttre
Körkort
Gärna merit från serviceyrken eller sjukvård


Bara att ta med sig lilla kjolen och klackskorna till simhallen och börja träna med andra ord! Någon som hänger på?


torsdag 27 september 2012

Förlåt!

Det är dumt att lova grejer som man i stundens hetta tycker är skitbra. Som att jobba dubbelpass, ta julafton, midsommar eller sju dagar i sträck. Eller starta en leankurs på sin blogg.

Förlåt! Det vore verkligen skitskoj med en leankurs men när jag började fundera på innehållet så kom jag på att det är en dum idé. Jag är ju lite paranoid. Rädd att upptäckas med min uppstudsiga blogg. Inte för att jag inte står för innehållet men för att jag skulle ha svårt att vara lika frispråkig som jag är idag om jag bloggade offentligt. Därav att jag också tackat nej till skojiga blogguppdrag. Jag vill behålla min integritet. Jag vill att ni ska känna igen er men inte att vi ska känna varandra. Vill inte att min chef sitter och tjuvläser och vet att det är jag som står bakom. Kanske fegt, men jag vill kunna kritisera, svära och gorma helt på mina villkor här.

En leankurs skulle kunna äventyra min identitet eftersom mina effektivitetsförslag är kopplade till de avdelningar som jag jobbar på.

Ja, jag är kanske för nojjig. Bloggen växer men är ju långt ifrån någon top-tio-blogg (man måste nog ha mer rosa fluff och sexigare mode än Birkenstock för att ta sig till de höjderna) men ändå. Det blir ingen leankurs. Jag får försöka kompensera  det med något annat skoj istället.

Vad vill ni läsa om i bloggen?

onsdag 26 september 2012

På kurs med Frida!


Lean. Jag skulle vilja jobba som leansjuksköterska. Vara en sån där privatklädd, äldre X syrra som springer med passerkortet i byxlinningen. Som jobbar administrativt som det så käckt heter. Jag är ganska avis på de här människorna. De som lyckats ta sig från golvhelvetet. De som slipper allt spring och jäkt och stress och ronder och patienter i en enda röra.

Och lean. Jag gillar lean. Effektivisering. Funderar på att ha en liten leanskola här på bloggen faktiskt. Så kan alla småchefer gå in här och smygkolla på mina idéer och sno dem och göra till sina egna. Visa sig lite duktiga för att få behålla uppdraget. Slicka lite uppåt så att säga.

Ja jag tror det. Jag ska fanemej starta en leanskola! Så kan jag trippa runt här och känna mig viktig i mina privatkläder och lära er hur ni ska jobba snabbare och bättre.

Ni är alla välkomna att delta. Kursen är gratis. Ingen anmälan krävs. Ni får stå för fika själva och jag delar inte ut något kursdiplom.

Kursstart imorgon (om jag lever). Vi ses!

/Fröken Frida

Ps) Ursäkta alla svordomar. Jag är lite trött. Lovar att bättra mig till imorgon!

söndag 23 september 2012

Tro inte att du vet ett skvatt!



Blir lite irriterad när jag hör studenter som varit undersköterskor och som tror sig veta hur det är att jobba som sjuksköterska.

Senast idag var det någon som kommenterade "jag är klar i januari och känner mig så nöjd och vi kommer visst att kunna höja lönerna. Vi kommer inte att gå med på...." och bla bla bla. Förlåt, du som skrev det där! Jag är inte irriterad på dig utan på att jag mött alltför många som resonerat som du gör. Som liksom tror att de 1) Vet vad en sjuksköterska gör bara för att de är undersköterskor eller har praktiserat 2) Tror att de kan förändra världen när de blir sjuksköterskor 3) Tror att systemet kommer att bli bättre "för vi tänker minsann inte ta en massa skit".

Ni får tycka att jag är värsta bitter-fitte-haggan-häxan-surtant men kom igen när ni jobbat som sjuksköterskor ett tag! Det är fint att ni läser vidare och kommer ifrån bajsträsket (har varit där- inte skoj) men alltså. Som undersköterskor. Som studenter. Som färska syrror. Ta det lugnt med att säga en massa saker om hur det är. För det tar ett bra tag att landa och fatta vart man är. Först efter några år förstår man vad lite man egentligen kan. Det är DÅ vi kan börja snacka.

Men det är fint att ni lämnat bajsträsket. Och det är skönt att ha erfarna studenter som iallafall sett en patient innan de börjat läsa. Och ni har försprång när det gäller bemötande när ni är klara. Men som sagt, tro inte att ni har en susning vad en sjuksköterska gör bara för att ni jobbat som undersköterskor!

Och nu en glad nyhet! 
Bloggen får fler och fler läsare, trots att jag är bittrare är bittrast.  Det är ju kul!

fredag 21 september 2012

Vård på lika villkor- jo tjena!

Vissa historier och patienter blir man extra berörd av. Jag fick höra en sådan häromdagen. En historia som inte kan berättas i sin helhet på grund av sekretess men som ändå måste fram. Såhär var det. En kvinnlig patient sökte vård i åratal. Hon var på vårdcentralen, akutmottagningen- ja ibland var hon till och med tvungen att ringa ambulans för att hon kände sig så dålig.

Alla misstrodde henne. Vid ett tillfälle frågade ambulanspersonalen varför hon inte tog sig till sjukhuset själv. Vid flera tillfällen fick hon höra av läkare och sjuksköterskor att hennes symtom var psykiska. Yrsel, hjärtklappning, svimning och trötthet kan nämligen vara psykiskt, förstår du, sa de till henne. Turligt nog hade hon vetgiriga anhöriga som vägrade låta sig matas med psykdiagnoser och krävde utredning.

De hade rätt. Hon var sjuk. Är sjuk. På riktigt. Sådär sjuk så att hon kan dö.

Vet ni? Jag blir så jävla arg! För jag tror inte att någon skulle bete sig så mot en manlig patient. Eller en patient med Fin titel eller en patient som kan prata för sig. Kan ni tänka er en läkare som säger till en kollega att hans symtom är psykiska utan att först ha tagit en herrans massa prover och skickat honom på undersökningar hit och dit för att utesluta somatisk sjukdom? Jag tror knappast det. Eller att ambulanspersonalen åker till Fina adressen och börjar fråga om den som ringde inte kan ta egen bil till sjukhuset. Nä, tror knappast det heller.

Ibland är vi trötta. Less. Och ibland är patienterna jobbiga, krävande, svårpratade eller what ever. Men vi får aldrig tappa fokus på vårt uppdrag för det! Vi som personal måste ju behandla alla patienter lika och arbeta efter HSL. Alla kan ju göra ett misstag men det är fan pinsamt när hela vårdkedjan, gång efter gång, går sönder och patienter blir feldiagnostiserade och stämplade som psykiskt sjuka när de lider av en allvarlig somatisk sjukdom.

Tycker ni att vården behandlar alla patienter lika?




torsdag 13 september 2012

Extrapass, dubbelpass, trippelpass, någon?

Det är jobbigt när det är sjukluckor på avdelningen. Cheferna springer som yra höns och försöker få en att jobba extra. Jag säger per automatik nej. Orkar inte "ställa upp" längre. Varför ska jag? Jag får ändå inte högre grundlön eller mer bestämmanderätt. Det enda som händer är att jag 1. Blir astrött 2. Hatar mitt jobb ännu mer.

Men i början hakade jag såklart på. Ville visa min goda vilja. Syster Frida ska man alltid kunna lita på. Jajemän. Syster Frida hon kavlar upp, biter ihop och jobbar, jobbar, jobbar utan vare sig kisspaus eller mailpaus. Syster Frida är så jävla bra förstår ni! En Duktig flicka.

Nej, kyss mig i arslet! Nu lobbar jag för att de nya Duktiga sköterskorna ska ta sig samman (innan de bryter samman) och också säga NEJ. De ska fatta att det inte lönar sig att säga JA och jobba dubbelpass och gå in på lediga dagar. Det är ingen som tackar dem för att de gör det! De får ingen stjärna i himlen. Ingen högre lön. De kan fortfarande inte påverka någonting av sin arbetsmiljö, sin arbetsdags upplägg eller sina arbetstider.

Det är dags för de nya att inse att vi är horor allihop. Som arbetsgivaren vänder och vrider på som stycken. Våldtar här, knullar där. Passar det inte så stick! Det finns alltid nåt nytt villigt luder som tar din tjänst! Vi måste säga nej systrar! De får inte hålla på som de vill med oss!

Det är ingen som gynnas av att vi jobbar dubbelt eller på vår lediga dag. Ingen förutom vår arbetsgivare. Som på så sätt inte behöver anställa fler. Nä. Det må vara synd om cheferna som jagar personal som dårar, men det är inte vårt problem. Det är inte VI som ska lösa personalbristfrågan! Och vi ska inte ställa upp för att det är "synd" om chefen, kollegorna eller patienterna. Det är inte synd om någon av dem! Det är synd om OSS som är livegna utan värdighet.

NEJ! Är dagens ledord. Känner du dig lite extra arg så använd ett kraftuttryck som NEJ FÖR FAN! Eller NEJ FÖR I HELVETE! När de frågar. Då får du vara ifred sen- med bibehållen lön. Cheferna har nämligen inget som helst att säga till om när det gäller lön. Men det är ett annat inlägg.



söndag 9 september 2012

Psykiatri vs somatik

Det har blivit livliga diskussioner i kommentarsfältet efter inlägget om de farliga sjuksköterskorna. Snacket har egentligen inte rört ämnet utan den somatiska kompetensen bland psykiatrisjuksköterskorna. För att det inte ska bli några missförstånd vart jag står i frågan så skriver jag ett eget inlägg om vad jag anser om kompetens.

I inlägget drog jag ett exempel på en kass sjuksköterska som valsat runt inom somatiken innan han till slut hamnade inom psykiatrin. Jag har varit med om det förr och tycker att det är ett typexempel på hur det blir med de som inte "platsar" inom somatiken. De söker sig till psykiatrin, där finns det ofta jobb och jag tror att personalen där är lite humanare och har överseende med "udda" beteenden. I jämförelse med somatiken där allt är så slimmat och där ALLA måste jobba och verka inom ramen. Där finns också en hierarki som många (framförallt de "farliga sjuksköterskorna") har svårt att acceptera. Inom psykiatrin är de gränserna utsuddade. Alla får komma till tals. Skötarens ögon är minst lika viktiga som överläkarens. Det gäller oftast inte inom somatiken. En undersköterska deltar sällan i ronder och hans eller hennes åsikter framförs inte alls på samma sätt som skötarens inom psykiatrin.

Jag tror att vi måste vara medvetna om skillnaden mellan vården inom psykiatrin och somatiken innan vi börjar diskutera. Att säga att någon inte "platsar" inom somatiken men gör det inom psykiatrin tycker inte jag är nedvärderande. Alla har olika intressen, arbetssätt och framförallt personligheter!


Alla kanske inte klarar somatikens stress och snabba omkastningar. Och alla kanske inte gillar att hålla på med infusioner, transfusioner, pumpar, larmande apparater, RLS skalor och blodtrycksmätningar. Liksom alla inte klarar av psykiatrin med risk för hot och våld. Eller klarar av att hantera människor i djup kris, som kanske vill ta livet av sig eller som skurit sig i handlederna för hundraelfte gången. Eller som hör och ser saker som ingen annan ser. Eller som inte duschat på åtta veckor och luktar skit. Eller som blandat tabletter och alkohol och ingen riktigt har koll på hur patienten ska agera, vilka läkemedel man kan ge och om h*n kan få en snedtändning. Att inte bli provocerad och att inte ta på sig andras problem är svårt och ett konststycke. Det är långt ifrån alla som klarar det. Och det är ett måste när man jobbar inom psykiatrin. Så. Jag tycker inte att man kan jämföra jobben egentligen. Det är som att jämföra äpplen och päron.

Men faktum kvarstår. Det är lägre status att jobba inom psykiatrin. På alla nivåer. En skötare har lägre status än en undersköterska. En psykiatrisjuksköterska har lägre status än en kirurgsjuksköterska och en psykiatriker har lägre status än en medicinare.  Samma sak gäller patienterna. Om man söker vård för en somatisk sjukdom får man som patient ett helt annat bemötande och en annan vård jämfört med om man söker för en psykisk åkomma på akuten eller vårdcentralen. Och ja, det är sjukt och skrämmande att det är på det viset men handen på hjärtat. Det är sant, eller hur? Vi VILL inte erkänna, men det är så.

En annan viktig sak. Det är lätt att glömma att vi, i all specialisering, faktiskt saknar kunskap- åt båda hållen. En sjuksköterska inom psykiatrin glömmer vissa medicinska kunskaper och är inte lika snabb på att sätta pvk som sjuksköterskan inom somatiken- som sätter tre om dagen. Liksom sjuksköterskan inom somatiken ofta är livrädd för psykiatriska patienter eftersom h*n inte vet hur de ska hanteras. De patienterna får ofta enkelrum och mycket få besök av sitt vårdlag. För personalen vågar inte gå in där. Vet inte vad de ska säga. Äh, vafan. Hon fattar väl ändå inte om jag går in och informerar om den här nya medicinen. Hon har väl nog med sina röster. Och så struntar man i det. Samma sak med övervakningen. Med de somatiska patienterna är man noga med kontroller och övervakning men när man får en patient från psyk så är det lite si och så. De patienterna tillåts gå ut och röka eller gå till kiosken för att ingen vågar/orkar/klarar av att säga åt dem att nej- du måste vara övervakad här och får inte lämna avdelningen. För tänk om patienten blir galen?

Det jag vill säga är att alla är specialiser inom sitt område. Och det går inte att applicera somatikens arbetssätt på psykiatrin och vice versa. Jag menar inte att alla sjuksköterskor inom psykiatrin är dåliga/farliga eller egentligen velat jobba inom somatiken men inte klarade av det utan hamnade inom psykiatrin. Inte alls. Jag tror att det finns rötägg på båda ställena men att man inom psykiatrin har mer förståelse för personal som inte fungerar optimalt. Därför söker sig nog många med egna problem dit. Och sjuksköterskor som inte klarar det stundtals hårda arbetsklimatet och den starka hierarkin inom somatiken tex.

Det blev ett långt inlägg. Men jag tycker att det är viktigt att belysa. Och jag vill också passa på att säga att jag själv har jobbat inom både öppen och sluten psykiatri också. Det är ett annorlunda arbetssätt. Ett arbetssätt som jag ibland saknar och ibland är glad att slippa...


fredag 31 augusti 2012

De farligaste sjuksköterskorna

är de som inte inser sina svagheter. Och de som vet att de har svagheter men spelar att de har koll på läget.

Ni känner säkert igen dem. De som kan och vet allt. De som aldrig frågar om hjälp eller råd. Och om man själv frågar dem så svarar de jakande och flummigt tills någon annan kommer in i rummet och ger klart svar. Och DÅ låter det på den där farliga sjuksköterskan som om det var HAN eller HON som givit det korrekta svaret.

De här farliga sjuksköterskorna gör också egna bedömningar och drar "jobba självständigt" till en annan nivå. De tassar på läkarnas område och hittar på egna ordinationer och observationer. Oftast har de inte koll på när patienten blir riktigt dålig utan tror att de fejkar eller att situationen inte är så allvarlig som den är. Han säger att han har VAS tio men det stämmer inte, han är ju alkis för faan. Vill bara ha Morfin eller Benzo eller nå´t.

Och så älskar de doktorer. Älskar att berätta för doktorn vad de observerat och sett. De hör en doktor säga något och tar dennes ord och gör till sina. Fast egentligen. När man lyssnar riktigt noga så hör man att det bara är tomt prat. Att det är ett retoriskt jidder. Snömos. Det skulle liksom inte hålla om man analyserade det. Men ingen orkar lyssna noga, för alla vet att det är en sjuksköterska med hybris. En sjuksköterska som egentligen ville bli doktor men inte kom in på läkarprogrammet. Eller en sjuksköterska som själv har problem.

De syns redan i skolan. I grupparbeten, på praktiker och på föreläsningar och seminarier. De flesta kursare som är lite sensitiva vet. Lärarna vet. Men vad ska de göra? De kan kanske inte stänga av någon som inte gjort något fel. De kan varna huvudhandledaren. Håll koll på Patrik. Eller vara lite extra hårda i rättningen så att han får det lite tungt att hänga med. Men stänga av. Nej. Det verkar inte som att man kan bli avstängd från sjuksköterskeskolan?

Jag har själv haft knepiga klasskompisar som lyckats ta examen. Och jag har jobbat med många farliga sjuksköterskor. Men ingenting händer. De slutar på ett jobb, börjar på ett annat. Om inte annat så hamnar de i psykiatrin, som personal. För där är alla välkomna. Där behövs det alltid folk. Och där saknas ofta medicinsk kompetens och de farliga sjuksköterskorna kan glänsa med sina så kallade kunskaper. Jag kan HLR för jag har ju jobbat på HIA.

De farliga sjuksköterskorna är som pest som sprids mellan klinikerna. De slutar här, börjar där och valsar runt fast de egentligen borde göra något annat. Som att stämpla post eller sortera grönsaker efter färgordning.

Har ni någon erfarenhet av farliga sjuksköterskor?

onsdag 29 augusti 2012

Le och vinka

En läsare gav mig ett tips. Försök att varva negativa inlägg med positiva. Det blev visst lite för mycket av det sunkiga, gnälliga, negativa och kritiska här på bloggen.

Men ni förstår- jag orkar inte fejka här också! Det räcker med att jag går som en förljugen kunglighet hela dagarna och låtsas att jag tycker att det är skitkul att ta hand om patienter. Att jag älskar att hämta vatten, kolla folks metvetande, skriva in, skriva ut, dra sängar, sätta nålar, leta efter doktorer, dela piller alla jävla piller, varför kan inte människor ha med sig egna mediciner när de åker till sjukhuset?, sitta i rapporter, avstämningsmöten, ronder, leta undersköterskor, kvittera tusen apparater som tjuter överallt, vända, byta blöja, smörja i stjärten är det nån idé att sätta nätbyxa eller ska vi låta skiten rinna ner på underlägg och blöja direkt istället?, blanda antibiotika, blododla, ringa, ringa, ringa.

Ja, alltså det kan vara kul. Det är kul. Ibland. Men då är inte jag tjejen som uppdaterar Facebook eller bloggen med Åh, jag älskar mina arbetskompisar på 17! Eller skriver en tiopunktslista varför man ska söka sig till vården. Det är inte riktigt jag. Fast jag ibland önskar att jag vore sån. En människa som nöjer sig. Som ler och vinkar på dagarna OCH menar det.

Tror att jag är för cynisk. Jag vet att en bra dag på sjukhuset betyder tre dåliga dagar. Och jag har varit med förr och jag har varit med länge. Jag vet hur det var en gång i tiden. Sjukhuset är sig inte likt. Och förändringen är inte till det positiva. Idag sa förresten en patient det till mig! Såhär sa han: Frida, sjukhuset är inte som det var för tio år sen. Det är helt annorlunda. Det är sämre. Allt är så anonymt och stressigt. Och tacka fan för det! Vi jobbar ju med Lean Production. Tillverkning. Industri. Vi har inte tid med småsnackande om hur sommaren har varit om hur barnbarnen mår eller om det var svårt att hitta parkering. Nej, här är det snabba puckar som gäller. Upp på britsen! Fram med armen! Och så drar vi igenom frågeformuläret.

Öh. Vart var jag? Jo. Positiva inlägg. Nej alltså det får ni läsa någon annanstans. Jag kan tyvärr inte leverera det här och nu. Det här är fortfarande min ventil och min överlevnad. Skulle jag börja fejka här också och skriva om hur god kaka min chef bakat idag så tror jag att jag skulle gå sönder en smula. Jag fejkar hela dagarna! Ingen av mina patienter, och få av mina kollegor, vet hur jag känner innerst inne. De tror att jag är den där glada, varma och innerliga sjuksköterskan som jag spelar. Fast egentligen är jag en plastikopererad kunglighet. Som bara kan le. Och vinka. Men som gråter där under masken. Som bara vill skrika NEJ, JAG VILL INTE! Och springa ifrån den där vinkbalkongen och slita av sig alla hårnålar, sätta upp håret i en slarvig toffs och dra på sig Adidasbrallorna, knäppa upp en öl och slänga sig i soffan. RAAAAP.

Så känner jag just nu. Fuck it. Sen kanske det ändrar sig. Jag blir kanske sjukhusfrälst. Börjar tillbe sjukhusdirektören. Får ihop det med nån snygg doktor, hånglar i linneförrådet och får extremt mycket energi. Eller får fyra tusen i löneförhöjning. Känner att det är okej att vårda och stressa som en dåre. För jag får iallafall lön för det jag gör. Ja, det finns kanske en möjlighet att jag blir en positiv bloggerska. Men oddsen är små. Till er som tycker att jag är en tråkig bitterfitta kan jag bara säga en sak; hitta en annan sjuksköterskeblogg. Det finns säkert någon glad, nyutexaminerad syrra som älskar sitt jobb, sin chef och sina arbetskamrater och kan sprida lite positiva energier till er. Jag kan inte det. Inte nu. Förlåt!


måndag 27 augusti 2012

Men fatta helheten!



Ibland blir jag galen på människor som inte fattar att vården på en avdelning är ett evighetsgöra. Att det liksom inte går att "göra klart" eller följa en händelse eller ett skeende till slutet. Man måste lämna över innan. Stämpla ut. Gå hem.

Idag var det en sådan dag. Jag berättade vad jag inte hunnit klart med och vad kvällspersonalen behövde göra med patienten. Undersköterskan fick spunk. Varför är det alltid såhär? Varför måste man ta över en massa arbetsuppgifter? Varför, varför, varför?

Själv undrar jag varför det finns människor som bränner ut sig på arbetsplatsen genom att tro att de ska göra allt innan de går hem? Och varför det finns kollegor som piskar på det här tänket. Som gör att vi ska vara så jävla Duktiga. Aldrig gå hem i tid. Alltid vara utarbetade och trötta.

Jag tror varken att våra chefer eller beslutande politiker står bakom arbetssätt som gör att vi ofta stämplar ut övertid och sällan delegerar. Jag tror att det är kulturer på avdelningarna. Inofficiella regler som gör att vi hellre jäktar ihjäl än "lämnar över" arbetsuppgifter till en kollega. För vad ska hon säga då? Om jag bara lämnar allt och drar?

Nä. Vi ska tänka mer manligt tycker jag! Gå hem när vi slutar. Lämna avdelningen när vi har lunch. Plugga ur när vi är lediga. Ge fan i att ringa och dubbelkolla grejer efter dagens slut och ge fan i att ringa hem till kollegor som glömt att signera för att dubbelkolla. Systrar! Det GÅR inte att vi håller på såhär! Vi måste vara snälla mot oss själva och mot varandra! Ingen, och jag menar verkligen ingen, kommer att tacka oss den dagen vi går in i väggen p.g.a. utmattning.






söndag 19 augusti 2012

Livet utanför TV

Läser om den nybyggda akutmottagningen i Danmark som tvingas byggas om. Arkitekten tänkte "öppen planlösning" vilket resulterade i att 20 patienter tvingades dela rum utan egen integritet.

Tyvärr är det här inget ovanligt. Att avdelningar och mottagningar byggs om, slås ihop eller flyttas utan att personalen får tycka till. Det görs konsekvensanalyser och facket går kanske någon skyddsrond men aldrig har då jag sett någon beslutsfattare komma till avdelningen och fråga oss som jobbar på golvet om råd. 

Är det bra att jobba i ett öppet kontorslandskap med patienter liggandes runt väggarna? Är det bra att man i detta kontorslandskap sitter så öppet att obehöriga kan läsa journaler bakom ens rygg? Att patienter och anhöriga hör alla telefonsamtal man ringer? Och att alla hör vad man pratar med sina kollegor om? Det är ju inte top secret, men ändå. Man kanske flamsar och tramsar, vilket man måste för att orka med ibland, eller frågar någon om råd eller rättar till någon som gör fel. Det är inte kul. Inte bra alls att patienter och anhöriga ska se och höra allt vad vi håller på med. För den oinvigde behöver ett öppet landskap inte skapa trygghet utan snarare rädsla. Vad håller de på med? Eller vet de inte vad de håller på med? Eller varför sitter de bara där och inte GÖR någonting?

Oftast vet personalen vad som fungerar och är bäst. Vi vet att det är olustigt att lämna jobbiga besked när andra patienter och anhöriga kan höra. Och vi lider när vi får torka bajs på den som skitit ner sig och det samtidigt är andra patienter och anhöriga i rummet. Och vi tycker inte att det är roligt att prata om undersökningar, röntgensvar och läkemedel så att andra kan höra och luska ut vad som kan vara fel på patienten. Vi vill ha diskretion. Det får man inte i en flersal eller i ett öppet landskap.


När det byggs om kan vi också säga innan hur stora toaletterna bör vara för att man ska kunna vara två personal som baxar in en rullstol eller människa med rullator. Vi kan säga hur mycket utrymme vi behöver vid varje säng för att komma åt övervakning, syrgas osv. Och vi vet att det är bättre att ha enkelsalarna och medicinrummet nära expeditionen så att vi snabbt kan komma till de sjukaste patienterna.

Beslutsfattarna bryr sig sällan om det här. De orkar inte bemöda sig med att fråga fotfolket. Ungefär som att de inte orkar se hur vi jobbar innan de bedömer hur mycket vi ska ha i lönekuvertet. Vet de egentligen vad en sjuksköterska gör? Vet era kompisar vad ni gör? Era mammor? Vet media vad vi gör? Vet egentligen någon utanför sjukhuset någonting? Nej, skulle jag säga! De tror att de vet. De har sett på Nurse Jackie, House, Cityakuten eller Grey´s anatomy och tror att det är så.

Jag skulle önska att politiker vågade sig in på sjukhuset. Att sjukhusdirektören kom förbi när man ska slå ihop och bygga nytt. Att han eller hon skulle lyssna på våra åsikter. Då behöver det inte bli fel. Som i Danmark och på alla andra akutmottagningar som byggs ut efter TV-seriernas öppna landskap. Där patienterna ligger bakom tygdraperier och sköterskorna springer med stetoskopet runt halsen och skriker "doktor, doktor, kom fort, han dör här" och så kommer doktorn, ung och snygg, med slipsen fladdrandes och räddar patienten samtidigt som han och sköterskan fattar tycke för varandra och går på dejt på kvällen. Så ser det ut i serierna. Men inte på mitt sjukhus.


måndag 13 augusti 2012

Jag får ångest

när jag tänker på att semestern snart är slut. Och så känner säker de flesta men det hjälper ju inte mig.

Jag vill inte mer! Vill, vill , vill INTE gå till det där jävla sjukhuset igen.

Känner mig utbränd. Livrädd för stress. Livrädd för att åka dit igen, för att känna hur allt gungar, hur huvudet nästan brinner och sticket i bröstet. Hjärtintensiven nästa. Eller värre ändå: strokeavdelningen. Ligga som en jävla grönsak med stroke och inte kunna förmedla sig, gå hos talpedagog och sjukgymnast. Bli matad.

Nä fy fan! Jag vill inte bli matad. Vill inte gå till nån hurtig sjukgymnast. Om det inte är nån snygging som jag kan flirta med. Men å andra sidan? Vem vill flirta med en grönsak som har stroke? Som ler snett mest hela tiden pga ansiktsförlamning.

Nej. Jag vill inte jobba på sjukhuset. Vill inte riskera min hälsa.

Blogga. Kan jag inte blogga på heltid? Finns det verkligen ingen som vill betala mig som bloggerska? Jag är inte lika flashig som Blondinbella, inte lika smal som Kissie, inte lika klämkäck som Mama-bloggerskorna. Men ändå. Jag kan bli nya Linda Skugge. Lite aggressiv och svart sådär. Och mystisk. Jag skulle vilja bli en mystisk bloggerska med vass penna och Dr Martens kängor.

Vad tror ni? Skulle inte det passa mig?



onsdag 8 augusti 2012

Vad var det jag sa?

Okej, jag vet att jag låter som värsta tråkmånsen. Men jag måste ändå få säga det.

Vad var det jag sa? Det är ingen ide. Det gårinte att kriga mot Goliat.

Jag pratar om sjuksköterskeuppropet och studenternas krav på minst 24 000 i ingångslön. Det sket sig rätt rejält. Efter Ekots rundringning visar det sig att landstingen givit max 22 500 kronor.

Och nej, jag är inte skadeglad. Och nej, jag är inte missunnsam. Men hade studenterna frågat mig innan så hade de sluppit allt besvär. Då hade jag kunnat säga det som kommit fram idag. Det går inte att få upp sjuksköterskornas löner! Det går inte att "kräva" en lön trots att det saknas folk. Det är lönlöst att kriga mot landstinget. Det finns bara en sak att göra om man är missnöjd och det är att skita i landstinget och sjukhusen. Sätta sig på något boende i kommunen, jobba privat, åka till Norge eller skola om sig.

Jag är ledsen att allt sket sig för de entusiastiska studenterna. Men jag är inte förvånad. Snarare fundersam över att de ens orkade försöka. Men man är väl naiv och överentusiastisk som student kanske?







tisdag 31 juli 2012

Vilket jävla hysch, hysch!

Det där med pengar och lön är känsligt. Här i bloggen diskuterar vi det ofta, orättvisorna mellan yrkeskategorierna i vården och så gnäller vi över hur lite vi får i förhållande till vårt ansvar.

Men i verkligheten. På avdelningarna. På middagarna med vännerna. Med släkten. Ja, då säger iallafall inte jag så mycket mer än att jag är missnöjd över min skitlön. Men någon summa. Nej. Det har hänt att jag faktiskt har sagt vad jag tjänat men då har människor börjat skruva på sig, blivit obekväma. Kanske för att de inte vill att jag frågar vad de tjänar? Kanske för att det skulle bli pinsamt om man började mäta sig i pengar. Tänka i termer som: Om Anneli tjänar 36 tusen och Frida 22, hur mycket duktigare, viktigare, bättre är Anneli då?

På avdelningarna är det samma sak. Alla är missnöjda. Arga på hundralapparna i lönepåslag. Men ingen säger vad de tjänar. Ingen frågar rakt ut utan det luskas och folk går som katten kring het gröt. Och sen om någon lyckas få tag på lönelistor, de är en offentlig handling som alla har rätt att få ut men som många löneadministratörer verkar vilja hemligstämpla, ja då är alla som gamar. Får jag se? Vad tjänar han? Hon? Men guuuuud, tjänar han såååå?

Egentligen så skulle vi alla lägga korten på bordet, iallafall för varandra på arbetsplatsen, och berätta hur mycket vi tjänar. För det är landstingen som tjänar på att vi smusslar och hyschar med våra löner. Att inte fler lackar ur när de ser svart på vitt hur nyutexaminerade får mer liksom de med snopp mellan benen. Om fler skulle SE det här skulle det kanske bli revolution. Och det vore ju bra.

Vad tycker ni om det där med pengar och lön? Begär ni ut lönelistor och sätter upp? Pratar ni lön med era jobbarkompisar?



måndag 23 juli 2012

Hoppsan- jag raggar på en doktor!

Hörde på radion imorse om en distriktsläkare som inte ville ha någon mer löneökning. Han tyckte att 66 papp i månaden räckte. Att han inte var så mycket mer värd än någon annan i samhället OCH menade att klyftorna i samhället ökade ju större löneskillnaderna var. Han ville att läkarkollegor skulle haka på och säga noll löneökning det här året, tack.

Jag tyckte att det han sa var så fint. Jag har redan så att jag klarar mig. Låt någon annan som behöver ta mina pengar. 


Visst är det väl konstigt, att vissa tjänar 66 000 kronor i månaden medan andra tjänar 17 192 kronor (som är lägstalön). En läkare gör ett fantastiskt jobb. Har ett stort ansvar och har pluggat i många år. Men ändå. Vad är det som säger att en läkare, att den här distriktsläkaren (som jag ändå på riktigt tycker är supersympatisk) är värd så_mycket_mer än sjuksköterskan på samma mottagning? Eller undersköterskan? För han skulle antagligen inte vilja göra hela kedjan själv utan behöver någon som tar prover, EKG, blodtryck och ser över de enklaste patienterna  så att han slipper.

Nej. Alla behövs, det är vi nog överens om. Och läkaren är högst i rang och ska ha högst betalt.  Men 66 papp. Mot mina 22. Nej. Det är fanemej inte rättvist!

Ja, utan att självömka för mycket nu ska jag säga att jag ska rota fram länken till radioinslaget när jag får tid. Så att ni får lyssna på mannen som jag vill ge en kram . Jag beundrar honom. Om du- 66 papp mannen- läser det här så KRAM från mig! Och om du inte har nån fru så kan du få ragga på mig! Jag behöver en rik man så att jag kan gå ner i arbetstid. Jag är trevlig och rätt så snygg. Omtyckt på jobbet och sådär. Nej men hörru. Nu ska jag inte marknadsföra mig här som värsta skrytpellen. Men..... hör av dig du rika doktor så ska jag hjälpa dig men stålarna också.

fredag 20 juli 2012

Sjuksköterskor som missbrukar

Läser i Dagens sjuksköterska om missbrukande systrar. Den ena har blivit av med legitimationen och den andra som fått tre års prövotid på grund av missbruk.

Jag tror att missbruk i vården är vanligare än man tror. Tillgängligheten av läkemedel och narkotikaklassade preparat är stor och för den som har tendenser till missbruk måste det vara oerhört lätt att norpa åt sig ett piller här och ett piller där. Problemet med missbruk är att det är tabubelagt. Vi sjuksköterskor tjattrar med varandra om det mesta och ofta vet man lika mycket, eller mer, om sina kollegor än om sina bästa vänner. Men när det kommer till beroende eller missbruk är det tji.

En gång jobbade jag med en tjej som åkte dit. Hon var läkemedelsansvarig. Höll stenkoll på leveranser och ATC-koder. Var en fena på farmakologi. Sen en dag uppdagades det att hon snott Morfin och Dolcontin för att använda i eget bruk. Det blev jättekonstigt. Hon. Som varit så.... Duktig blev plötsligt en missbrukare och tjuv.

Jag minns att jag tänkte på henne med tvetydighet. Å ena sidan undrade jag varför hon inte sagt någonting. Jag blev nästan stött av att hon inte frågat om hjälp. Av att inte jag kunde hjälpa henne, som kollega, kompis och medmänniska. Och så blev jag arg. Tänkte att hon var en idiot som fallit för lockelsen. Hur kunde hon, som var så smart i övrigt, tro att hon skulle komma undan när hon snodde Morfin som en dåre?

Jag vet inte om jag tycker att det är värre när en sjuksköterska missbrukar än om någon annan gör det. Jag menar; vem vill ha en advokat som är hög? Eller en busschaufför? Det är kanske lika illa men eftersom de inte är legitimerade så blir det inte samma påföljd. För att bli av med sin legitimation, det är det yttersta straffet. Att inte kunna jobba. Att inte få jobba. Det är ett hårt straff. Jag menar inte att det är okej att sjuksköterskor missbrukar men är det okej att dra in någons legitimation? Är det verkligen värre att missbruka som sjuksköterska än som någon annan yrkeskategori?


Har ni någon åsikt i ämnet?

tisdag 17 juli 2012

En cynisk och bitter syrras bekännelser

Ibland tänker jag att det är synd om alla er som ser min blogg och tänker "wow, en sjuksköterska med lite häftigt go och skvaller från sjukhuskorridorerna".

Och så hamnar ni här mitt i bitterfitteträsket. Tänker "ryck upp dig människa". Men alltså, det är så det har blivit. Jag är inte så bitter men helt likgiltig inför sjuksköterskeriet. Läser på Facebook om gamla jobbarkompisar som skryter om nya jobbet på coola avdelningen eller hippa kliniken eller nåt antagningsbesked till en vidareutbildning.

Och så grannen som drömmer om att bli opsyrra. Tack och lov är hon för gammal. Nämen alltså jag impas inte. Jag tycker bara att allt är tragiskt. Att vi är tragiska. Facket. Politikerna. Cheferna. Hur fan kan man se sig själv i spegeln och vara chef över en avdelning där folk går på knäna?

Ja. Så känner jag. Inga rosa fluffmoln här inte.



söndag 15 juli 2012

Men varför?

Vårdförbundet envisas med att skicka e-post och nån töntig enkät om arbetsmiljö.

Vad spelar det för roll om jag svarar? De kommer ändå inte och räddar mig när jag grinar på toan eller äter nudlar i slutet av månaden.

Tror fan att jag ska gå ur det där mesiga förbundet.

Är ni med?



tisdag 10 juli 2012

Bästa krönikan. Ever.

 Har ni sex minuter över? Lyssna då på Emma Knyckares fantastiska krönika här. Hon förstår vad det handlar om. Emma! I ♥ You! På riktigt!



lördag 7 juli 2012

Hjälp- jag drunknar!


Har ni tänkt på att det alltid är sjuksköterskorna som åker på nya arbetsuppgifter som ska göras på en vårdavdelning? Man sitter där på avdelningsmöte och hör chefen säga "men det kan ju dagsjuksköterskan, nattsjuksköterskan eller inskrivningssjuksköterskan göra". Aldrig, eller ytterst sällan, nämns någon annan yrkeskategori som tänkbar kandidat till det som ska göras.


Vi får göra saker som lika gärna en sekreterare eller undersköterska kunnat göra. Och vi förväntas göra saker som egentligen borde ligga på läkarens bord. Vi får hela tiden fler arbetsuppgifter men det plockas aldrig bort någonting.

Jag känner att jag snart drunknar. Hur känner ni?

måndag 2 juli 2012

Pengar för studenter

Jag tror att lärarkandidater och sjuksköterskestudenter är lika på många sätt. De går en utbildning som kräver både teori och praktik och det är samma typ av människor som väljer respektive yrke. Människor som vill hjälpa, hela och ta hand om andra. Sätta sig själv i andra hand men ändå vara den som sitter inne med kunskap.

Idag pratade jag med en kompis som jobbar som lärare. Vi hade samma syn på kandidater/studenter:

+ De duktiga kan vara behjälpliga i det dagliga arbetet
+ Det kan vara trevligt att ha någon att bolla idéer och tankar med
+ Man kan lära sig nya saker och rön
+ Man tvingas fundera på sitt eget arbetssätt

- De kan sinka arbetet och arbetstakten genom att vara oerfarna och långsamma
- De kan inte prioritera utan behöver styras upp
- Man kan inte jobba på i egen takt utan måste förklara moment, låta kandidaten/studenten göra moment och inte kan jobba undan
- Man måste dubbelkolla och vara på alerten

Jag vet inte om man kan jämföra sjuksköterskor och lärare, sjuksköterskestudenter och lärarkandidater, men jag gör det ändå. För det blev så uppenbart idag, att sjuksköterskorna ligger efter i förhållandet till lärarna.


För vet ni vad min kompis och tillika lärare just fått? Hon har fått kandidatpengar. En morot på ett par tusen för att hon varit handledare. Vi sjuksköterskor förväntas numera handleda gratis. För det ingår i vår legitimation. I vår roll. I vårt intresse att lära studenter bli bra sköterskor.

 Förr fick vi också betalt för studenter. Vi kunde välja att ha, eller inte ha, student. Idag tas det för givet att vi ska handleda. Gratis. Med samma antal patienter.

Vart tog pengarna för sjuksköterskestudenterna vägen? Varför får de enskilda lärarna kandidatpengar för kandidater medan pengarna för sjuksköterskestudenterna går till.... ja vaddå??

torsdag 21 juni 2012

Sköt ditt så blir det bäst!

Häromdagen var en av undersköterskorna till sig i trasorna. "Vet ni, överläkaren plockade ur diskmaskinen-  frivilligt!"

Och visst kan man tycka att det är bra att alla hjälps åt på en arbetsplats. Det är ju ingens arbetsuppgift att plocka disk, egentligen. Samtidigt kan jag tycka att det är lite tragiskt, och typiskt, att en undersköterska (som förväntas ta hand om disken) applåderar när överläkaren tar diskmaskinen. För hon ser bara att någon annan gör  jobbet som hon förväntas göra. Hon får ytterligare vatten på "alla ska göra allt" kvarnen. I hennes värld skulle överläkaren gärna svara på ringningar, torka skit och räkna kalorier för att få helheten.

Vad hon inte tänker på är att när överläkaren plockar disk är att han eller hon inte gör sina egna arbetsuppgifter, som i många avseenden är långt viktigare än att plocka ur diskmaskinen. De är att bedöma patienter, operera, tolka provsvar och hjälpa underläkarna att fatta rätt beslut.

Jag tror att vården blir bäst och mest slimmad om alla gör vad de är där för att göra. En överläkare är till exempel inte anställd för att plocka ur diskmaskinen.

Vad tycker ni?

måndag 18 juni 2012

Men hallå!


Kollar Wikipedias tolkning av "sjuksköterska" och häpnar. Vad säger hygienansvarig om dessa systrar?

torsdag 14 juni 2012

Hårt mot hårt Systrar!

På neonalaten på Sahlgrenska är många sjuksköterskor oroliga över att de inte fått veta om de fått sin semester beviljad ännu. Under våren har de löst personalbrister med beordringar och dubbelpass. Tänkt sådär kortsiktigt som de flesta sjukhus gör. Bara man bemannar och överlever morgondagen så är det bra. Man tänker lite flummigt, lite Fånga dagen! Lev i nuet! Carpe Diem!

Eller nej. Cheferna vet. Bemanningspersonalen vet. Innerst inne så vet de att det är brist på sjuksköterskor som vill jobba på sjukhusen. Det finns inte längre så många dumskallar som ställer upp på 22.000:-/månaden för att slita arslet av sig. Det är bra. Det är mycket, mycket bra!

Vad ska man ge för råd till Systrarna på neonatalen på Sahlgrenska då? Till dem som kanske inte får någon semester. Eller som får delad semester. Eller som sliter med dubbelpass efter dubbelpass. Jag säger såhär. Säg upp er. Sök nytt jobb. Eller gå på timmar och jobba när ni vill efter era behov fast på samma arbetsplats. Alternativt sjukskriv er. Efter en lång och jobbig vår är det lätt att gå in i väggen. Kollapsa. Eller dra på sig en massa infektioner. Det är inte kamratligt- jag vet. Men glöm inte en sak: Det är just det som arbetsgivaren lever på! Vår välvilja och vår lagandra och vår lojalitet mot varandra. Om vi skiter i det så fuckas allt upp. Och det är kanske just det som måste till.

Hårt mot hårt Systrar!

tisdag 12 juni 2012

Imorgon blir det såpbubblor på avdelningen


Läser om sjuksköterskan Lena Hedén som i sin avhandling visar att oroliga barn kan bli lugna av distraktion med såpbubblor.

Funderar på att köpa en burk bubblor och blåsa på mina stressade kollegor imorgon. Tror jag drar igång vid 10-12 tiden då adrenalinet pumpar som bäst, då rondarbetet ska göras, mediciner delas, telefonerna ringer som mest och patienterna tjatar om att åka hem. Då ska jag passa på. Sätta mig i ett hörn på expeditionen och blåsa järnet. I ett hav av bubblor ska de lugnas.

Jag hoppas att de kramar mig när de går hem imorgon.

lördag 9 juni 2012

Jag vill ha en fin och krånglig titel

Häromdagen frågade en läsare vad jag hade läst eller jobbat som om jag fått göra om. Jag har funderat mycket på frågan. Lekt med tankar och möjligheter. Vad hade jag gjort, eller vad kommer jag kanske att göra i framtiden?

 Tidigare har jag önskat att jag vore flygvärdinna, direktör, politiker eller tv-hallåa. Och jag har funderat på att bli ihop med en landstingspolitiker för att få mer makt och inflytande. Idag tror jag att jag skulle vilja bli någonting där man tjänar pengar. Jag gillar ju att shoppa, äta och dricka gott. Gå på konserter och evenemang. Köpa dyraste och största glassen.

Jag tror att jag skulle satsa på ett välbetalt jobb om jag fick göra om. Kanske ett där jag kunde strutta runt i klackskor och ha tjorviga strumpbyxor. Det skulle kännas som en skönt kontrast till landstingspyjamasen. Ett jobb där jag har blanka visitkort i handväskan, som jag strör ut till höger och vänster på coctailpartyn. På visitkorten skulle det stå mitt namn och en tjusig men krånglig titel. Gärna en engelsk. Jag tänker på ord som management, consulting, planning, business, manager, HR och eventmarketing. Krångligt. Viktigt. Sådant som ger pengar. Som få, eller rentav ingen, vet vad det är.

Och det där med klackskor är kanske inte så viktigt när jag tänker efter.  Jag tror att jag kan gå i Converse eller gympaskor också. Bara jag får vettigt betalt och ett visitkort att vara stolt över.

Vad hade ni andra pluggat om ni fick göra om ert val? Eller vad har ni för framtidsplaner?

torsdag 7 juni 2012

Nu Systrar är det dags att ingripa!


Vet ni... jag mår psykiskt illa när jag läser att sjuksköterskeutbildningen blir allt populärare. Att förstahandssökarna till utbildningen ökat med fyra procent. Buäää.

Känner att jag som erfaren syrra måste kliva in och ta mitt ansvar här. Jag ber därför alla som funderar på att läsa till sjuksköterska att koka en tunna kaffe, avsätta en timme och plöja igenom min blogg (inklusive kommentarsfältet) innan ni bestämmer er. Ni vill nämligen inte bli sjuksköterskor. Jag lovar!

Seså! På med kaffetunnan och börja läsa nu!

måndag 4 juni 2012

Jag är livegen!

Jag: Jag skulle vilja vara ledig någon dag framöver. Jag har mycket flex och övertid som jag vill använda.
Chefen: Ha ha! Det det fattas så mycket mycket folk så det går inte! Och flex kan du glömma, man får inte ta ut heldagar i flexledighet.

Nej förlåt! Jag borde ha fattat det! Min egen inarbetade tid kan jag ju givetvis inte ta ut. Den kommer ju  att tillfalla systemet så småningom (vilket rent krasst innebär att jag har jobbat gratis).

Och så "det fattas folk" tugget:
Det fattas folk = Vi som jobbar får inte ledigt.
Vi får inte anställa folk = Vi som jobbar får inte ledigt. 

= Vi som jobbar blir arga, sura, ledsna, utbrända och kommer snart att säga upp oss. Men det gör ju ingenting. Snart finns det ett gäng gröningar från skolan som gärna tar våra tjänster och så är problemet löst. De är dessutom inte lika bittra och tråkiga som oss gamlingar utan jobbar på tyst i några år innan de också börjar vilja ha ut sin inarbetade tid i ledighet.

lördag 2 juni 2012

Nu är det bara sex som saknas!

Från och med igår är det fritt fram att servera alkohol på äldreboenden. Det behövs inget alkoholtillstånd och inga etiska diskussioner i personalgruppen om rätt eller fel, lagligt eller olagligt.

Jag vet att många kollegor anser att man inte ska servera äldre och funktionshindrade alkohol. Att man ska förebygga ohälsa och inte understödja missbruk eller bruk som kan leda till missbruk. Det är en fin tanke. Nästan lite religiös. Vi dricker inte av solidaritet. 

 Själv känner jag mig varken religiös eller för att ta fram pekpinnarna. Jag tänker ganska egoistiskt i frågan. För den dagen det är min tur att åka in på hemmet, ja då blir jag skvatt galen om jag inte får dricka vin eller öl på helgen eller fira högtider med champagne. Jag menar, jag kan ju inte tvingas in i knypplingsträsket och de veckade syntetkjolarnas värld bara för att jag blir gammal. Börja äta husmanskost och gilla Evert Taube. Nej. Det lär vara sushi, dumplings och pizza som snabbmat och korv och makaroner på tisdagen även på hemmet.

Nu är det bara en sak som fattas, som regeringen måste fixa till snabbt som attan. Det är dags att man ska kunna bo tillsammans med sin partner även på hemmet. Oavsett om en eller två av makarna är vårdberoende. Det är en rättighet att dricka alkohol men också att ha sex, närhet och gemenskap med sin partner på ålderns höst. Oavsett hur man bor.

Läs mer i DN, Expressen

torsdag 31 maj 2012

Det sitter i väggarna

Trots att många av mobbarna slutat på avdelningen går ränderna aldrig ur. Beteendet har ärvts. De som stannat kvar och klarat synålsögat och testerna, de fortsätter att driva beteendet vidare. Snackar skit om nya, synar uppifrån och ner. Hittar fel och brister. Vet du vad hon gjorde?? Eldar underifrån. Smilar när cheferna är i närheten.

Det är så sjukt. Så jävla sjukt. Att det enda vi har gemensamt är skitsnacket.

Hur kan det bli så? Att de som mobbats mobbar vidare. Att det alltid måste finnas en hackkyckling? Varför gör cheferna ingenting? Fast. Vad ska de egentligen göra? Vad finns det att göra?

Har ni någon erfarenhet av mobbing på jobbet? Hur löstes det?

onsdag 30 maj 2012

Nu jävlar!


Nu väntar ett par dagars ledighet. Jag ska måla naglarna och vräka på mig parfym. Göra sådant som är förbjudet på sjukhuset. Skönt.

tisdag 29 maj 2012

Äntligen öppnas plånboken- och då klagas det!


Läser i Vårdfokus att landstinget i Västerbotten har så svårt att rekrytera sommarvikarier så att man tvingats locka föräldralediga sjuksköterskor med bonuslön. 12.000:- extra i veckan får de som väljer att komma in och jobba under sommaren.

Johan Larsson, Vårdförbundets ordförande i Västerbotten, är tveksam. Han menar att det är ett etiskt dilemma där barnen kommer emellan och anser att man ska se det ur ett barnperspektiv.

Jag tycker att det är bra. Äntligen får landstinget känna på vad som händer när man inte betalar. De har levt länge på kvinnors välvilja, laganda och kamratskap. På trygghetsnarkomani och rädsla för arbetslöshet. Det verkar som att det är slut på sådant nu. Nu när det är arbetstagarnas marknad. Nu när nya generationer kommer in och vägrar gå med på sunkiga avtal.

Hurra säger jag! Så jävla bra att det skiter sig för landstinget! Tyvärr på bekostnad av att personal mår dåligt och patienter drabbas, men några måste tyvärr offras innan båthelvetet sjunker.

När det gäller Johan Larssons tankar om barnperspektiv så anser jag att han är ute och cyklar. Han resonerar som den man han är. Kvinnan ska vara hemma med barn och om hon väljer att arbeta så sviker hon det. För det är just det Johan Larsson och andra med dinosaurietänk menar när de pratar om barnperspektiv när mammorna vill arbeta. Tragiskt att en representant från Vårdförbundet inte ser på saken från ett feministiskt perspektiv. Man är två om att skaffa barn. Det finns ingen anledning till att just kvinnan ska vara hemma med barnet.

Jag blir så upprörd på att mammor som vill arbeta kritiseras medan man anser att det är fullt normalt att pappor arbetar oavsett ålder på barnet! Ingen skulle börja jiddra om barnperspektiv om det vore pappan som skulle jobba extra och tjäna 12.000:- mer i veckan. Tror knappast att Metalls ordförande skulle klaga på extrapengar och hellre vilja att papporna stannade hemma med sina barn....

Nä Johan Larsson, nu har du trampat i klaveret ordentligt. Det är kanske dags för en ny ordförande för Vårdförbundet i Västrerbotten?

Och till alla kollegor och mammor i Västerbotten säger jag GRATTIS! Arbeta med gott samvete!

lördag 26 maj 2012

Generaliseringar så att det skriker om det!

Nämen hörrni. Ska vi ta och snacka en massa skit, generalisera och bara ösa ur oss alla fördomar vi har kring vårdfolket och våra bakgrunder?  Såhär tycker jag: 

Läkarnas uppväxt: Ambitiösa plugghästar som aldrig fick dansa på discot i skolan. Hade ofta tandställning och välborstat hår i naturlig färg. Bodde i fina området och sysslade med ridning eller golf.
Läkarna idag: Röstar på Moderaterna och bor i bra bostadsområden med många läkare som grannar. Få bor i hyresrätter bland invandrare och arbetslösa. Har ett välvårdat, lite högtravande språk (oavsett ålder). Går igång på teknikprylar och dyra hushållsmaskiner och kaffeapparater. Sneglar lite bajsnödigt på vad "alla andra" har.

Undersköterskornas uppväxt: Föräldrar från arbetarklassen. Mamma möjligtvis hemmafru eller dagmamma. Glada barn som fick beröm om de kom hem med ett G. Ofta dyslektiker och med en förkärlek för särskrivning. Snattade godis på rasterna och gillade att festa. Många av dem med en överkonsumtion av godis, Coca Cola och cigaretter. Snälla människor med många kompisar.
Undersköterskan idag: Bor på landet med man, fyra barn (vilka de fått i sena tonåren) och hund. Kanske lite höns och katter också. Åker runt i halvrostig Ford Focus, men det gör ju inget eftersom karl´n älskar att mecka bilar. Kämpar ofta med övervikt. Skjutsar barn till aktiviteter hela helgerna. Ibland festar de loss med gymnasiekompisarna och intar sina gamla roller som coola, lite småbonniga partybrudar på grönbete.

Sjuksköterskornas uppväxt: Fröken lagom. Gärna klassens ordningsman eller tjejen som gillade idrott och hängde i skridskohallen efter skolan. Man hittar den blivande sjuksköterskan i såväl villan som höghuset. Inte lika trashig och vild som den blivande undersköterskan och inte lika pluggig och töntig som den blivande läkaren. Hon har alltid känt för att ta hand om alla andra och rastade grannarnas hundar som barn. Eller så blev hon sjuksköterska för att hon drog den lotten. Kunde lika gärna blivit lärare.
Sjuksköterskor idag: Bor i en bostadsrätt i ett halvbra område. Är förlovad och kallar sin partner "min kille" även om han är 47 år. Handlar på IKEA och tycker om att storstäda på torsdagar så att det är fint till helgen. Umgås med andra sjuksköterskor och tycker om att träna. Avskyr att hänga med i nyhetsflödet och tittar mest på serier eller romantiska komedier. Vet inte vad hennes kollegor tjänar, vilket OB-tillägg hon har eller vad som står i det oranga kuvertet.


Har ni något att tillägga? Ska vi ta bort något?