fredag 31 augusti 2012

De farligaste sjuksköterskorna

är de som inte inser sina svagheter. Och de som vet att de har svagheter men spelar att de har koll på läget.

Ni känner säkert igen dem. De som kan och vet allt. De som aldrig frågar om hjälp eller råd. Och om man själv frågar dem så svarar de jakande och flummigt tills någon annan kommer in i rummet och ger klart svar. Och DÅ låter det på den där farliga sjuksköterskan som om det var HAN eller HON som givit det korrekta svaret.

De här farliga sjuksköterskorna gör också egna bedömningar och drar "jobba självständigt" till en annan nivå. De tassar på läkarnas område och hittar på egna ordinationer och observationer. Oftast har de inte koll på när patienten blir riktigt dålig utan tror att de fejkar eller att situationen inte är så allvarlig som den är. Han säger att han har VAS tio men det stämmer inte, han är ju alkis för faan. Vill bara ha Morfin eller Benzo eller nå´t.

Och så älskar de doktorer. Älskar att berätta för doktorn vad de observerat och sett. De hör en doktor säga något och tar dennes ord och gör till sina. Fast egentligen. När man lyssnar riktigt noga så hör man att det bara är tomt prat. Att det är ett retoriskt jidder. Snömos. Det skulle liksom inte hålla om man analyserade det. Men ingen orkar lyssna noga, för alla vet att det är en sjuksköterska med hybris. En sjuksköterska som egentligen ville bli doktor men inte kom in på läkarprogrammet. Eller en sjuksköterska som själv har problem.

De syns redan i skolan. I grupparbeten, på praktiker och på föreläsningar och seminarier. De flesta kursare som är lite sensitiva vet. Lärarna vet. Men vad ska de göra? De kan kanske inte stänga av någon som inte gjort något fel. De kan varna huvudhandledaren. Håll koll på Patrik. Eller vara lite extra hårda i rättningen så att han får det lite tungt att hänga med. Men stänga av. Nej. Det verkar inte som att man kan bli avstängd från sjuksköterskeskolan?

Jag har själv haft knepiga klasskompisar som lyckats ta examen. Och jag har jobbat med många farliga sjuksköterskor. Men ingenting händer. De slutar på ett jobb, börjar på ett annat. Om inte annat så hamnar de i psykiatrin, som personal. För där är alla välkomna. Där behövs det alltid folk. Och där saknas ofta medicinsk kompetens och de farliga sjuksköterskorna kan glänsa med sina så kallade kunskaper. Jag kan HLR för jag har ju jobbat på HIA.

De farliga sjuksköterskorna är som pest som sprids mellan klinikerna. De slutar här, börjar där och valsar runt fast de egentligen borde göra något annat. Som att stämpla post eller sortera grönsaker efter färgordning.

Har ni någon erfarenhet av farliga sjuksköterskor?

onsdag 29 augusti 2012

Le och vinka

En läsare gav mig ett tips. Försök att varva negativa inlägg med positiva. Det blev visst lite för mycket av det sunkiga, gnälliga, negativa och kritiska här på bloggen.

Men ni förstår- jag orkar inte fejka här också! Det räcker med att jag går som en förljugen kunglighet hela dagarna och låtsas att jag tycker att det är skitkul att ta hand om patienter. Att jag älskar att hämta vatten, kolla folks metvetande, skriva in, skriva ut, dra sängar, sätta nålar, leta efter doktorer, dela piller alla jävla piller, varför kan inte människor ha med sig egna mediciner när de åker till sjukhuset?, sitta i rapporter, avstämningsmöten, ronder, leta undersköterskor, kvittera tusen apparater som tjuter överallt, vända, byta blöja, smörja i stjärten är det nån idé att sätta nätbyxa eller ska vi låta skiten rinna ner på underlägg och blöja direkt istället?, blanda antibiotika, blododla, ringa, ringa, ringa.

Ja, alltså det kan vara kul. Det är kul. Ibland. Men då är inte jag tjejen som uppdaterar Facebook eller bloggen med Åh, jag älskar mina arbetskompisar på 17! Eller skriver en tiopunktslista varför man ska söka sig till vården. Det är inte riktigt jag. Fast jag ibland önskar att jag vore sån. En människa som nöjer sig. Som ler och vinkar på dagarna OCH menar det.

Tror att jag är för cynisk. Jag vet att en bra dag på sjukhuset betyder tre dåliga dagar. Och jag har varit med förr och jag har varit med länge. Jag vet hur det var en gång i tiden. Sjukhuset är sig inte likt. Och förändringen är inte till det positiva. Idag sa förresten en patient det till mig! Såhär sa han: Frida, sjukhuset är inte som det var för tio år sen. Det är helt annorlunda. Det är sämre. Allt är så anonymt och stressigt. Och tacka fan för det! Vi jobbar ju med Lean Production. Tillverkning. Industri. Vi har inte tid med småsnackande om hur sommaren har varit om hur barnbarnen mår eller om det var svårt att hitta parkering. Nej, här är det snabba puckar som gäller. Upp på britsen! Fram med armen! Och så drar vi igenom frågeformuläret.

Öh. Vart var jag? Jo. Positiva inlägg. Nej alltså det får ni läsa någon annanstans. Jag kan tyvärr inte leverera det här och nu. Det här är fortfarande min ventil och min överlevnad. Skulle jag börja fejka här också och skriva om hur god kaka min chef bakat idag så tror jag att jag skulle gå sönder en smula. Jag fejkar hela dagarna! Ingen av mina patienter, och få av mina kollegor, vet hur jag känner innerst inne. De tror att jag är den där glada, varma och innerliga sjuksköterskan som jag spelar. Fast egentligen är jag en plastikopererad kunglighet. Som bara kan le. Och vinka. Men som gråter där under masken. Som bara vill skrika NEJ, JAG VILL INTE! Och springa ifrån den där vinkbalkongen och slita av sig alla hårnålar, sätta upp håret i en slarvig toffs och dra på sig Adidasbrallorna, knäppa upp en öl och slänga sig i soffan. RAAAAP.

Så känner jag just nu. Fuck it. Sen kanske det ändrar sig. Jag blir kanske sjukhusfrälst. Börjar tillbe sjukhusdirektören. Får ihop det med nån snygg doktor, hånglar i linneförrådet och får extremt mycket energi. Eller får fyra tusen i löneförhöjning. Känner att det är okej att vårda och stressa som en dåre. För jag får iallafall lön för det jag gör. Ja, det finns kanske en möjlighet att jag blir en positiv bloggerska. Men oddsen är små. Till er som tycker att jag är en tråkig bitterfitta kan jag bara säga en sak; hitta en annan sjuksköterskeblogg. Det finns säkert någon glad, nyutexaminerad syrra som älskar sitt jobb, sin chef och sina arbetskamrater och kan sprida lite positiva energier till er. Jag kan inte det. Inte nu. Förlåt!


måndag 27 augusti 2012

Men fatta helheten!



Ibland blir jag galen på människor som inte fattar att vården på en avdelning är ett evighetsgöra. Att det liksom inte går att "göra klart" eller följa en händelse eller ett skeende till slutet. Man måste lämna över innan. Stämpla ut. Gå hem.

Idag var det en sådan dag. Jag berättade vad jag inte hunnit klart med och vad kvällspersonalen behövde göra med patienten. Undersköterskan fick spunk. Varför är det alltid såhär? Varför måste man ta över en massa arbetsuppgifter? Varför, varför, varför?

Själv undrar jag varför det finns människor som bränner ut sig på arbetsplatsen genom att tro att de ska göra allt innan de går hem? Och varför det finns kollegor som piskar på det här tänket. Som gör att vi ska vara så jävla Duktiga. Aldrig gå hem i tid. Alltid vara utarbetade och trötta.

Jag tror varken att våra chefer eller beslutande politiker står bakom arbetssätt som gör att vi ofta stämplar ut övertid och sällan delegerar. Jag tror att det är kulturer på avdelningarna. Inofficiella regler som gör att vi hellre jäktar ihjäl än "lämnar över" arbetsuppgifter till en kollega. För vad ska hon säga då? Om jag bara lämnar allt och drar?

Nä. Vi ska tänka mer manligt tycker jag! Gå hem när vi slutar. Lämna avdelningen när vi har lunch. Plugga ur när vi är lediga. Ge fan i att ringa och dubbelkolla grejer efter dagens slut och ge fan i att ringa hem till kollegor som glömt att signera för att dubbelkolla. Systrar! Det GÅR inte att vi håller på såhär! Vi måste vara snälla mot oss själva och mot varandra! Ingen, och jag menar verkligen ingen, kommer att tacka oss den dagen vi går in i väggen p.g.a. utmattning.






söndag 19 augusti 2012

Livet utanför TV

Läser om den nybyggda akutmottagningen i Danmark som tvingas byggas om. Arkitekten tänkte "öppen planlösning" vilket resulterade i att 20 patienter tvingades dela rum utan egen integritet.

Tyvärr är det här inget ovanligt. Att avdelningar och mottagningar byggs om, slås ihop eller flyttas utan att personalen får tycka till. Det görs konsekvensanalyser och facket går kanske någon skyddsrond men aldrig har då jag sett någon beslutsfattare komma till avdelningen och fråga oss som jobbar på golvet om råd. 

Är det bra att jobba i ett öppet kontorslandskap med patienter liggandes runt väggarna? Är det bra att man i detta kontorslandskap sitter så öppet att obehöriga kan läsa journaler bakom ens rygg? Att patienter och anhöriga hör alla telefonsamtal man ringer? Och att alla hör vad man pratar med sina kollegor om? Det är ju inte top secret, men ändå. Man kanske flamsar och tramsar, vilket man måste för att orka med ibland, eller frågar någon om råd eller rättar till någon som gör fel. Det är inte kul. Inte bra alls att patienter och anhöriga ska se och höra allt vad vi håller på med. För den oinvigde behöver ett öppet landskap inte skapa trygghet utan snarare rädsla. Vad håller de på med? Eller vet de inte vad de håller på med? Eller varför sitter de bara där och inte GÖR någonting?

Oftast vet personalen vad som fungerar och är bäst. Vi vet att det är olustigt att lämna jobbiga besked när andra patienter och anhöriga kan höra. Och vi lider när vi får torka bajs på den som skitit ner sig och det samtidigt är andra patienter och anhöriga i rummet. Och vi tycker inte att det är roligt att prata om undersökningar, röntgensvar och läkemedel så att andra kan höra och luska ut vad som kan vara fel på patienten. Vi vill ha diskretion. Det får man inte i en flersal eller i ett öppet landskap.


När det byggs om kan vi också säga innan hur stora toaletterna bör vara för att man ska kunna vara två personal som baxar in en rullstol eller människa med rullator. Vi kan säga hur mycket utrymme vi behöver vid varje säng för att komma åt övervakning, syrgas osv. Och vi vet att det är bättre att ha enkelsalarna och medicinrummet nära expeditionen så att vi snabbt kan komma till de sjukaste patienterna.

Beslutsfattarna bryr sig sällan om det här. De orkar inte bemöda sig med att fråga fotfolket. Ungefär som att de inte orkar se hur vi jobbar innan de bedömer hur mycket vi ska ha i lönekuvertet. Vet de egentligen vad en sjuksköterska gör? Vet era kompisar vad ni gör? Era mammor? Vet media vad vi gör? Vet egentligen någon utanför sjukhuset någonting? Nej, skulle jag säga! De tror att de vet. De har sett på Nurse Jackie, House, Cityakuten eller Grey´s anatomy och tror att det är så.

Jag skulle önska att politiker vågade sig in på sjukhuset. Att sjukhusdirektören kom förbi när man ska slå ihop och bygga nytt. Att han eller hon skulle lyssna på våra åsikter. Då behöver det inte bli fel. Som i Danmark och på alla andra akutmottagningar som byggs ut efter TV-seriernas öppna landskap. Där patienterna ligger bakom tygdraperier och sköterskorna springer med stetoskopet runt halsen och skriker "doktor, doktor, kom fort, han dör här" och så kommer doktorn, ung och snygg, med slipsen fladdrandes och räddar patienten samtidigt som han och sköterskan fattar tycke för varandra och går på dejt på kvällen. Så ser det ut i serierna. Men inte på mitt sjukhus.


måndag 13 augusti 2012

Jag får ångest

när jag tänker på att semestern snart är slut. Och så känner säker de flesta men det hjälper ju inte mig.

Jag vill inte mer! Vill, vill , vill INTE gå till det där jävla sjukhuset igen.

Känner mig utbränd. Livrädd för stress. Livrädd för att åka dit igen, för att känna hur allt gungar, hur huvudet nästan brinner och sticket i bröstet. Hjärtintensiven nästa. Eller värre ändå: strokeavdelningen. Ligga som en jävla grönsak med stroke och inte kunna förmedla sig, gå hos talpedagog och sjukgymnast. Bli matad.

Nä fy fan! Jag vill inte bli matad. Vill inte gå till nån hurtig sjukgymnast. Om det inte är nån snygging som jag kan flirta med. Men å andra sidan? Vem vill flirta med en grönsak som har stroke? Som ler snett mest hela tiden pga ansiktsförlamning.

Nej. Jag vill inte jobba på sjukhuset. Vill inte riskera min hälsa.

Blogga. Kan jag inte blogga på heltid? Finns det verkligen ingen som vill betala mig som bloggerska? Jag är inte lika flashig som Blondinbella, inte lika smal som Kissie, inte lika klämkäck som Mama-bloggerskorna. Men ändå. Jag kan bli nya Linda Skugge. Lite aggressiv och svart sådär. Och mystisk. Jag skulle vilja bli en mystisk bloggerska med vass penna och Dr Martens kängor.

Vad tror ni? Skulle inte det passa mig?



onsdag 8 augusti 2012

Vad var det jag sa?

Okej, jag vet att jag låter som värsta tråkmånsen. Men jag måste ändå få säga det.

Vad var det jag sa? Det är ingen ide. Det gårinte att kriga mot Goliat.

Jag pratar om sjuksköterskeuppropet och studenternas krav på minst 24 000 i ingångslön. Det sket sig rätt rejält. Efter Ekots rundringning visar det sig att landstingen givit max 22 500 kronor.

Och nej, jag är inte skadeglad. Och nej, jag är inte missunnsam. Men hade studenterna frågat mig innan så hade de sluppit allt besvär. Då hade jag kunnat säga det som kommit fram idag. Det går inte att få upp sjuksköterskornas löner! Det går inte att "kräva" en lön trots att det saknas folk. Det är lönlöst att kriga mot landstinget. Det finns bara en sak att göra om man är missnöjd och det är att skita i landstinget och sjukhusen. Sätta sig på något boende i kommunen, jobba privat, åka till Norge eller skola om sig.

Jag är ledsen att allt sket sig för de entusiastiska studenterna. Men jag är inte förvånad. Snarare fundersam över att de ens orkade försöka. Men man är väl naiv och överentusiastisk som student kanske?