lördag 31 december 2011

Gott nytt år!



Förra året såg min önskelista för sjuksköterskeyrket ut såhär: mer lön, mindre stress, mindre överbeläggningar, högre bemanning, inga förfrågningar om att arbeta dubbelpass, fler vikarier att ringa in då någon är sjuk, möjlighet att säga nej till nattarbete.

Med facit i handen kan jag säga att dubbelpassförfrågningarna minskat och att vi har anställt nattsjuksköterskor, vilket gör att vi inte är tvungna att jobba natt. Annars är det väl samma sörja med stress, låg lön, underbemanning, överbeläggningar och inte en vikarie att ringa när någon är sjuk.

Jag har gett upp. Faktiskt! 2012 års önskelista ser därför ut såhär:
  • Nytt jobb
  • Ny utbildning 
  • En rik och snygg man som kan försörja mig. Så kan jag gå till sjukhuset för glasspengar och för att träffa folk. Typ.
Gott nytt år Systrar och bloggläsare! Ni förgyller min tillvaro på många sätt!

fredag 30 december 2011

Jag har tappat gnistan!

Jag har tappat gnistan. Totalt. Går till jobbet och är glad och trevlig och sköter mitt, inget mer. Jag orkar inte. Vill inte grotta ner mig i patienters problem utöver mitt vårdområde. Vill knappt grotta ner mig inom mitt eget område.

De unga, relativt nya sköterskorna är entusiastiska. Ibland blir jag rädd för deras kunskap och framfart.  De sitter hemma och läser på i kursböcker och de kommer ihåg saker. När jag är hemma läser jag morgontidningen och jag kommer inte ihåg hur RAAS systemet fungerar i detalj eller hur hypofysen jobbar. 

Och om jag läser om den där jädra hypofysen så har jag glömt det efter två timmar. Poff! Borta! Tror ni att jag håller på att bli dement? Eller är jag bara less?

måndag 19 december 2011

En syster i granen?

Vore coolt att klä granen med sjuksköterskor istället för de traditionella julkulorna! Hittade de här sköterskorna hos pretty clever decor.

söndag 18 december 2011

Passar det inte så stick!

Bild från DN. Foto: Magnus Hallgren
 I början av december fick personalen på akutmottagningen på Karolinska ett veckobrev av sin verksamhetschef Per Lindmarkers. Han hade lackat på sjuksköterskan Jon Gunnarsson Ruthman som sagt upp sig p.g.a låg lön och mailat till arbetskamrater och uppmanat dem att höja sina krav på högre lön.

Såhär skrev verksamhetschefen: ”Den som ägnar sig åt vårdyrken i första hand för att tjäna pengar har valt fel bransch och kan med fördel arbeta på ställen där det är pengar som räknas mest. Jag hoppas att de flesta som arbetar med vård av människor gör det för att det känns meningsfullt i sig, men självklart skall ersättningar och andra arbetsvillkor vara rimligt bra även inom den offentligt drivna vården.”

Efter uppsägningen blev Jon uppkallad till personalavdelningen och vad som väntar där kan vi bara spekulera i... Själv tror jag att han kommer att mötas av pekpinnar, moralkakor och kanske indirekta hot. Lite kommunism sådär. Vem arbetar du med? Finns det fler som du? Har du kontaktat medier? Du förstår att vi inte vill ha såna som dig här vá? Passar det inte så STICK! Här håller vi käften! Håller ihop. Här vårdar vi människor, vi är inte ute efter att tjäna pengar och få egna behov tillfredsställda. Typ så.

Till Jon vill jag säga TACK! Tack för att du vågar, brinner och handlar! Om fler vore som dig skulle sjuksköterskelönerna vara betydligt högre.

/Syster Frida

Läs mer i Dagens medicin och DN.

onsdag 14 december 2011

Läkarwannabe


När mina läkarkollegor får höra hur less jag är på sjuksköterskeyrket är det många som tycker att jag borde läsa medicin. Du som är så duktig borde läsa vidare brukar det heta. Läsa vidare. Hoppa ett steg längre upp i hierarkin. Få mer anseende. Mer pengar.

Jag är glad över att arbetskamrater tycker att jag är duktig och säger att de kommer att sakna mig den dag jag lämnar in, men jag blir samtidigt fundersam... Om jag var less som sjukvårdsbiträde, vårdare, undersköterska och nu som sjuksköterska, vad är det då som säger att jag skulle bli nöjd som läkare? Och vad är det som säger att jag vill bli läkare?

Jag tycker ofta att människor har en förutfattad mening om att alla vill ett steg längre upp. Att biträdet drömmer om att bli undersköterska, att undersköterskan drömmer om att bli sjuksköterska, att sjuksköterskan drömmer om att bli läkare, att underläkaren drömmer om att bli överläkare, att överläkaren drömmer om att bli klinikchef... Att väktaren drömmer om att bli polis, att fritidspedagogen drömmer om att bli lärare, att läraren drömmer om att bli rektor... Att alla liksom vill upp på stegen. Att alla är missnöjda wannabes med för låga betyg för att nå dit vi egentligen vill komma.

Jag må vara en cynisk och jävligt less sjuksköterska men det betyder inte att jag vill bli läkare. Sorry folks. Jag har andra planer.

fredag 9 december 2011

Ska jag läsa till sjuksköterska?


Frågan dyker ofta upp i kommentarsfältet och på mailen. Jag tycker att det är bra att människor frågar Innan de börjar läsa. Innan de tagit 3 års studiemedel på en utbildning som knappt genererar någon lön. Det är bra att tänka efter före. Det gjorde inte jag.
 
Här är en plus- och minuslista på sjuksköterskeyrket. Ni läsare är mer än välkomna att fylla på med fakta i kommentarsfältet!

+ Kul och varierande jobb. Den ena dagen är inte den andra lik. Man lär sig nya saker varje dag (iallafall på akutvårdsavdelningarna)
+ Man kan specialistutbilda sig (här kan ni läsa vad Syster Frida tycker om de olika vidareutbildningarna)
+ Det är oftast trevliga människor som jobbar i vården
+ Man kan jobba utomlands
+ Det finns nästan alltid jobb
+ Patienter och anhöriga är i 98 procent av fallen glada och positiva (om man inte jobbar på akutmottagningen, där är många arga...)
+ Det är ett hederligt yrke. Man gör goda och oftast meningsfulla saker på arbetet

- Lön och löneutveckling fram till pensionen är pinsamt låg (det lönar sig INTE att läsa till sjuksköterska om man är undersköterska. Man får roligare arbetsuppgifter men mer ansvar till samma lön plus att man betalar studielån...)
- Det är slitsamt och stressigt
- Man känner sig ofta otillräcklig
- Ofta treskiftsjobb vilket sliter på kroppen i längden
- SKL suger som arbetsgivare
- Det är ständiga nedskärningar och indragningar. Efter ett par år blir man rätt trött på omorganisationer hit och sparpaket dit
- Ett stort ansvar i förhållande till lön
- Man kan inte påverka sin arbetssituation alls. Tycker man att jobbet är för stressigt eller för lågbetalt är det bara att sluta, det står alltid någon annan på tur att ta platsen
- Det är ofta en hög omsättning på sjuksköterskor på avdelningarna vilket gör det oroligt i arbetsgruppen
- Få över 40 år orkar jobba på vårdavdelning
- Det är rätt tärande att ta hand om andra hela dagarna
- På vissa arbetsplatser utsätts man för smittorisker, farliga ämnen och strålning

Mitt spontana råd till er som undrar om ni ska läsa till sjuksköterskor är att ni ska tänka om. Är ni tveksamma redan innan utbildningen och känner en oro inför lönen och undrar om ni egentligen passar att ta reda på andra människors kroppar, död, vätskor och känslor... ja då är det nog ett tecken. Ett tecken på att ni borde göra något annat.

Jag avråder egentligen alla att välja sjuksköterskeyrket. Mina läsare har kanske mer positiva råd att ge så läs gärna kommentarsfältet också!

torsdag 8 december 2011

Spara, spara, spara

Så var det dags igen för möte om sparkrav. Vi slösar för mycket på sjukhuset. Är det inte plastförkläden, rondskålar, kräkpåsar och lakan så är det ost, kaffe och Mariekex vi använder för mycket av. Mariekex är dessutom bara till för väldigt speciella tillfällen och ingenting som vi ska okynnesäta till kaffet.

I början var jag på och kom med konstruktiva förslag på hur vi kunde spara. Lämnade in det ena mer befängda förslaget än det andra i hopp om att hjälpa mitt stackars sjunkande Landsting. Idag blir jag bara arg och irriterad. Jävla idioter! Sitta och räkna korvören och tro att allt blir bra bara inte personalen äter Mariekex eller patienterna får juice till frukost.


Alla ska ju dra sitt strå till stacken men jag tror att det finns många andra ställen vi kan spara på, tex genom att inte låta utskrivningsklara patienter vara kvar det där extradygnet pga att det blev sen hemgång, att läkaren inte orkar skriva ut eller att patienten själv vill vara kvar. Man skulle också kunna spara på mellanchefer, en relativt ny yrkeskategori som egentligen inte gör så mycket nytta för verksamheten. En annan stor kostnad är resor. Varför ska fullt friska människor få åka taxi hem från sjukhuset? Och så har vi det ständiga dilemmat; vårdrelaterade infektioner. Om vi kunde sluta slaska runt med bakterier så att patienterna slapp onödiga infektioner så kunde vi spara mycket pengar.

Jag tror att alla kan hitta stora kostnadsslukare men de är lite jobbiga att peka på och lyfta uppåt. Man kan ju inte gärna gå in till sin närmsta chef och säga: Jag har ett sparförslag! Jag tycker att vi tar bort dig! Många har också svårt att säga nej till patienter som ska ha taxi hem eller som vill vara kvar ett dygn extra. Få vill vara den där elakingen som säger nej.

En annan sak som jag alltid undrat över är om offentlig sjukvård egentligen kan dra in pengar? Är inte sjukvård någonting som kostar? Som vi får höja skatten för att klara av om det skiter sig? Hur som helst så tror jag inte att Landstinget sparar särskilt mycket genom att vi drar ner på antalet kräkpåsar på avdelningen.

tisdag 6 december 2011

Undersköterskor som bara fikar

Jag har skrivit om "lata undersköterskor" tidigare och det blev ett ramaskri. Man får inte säga att undersköterskor är lata. Det är ju de som står närmast patienten, som svarar på ringningar och har full koll på patientens matintag och mobilisering. Vid vårdplaneringar är de suveräna. Och vid äckligt arbete. En undersköterska kan liksom inte banga när någon skitit ner sig eller kräkts över hela rummet. Undersköterskorna är bra. Jag skulle inte vilja jobba på ett ställe som hade primary nursing.

Men. Undersköterskorna kan vara lata också. På min avdelning fikar de ibland en halvtimme på morgonen, en timme på eftermiddagen och en halvtimme- timme på kvällen. Det är ju inte så att jag missunnar någon att fika och ta det lugnt men det sticker lite i ögonen då vi sjuksköterskor knappt hinner ta vår halvtimmes lagliga matrast.

En undersköterska kan sätta händerna i midjan och säga sexan har bajsat ner sig, nu måste du komma och hjälpa till och luta sig tillbaks på att man jobbar i parvård. Det hon eller han inte tänker på är att sjuksköterskan har många fler arbetsuppgifter att göra. Uppgifter som undersköterskan inte kan eller får utföra. Jag tycker att det är trist att se att undersköterskorna sitter och fikar på eftermiddagarna medan sjuksköterskorna sliter häcken av sig för att komma hem i tid.

Jag själv skulle skämmas om det vore tvärtom; om jag satt och fikade och flamsade och mina kollegor jobbade stenhårt. Jag skulle skämmas inför chefen också. Att regelbundet ta en timmes fika på betald arbetstid är inte okej tycker jag. Vad tycker ni?

fredag 2 december 2011

Vad gör man åt bittra kollegor?

Igår undrade en läsare vad man gör åt bittra kollegor som snackar skit och drar ner stämningen. Vad säger de här tanterna (för det är oftast tanter, och tanter kan vara från 20-65 år) om mig när jag lämnar rummet?

Jag har jobbat länge inom vården, på olika enheter, inom olika yrkeskategorier och har träffat många bra men också många urusla kollegor och chefer. Min egen erfarenhet är att de bittraste människorna jobbar inom kommunens äldreomsorg. Där har de jobbat i 22 år och de vet hur en slipsten ska dras. Allt nytt ses som hot. Nya kollegor som inte följer deras outtalade regler mobbas systematiskt. De söker oftast efter anhängare bland nya, osäkra individer. Osäkerhet är ordet för de här gamla tanterna också. Bakom fasaden finns ofta en osäker, liten människa. En bitter, ledsen människa som egentligen behöver en kram.

På sjukhusen hinner man inte snacka en massa skit (inte sjuksköterskorna iallafall) och där är det  oviktigt om Lisa struntar i att koka gröt och ställer fram fil istället eller om hon inte tömmer alla papperskorgarna innan natten kommer. Här ligger fokus på andra saker och Lisa gör ett skitbra jobb om hon tar kontroller på patienterna och rapporterar till någon högre i hierarkin om mätvärdet hon får är avvikande.

Jag tror att understimulering är en av orsakerna till skitsnack. Hur kul är det egentligen att år ut och år in byta blöjor på dementa pensionärer? Tjata om samma saker om och om igen. Städa, koka gröt och byta gardiner? Jag tror att de flesta människor vill utvecklas på sina arbeten och känna att de gör ett bra jobb. Och vad gör man som biträde på ett ålderdomshem? Hur utvecklas man där? Ja. Har man ingen vettig chef som ser till att man kompetenshöjs och lyfts som människa så blir det viktigast i världen att boendet har matchande dukar, att diskbänken är ordentligt undanplockad och att gröten kokas exakt 4,5 minuter. Såhär har vi alltid gjort säger man till nya. Och vi har provat en massa andra saker men kommit fram till att det här är bäst. Punkt.

På sjukhuset förekommer det skitsnack också. På min nuvarande arbetsplats finns det informella ledare som sätter skräck i ny personal och studenter. Men det är ändå inte på samma sätt. Efter ett tag inser man att de här personerna egentligen är så osäkra och små och man ser så småningom att ingen högre upp i hierarkin lyssnar på dem. De är som små hundar som skäller och tror att de är livsfarliga. Kanske är det hierarkin eller tempot på sjukhuset som gör att de värsta förpestarna inte får rum? De finns där också men de är inte lika många.  Det är en generalisering. Jag vet. Ni får skjuta mig i kommentarsfältet.

OCH i kommentarsfältet har jag lovat gårdagens läsare att ni ska ge  honom eller henne tips på hur man hanterar bittra, skitsnackande kollegor- så kom igen nu! Hur gör man?

Mitt råd till dig anonyma läsare: Prata med chefen om du trots allt vill stanna på arbetsplatsen. Om du inte får gehör så sluta. Du behöver också utvecklas och du kommer garantera att stoppas i din egen utveckling om du stannar med bittra skitsnackande tanter! Du är bra för dem men de är inte bra för dig! Vad väljer du? Dig själv eller skitsnackstanterna?

torsdag 1 december 2011

Berätta för omvärlden!


Vad ska man göra åt eländet på sjukhuset? Några ger rådet att man ska säga upp sig medan andra säger att man ska stanna och kämpa. De flesta är överens om att något är galet. Något är så sjukt jävla fel när allt fler sköterskor inte orkar jobba heltid, när unga friska sköterskor får hjärtklappning och bröstsmärta av sitt arbete och tvingas söka sjukvård, när sköterskor sällan kommer hem i tid och oftast stämplar övertid på flexklockan.... Ja, listan på hur slitsamt och galet det är på sjukhuset kan göras hur lång som helst.

Själv tycker jag att det borde finnas fler sjuksköterskor som bloggar! Det borde finnas fler kritiska röster som vågar säga som det är. Jag har många läsare som lämnar kommentarer och står bakom mig när jag kritiserar systemet och jag får ofta mail av sköterskor och studenter som är oroliga över arbetssituationen. Få verkar känna sig nöjda med hur det ser ut. Få verkar känna att de gör ett bra jobb. Få tror att de kommer att pensioneras som sjuksköterskor...

Alla är välkomna hit och jag är superglad att bloggen får fler och fler besökare. Men. Jag skulle verkligen önska att det fanns fler som vågade blogga om hur det ser ut. För om vi inte säger som det är. Om vi inte berättar för omvärlden hur jävligt vi har det allt som oftast på våra arbetsplatser, hur ska då någon veta? Hur ska det då bli bättre?

onsdag 30 november 2011

Kvinnliga och manliga läkare

Ibland är det skönt när det bara är kvinnliga läkare på avdelningen. Ronderna blir lugnare och det blir mer öppna diskussioner kring patienterna jämfört med när det är en manlig läkare som rondar. Då är det mer pang-på. Såhär gör vi. Jag är läkare, jag kan.

Jag tycker att man jobbar tillsammans med de kvinnliga läkarna. Hierarkin blir inte heller så tydlig och det är något som gynnar patienterna. Sjuksköterskan och undersköterskan är ju de som träffar patienterna hela dagarna medan läkarna kanske träffar dem 3 minuter om dagen på ronden. Jag tycker att de flesta kvinnliga läkarna är intresserade av vad vi sjuksköterskor har att säga om patienterna vilket inte är en självklarhet bland de gamla, manliga läkarna.

Den här veckan har vi haft kvinnliga läkare på avdelningen och det har varit roligare än vanligt att ronda. Jag gör gärna astrist sekreterarjobb som att faxa, ringa och ranta runt med papper åt läkaren om jag upplever att jag är respekteras och delaktig i vården. Om jag känner att läkaren tycker att min kunskap och mina ord är viktiga. Den här veckan har det varit så. Och jag kan inte se att det beror på annat än att vi haft kvinnliga läkare på avdelningen...

Tycker ni att det är skillnad på kvinnliga och manliga läkare?

måndag 28 november 2011

lördag 26 november 2011

Årets julklapp?

Varje dag drabbas 80 svenskar av stroke och mer än var tionde person dör. En bidragande orsak till stroke är hypertoni och läkaren Fredrik Nyström säger till Aftonbladet att blodtrycksmätaren borde vara årets julklapp.

Tja, varför inte? Hypertoni är ju boven bakom många sjukdomar och få människor vet vad de har för tryck.

Hittade en bild som visar risken för hjärt-kärlsjukdom vid hypertoni:




Vet ni vad ni har för blodtryck? Och vilken pryl tycker ni ska utses till årets julklapp?

onsdag 23 november 2011

Då var det dags igen


För årets omgång av Calici på sjukhuset (här kan ni läsa vad jag tyckte sist det var kräkparty). Fy fan vad jag avskyr att komma till jobbet och få ett "smutsigt" vårdlag! Att få veta att jag enbart ska ha hand om smittade patienter som kräks och bajsar så det står härliga till.

Och vet ni vad det värsta är? Som sjukvårdspersonal kan vi inte säga nej till det! Vi kan inte stanna hemma och arbetsvägra. Det är bara att bita ihop, se glad ut och torka, torka, torka, torka. Ni slipper karensdag om ni blir sjuka, mutar chefen med. Jag struntar i karensdag. Struntar i pengarna. Jag vill inte vara magsjuk. Vill inte utsätta mig själv eller min omgivning för smittorisk.

Karensdag i all ära, men hur är det för de som har familj som smittas? Om man drar hem calici? Sambosar med vårdpersonal får ingen betald karensdag. Och ingen får någon extra ersättning för att man släpat hem calici och smittat ner barnen och tvingas vabba. Fatta vad det kostar samhället med den här äckliga sjukdomen!

Jag kan inte komma på något kul med att gå till jobbet just nu faktiskt. Inte den snyggaste doktorn i världen kan rädda mina tankar.

Hur ser det ut hos er, har kräksjukorna börjat än?

fredag 18 november 2011

Föga förvånande

Ovana, stress och fel rutiner ligger bakom de flesta stickskadorna läser jag i Dagens medicin. Forskaren Lisa Schmidt menar att många sticker sig när de ska sätta tillbaka nålen i korken, när stickburken är full, vid hanteringen av nya instrument eller när man varit stressad.

Är någon förvånad? Är det någon som trott att man sticker sig pga för låg arbetsbelastning?

Jag tror att de flesta olyckorna i arbetet beror på stress. Har man god tid på sig och inte 17 bollar i luften samtidigt plus en massa ljud omkring sig hela dagarna så händer det sällan olyckor. Då har man tid att vara medvetet närvarande. Vara Här och Nu.

Ska arbetsgivaren fortsätta att dra ner på personal och öka antalet vårdplatser så kommer stressen att öka bland personalen. Tillbuden likaså. Och dödsfallen. Vi kommer att ta livet att många fler patienter om utvecklingen fortsätter som den har gjort de senaste tio åren.

Jag undrar: Finns det egentligen någon forskning inom vården som inte pekar på att stress utgör en ökad faktor för att personalen gör illa sig  själv och/eller patienterna?

onsdag 16 november 2011

Vårdskor



Av kommentarer från läsare och vad jag sett på sjukhuset så förstår jag att Foppaskor är populärt. De är hygieniska, lätta och fotriktiga. Hur det är med Ftalater vet jag inte?

Själv är jag estet och bär dem inte för att jag tycker att de är så sjukt fula. På mina fötter sitter ett par Keen. Vad har ni för arbetsskor?

tisdag 15 november 2011

Nej men det går inte!

Det där med människors fria val är ju fint. Och det är bra att vi alla är olika. Och det är fint att människor vågar vara sig själva och bära de kläder som de tycker om. Men en sak borde sjukhusdirektören förbjuda.

Foppaskorna. Crocs. Alltså, de där vanliga kan möjligtvis få komma innanför sjukhusets dörrar, men de här med päls och fluff på kanten...  De är ju så jävla fula och det ser så infantilt ut när vuxna människor bär crocs med fluff.

Crocsförbud på sjukhus tycker Syster Frida. Vad tycker ni?

onsdag 9 november 2011

Varför måste vi börja så tidigt?


Jag undrar ofta varför arbetspassen på sjukhus ligger som de gör. Varför måste vi egentligen börja 06.45 - 07.00? Det är en tid som fungerar för de som bor nära sjukhuset och för de som inte har barn som ska lämnas på dagis och fritids (som oftast öppnar först klockan sju).

Genom åren har jag träffat många sjuksköterskor som haft stora problem med att komma så tidigt till jobbet. För de ensamstående med barn har det varit helt beroende på chefens välvilja att de kommer senare. Att någon kommer en halvtimme sent gör att många blir drabbade. Antingen kommer inte nattsköterskan hem i tid eller så måste en kollega ta rapport på den sena sjuksköterskans patienter.

Jag tror att många skulle ha mycket lättare att komma till jobbet om vi istället började 08, som de flesta läkare gör. Läkarna ja, varför kan de börja 08 medan vi sköterskor måste komma 06.45? Varför kan inte allas arbetspass börja samtidigt?

Någon av er som haft samma fundering?

fredag 4 november 2011

Duktig sjuksköterska = farlig sjuksköterska!


Ibland kan jag tycka att många av mina kollegor är alltför pretto. Kvinnliga kollegor kanske jag ska tillägga. Jag tänker på de här tjejerna och kvinnorna som är Florence á la 2011. De som lunchar först när kvällspersonalen kommer, de som servar doktorerna som om de vore små barn, de som hjälper undersköterskorna med allt från morgonens kontroller till att dela matbrickor och svara på ringningar, de som ska vara patienterna till lags och hjälpa dem med alla möjliga saker som inte har ett dugg med vården att göra. De som vänder ut och in på sig för att vara Alla Till Lags. De har gärna sju ansvarsområden också och säger alltid JA när chefen ber dem om någonting.

Ja, ja ja! Jag fixar! Jag kommer! Det ordnar jag! Självklart! Jamen visst! Lita på mig!

För arbetsgivaren är de här personerna kanon. Liksom för doktorerna, undersköterskorna, patienterna och cheferna. Men för yrkeskåren. I långa loppet. De är livsfarliga! De drar ner hela yrkeskåren i skiten, får studenter och de som är nya på arbetsplatsen att tro att en sjuksköterska är en figur som ska fixa allt åt alla. Att en sjuksköterska är en uppblåsbar Barbara som lydigt tar emot och gör vad alla säger.

De här sjuksköterskorna går ofta in i väggen förr eller senare och innan de gör de har de spridit ångest och mindervärdeskomplex hos en massa kollegor. De piskar upp en stämning att man måste vara Duktig för att duga. Det är farligt. Framförallt för studenterna. Studenterna som vi måste lära att sätta gränser för att de inte ska bli utbrända. Studenter som måste lära sig vad som är viktigt, egentligen. De ska inte behöva gå med de här pretto-sköterskorna, som oftast blir handledare för att cheferna tycker att de är så Duktiga. Studenterna behöver istället sköterskor som kan sätta gränser och vaska fram vilka uppgifter en sjuksköterska egentligen har på en arbetsplats.

Nä, hårdare tag mot dessa "duktiga" sjuksköterskor tycker jag!

Har ni någon erfarenhet av über-sköterskor?

måndag 31 oktober 2011

Grattis Huddinge!

Nu har det hänt igen. En massa kompetenta sjuksköterskor har valt att säga upp sig på grund av hög personalomsättning, låg lön och dålig uppskattning från cheferna. Den här gången är det Huddinge som förlorar kompetens.

Grattis alla huddingebor! Nu får ni istället fem nyutexaminerade sjuksköterskor som tar hand om er när ni söker akut vård. De är jättegulliga och vill verkligen väl men... ja... någon erfarenhet av akutsjukvård har de inte. Men. De har ju alltid en erfaren underläkare som de kan fråga om råd. Underläkarna är inte att förakta. De är också jättegulliga och vill verkligen göra rätt! Och vissa är faktiskt duktiga! JA! Vissa kan faktiskt riktigt mycket! Och det finns många kompetenta undersköterskor också.

Så. Ni kommer inte att märka av det här.
 
Insha'Allah!

söndag 30 oktober 2011

Så skönt...


 ... att det är måndag imorgon och man har ett jobb att gå till. Det finns ju de som inte har ett jobb. De som önskar att klockan ringde 05 och att de fick sitta och halvsova på kollektivtrafiken i mörkret. De som kanske inte har så många att prata med på dagen. De som ingen drar i. De som inte har en massa telefoner som ringer stup i ett. En massa larm som tjuter, dropp och pumpar som ska fyllas på, en massa människor som ska skrivas in eller ut, dras till operation eller hämtas från operation. Inte en massa anhöriga som gråter och vill ha tröst. Ingen doktor som vill ronda NU. Ingen undersköterska som vill ha hjälp med helskötningen NU. De som kan gå på toa hur länge och när som helst. De som kan äta lunch och fika när som helst...

Men alltså. Det är ju fint med ett jobb också. Fint att gå upp innan staden vaknar. Fint att göra något Hederligt. Fint att Hjälpa. Visst då? Visst är det fint med måndagar på sjukhuset?

tisdag 25 oktober 2011

Aja-baja

På min arbetsplats är det aja-baja att läsa Aftonbladet och titta på Facebook på arbetstid. Cheferna tar upp "problemet" vid nästan varenda arbetsplatsträff. Det finns såååå mycket annat att göra, säger de. Som att städa, kolla PVK:er, hålla på med ansvarsområden, räkna narkotika, fylla på medicinvagnar och förråd eller genomgå någon webbaserad nätkurs. När man är på sjukhuset ska man vara på sjukhuset, ingen annanstans. Man ska inte hänga med i nyhetsflödet. Man ska avskärma sig som en jävla travhäst med ögonlappar.

Jag kan förstå att cheferna blir irriterade på att vissa tar sig tid att uppdatera statusen på Facebook men att någon läser tidningen... Hallå?! Det är ju absurt att vi inte får läsa tidningen utan att bli ifrågasatta!

Det blev så tydligt häromdagen när jag slog på radion efter arbetspassets slut och fick höra om jordbävningen i Turkiet. Säkerligen hade det rapporterats om det hela dagen, själv satt jag som ett fån. Som kusinen från landet. Jordbävning. Turkiet. Jag vet ingenting. I know nothing. Jag har varit instängd, kontrollerad av Stasi, typ.

Rökarna däremot, de får gå ut och blossa som de vill. Jag piper iväg en stund, säger de och är borta 20 minuter. Men om jag kollar tidningen fem minuter så blir cheferna sura och man får skit på sig; Ni verkar ju ha mycket tid över.

Hur ser det ut på era arbetsplatser, får ni läsa tidningen utan att chefen tittar snett?

torsdag 20 oktober 2011

Det var ju bra

I Danmark har det gjorts en studie där tusen människor tillfrågats vilka yrkeskategorier de hade mest förtroende för. Svaret blev läkare och sjuksköterskor.

Det känns bra att vi fortfarande har människors förtroende. Lite synd att våra politiker inte förstår att vi måste ha betalt för det vi gör också...

tisdag 18 oktober 2011

Trivsel på jobbet


Det är lätt att glömma varandra på en arbetsplats där det händer snabba saker hela tiden. Jag själv jobbar gärna under högt tempo. Jag skulle egentligen kunna jobba var som helst nästan så länge jag har bra arbetskamrater. Med ett bra gäng där man kan skratta, hjälpa varandra och våga visa sina styrkor och svagheter är det roligt att gå till jobbet. Även om man torkar gamlingar i arslet eller sterilar operationsinstrument hela dagarna.

  Jag tycker att det är bra att vi i all jäkt och hets, i alla indragningar och nedskärningar, sjukluckor och överbeläggningar,  kommer ihåg att vi faktiskt är varandras arbetsmiljö. 



FLAK skickade bilden ovan. "Recept på en lyckad dag". Kanske något att sätta upp på jobbet? Själv kör jag sällan trivsellappar men ett annat beprövat knep. Jag säger Hej till alla, oavsett om det är patienter, sjukhusdirektören, sjuksköterskor eller lokalvårdaren.

måndag 17 oktober 2011

Varför är vi inte förvånade?

I dagens DN Debatt kan får vi läsa om att kvinnor som fått en bröstcancerdiagnos får vänta alldeles för länge innan behandling sätts in. Artikelförfattarna menar att väntetiden ger patienterna psykisk stress och kan minska överlevnaden.

Varför är vi inte förvånade? Jo, därför att kvinnor och kvinnors sjukdomar alltid lågprioriteras av någon anledning.

söndag 16 oktober 2011

98 åring DOG


Häromdagen var det stort pådrag i medierna efter att fem boende på Hjulhammars äldreboende i Karlskrona smittats av Haemophilus. En 98 åring kvinna DOG sa tv-reportern med uppspärrade ögon och allvarlig röst.

Och visst är det allvarligt när personalen smittar patienter och boende. När vi missar handhygienen och slaskar runt med dagisbaciller bland sjuka och svaga. Det får inte hända.

Det jag tycker är konstigast i det här fallet är att man blåser upp en nyhet av att en person dog. Det är allvarligt, visst. Men en 98-åring. När man är 98 år så ska man väl dö av någonting? Att man stryker med i en lunginflammation är inget konstigt eller ovanligt.

Varför är vi så rädda för döden? Varför har vi så svårt att acceptera att äldre människor dör? Det är samma sak på sjukhuset: Läkarna sätter väldigt sällan 0HLR på äldre, multisjuka, patienter och vi överbehandlar de flesta äldre. Det röntgas hit och dit, tas prover, ges antibiotika. Jag menar inte att man ska ålderdiskriminera människor men vi är förbannat rädda för att titta på patientens ålder, sjukdomsbagage och förutsättningar för tillfrisknande och tutar på med 90 åringarna som om de skulle lagas och bli 50 igen...

Nä, det jag tycker är mest skrämmande i den här historien är inte att en gammal kvinna dog utan att personalen kan ha brustit i sina hygienrutiner. Här är det väl mer värt att titta på vilka kläder personalen bär, om de har smycken, utsläppt hår, om de har tillgång till tvål, handsprit och vatten och HUR de tvättar  och spritar händerna.

Läs mer i DN, Vårdfokus

fredag 14 oktober 2011

Det finns ingen status längre


Jag har tänkt mycket på en sak den senaste tiden. Jag har tänkt på det där med statusen på de olika avdelningarna. Förr var det svårt att få jobb på vissa enheter. Det var mer populärt och hade lite högre status att jobba på avdelningar som nima, hia, akutmottagningen och ava. Man hade tur om man lyckades få en plats där. I värsta fall fick de nyutexaminerade börja inom psykiatrin, som har låg status, för att få erfarenhet.

Idag ser det annorlunda ut. Idag kan man få jobb överallt, det är bara att lyfta på luren. Även de nyutexaminerade kan nuförtiden få jobb direkt på avdelningar som kallar sig för intensiv- eller akutvårdsavdelningar. Något som var omöjligt för tio år sedan. Då skulle man ha jobbat minst två år för att få börja på akuten.

Jag tycker att det är bra att man lätt kan få jobb och att man lätt kan byta jobb. Det är en trygghet att vara eftertraktad och det är skönt att man nuförtiden kan få en plats där man vill vara. Men jag ser också en fara i utvecklingen. Det är en fara att nyutexaminerade får jobb på akutmottagningen eller i resurspoolen. Och det det är inte bra med en hög personalomsättning, som det ju blir när man lätt får jobb. Idag resonerar många att de drar när det blåser lite runt öronen. Det är inte alls samma avdelningsanda som det var förr. Vi. Håller ihop. Hjälper varandra. Idag hjälper man sig själv. Drar när det inte passar på ett ställe. Lyfter på luren: Hej, kan jag jobba hos er?

Det finns få eldsjälar. Få som jobbat länge på en avdelning. Få som vill stanna och driva avdelningen framåt med kvalitetsarbete, dokumentation eller dra ihop en brännbollsturnering med grannavdelningen. Idag är avdelningarna som en väntsal. Några har just kommit, andra ska just åka. Alla är där och då, samlade, men ingen har för avsikt att stanna någon längre tid.

Det finns inte längre någon status, varken i yrket eller i de olika avdelningarna. Vi är alla utbytbara ekrar och ingen bryr sig längre om vår kunskap och erfarenhet. Vi är fötter på golvet. Och om det inte passar så kan vi dra.

tisdag 11 oktober 2011

Försämrade arbetstider

Kortare och fler arbetspass verkar vara melodin när Landstingen ska spara nuförtiden. Värdelöst är det eftersom de som jobbar heltid får ännu färre lediga dagar och de som jobbar deltid i vissa fall tvingas upp i heltid på arbetet. När man är på jobbet vill man ju jobba undan timmar för att sedan vara ledig. Inte gå och harva halva dagar och tvingas vara på sjukhuset JÄMT istället!

På Blekingesjukhusets rehab- och strokeavdelning fick sjuksköterskorna nog av den här ruttna behandlingen och har skrivit ett brev till landstingsledingen. 

Syster Frida hejar glatt på! På dom bara! Vi måste belysa problemet med patientosäkerhet, stress och arbetsmiljöproblem som uppkommer när bemanningen sänks. Brev till politiker och ledning och avvikelserapportering är det vi får ägna lunchrasterna åt när cheferna tror att man löser budgeten genom att dra ner på personal och förkorta arbetstider.

onsdag 5 oktober 2011

Vad vill man inte bli?


Tänkte höra med er vad ni inte vill bli för typ av sjuksköterska? Gnällig, bitter och cynisk sjuksköterska ej inräknad...

Själv vill jag inte bli röntgen eller operationssjuksköterska. Never. Ever.

tisdag 4 oktober 2011

Jag kommer!

 Vimmerby. Ett ställe jag aldrig besökt. Ett ställe jag nästan vill flytta till. Vet ni varför? Sjuksköterskorna i kommunen fick ett lönelyft på 1 000 - 3 000 kronor i månaden efter årets förhandling. IHA!!

Så nu drömmer jag Vimmerby. Surfar på kommunsajten, kollar sjuksköterskejobb och fantiserar mig bort  bland bostäder i Vimmerby. Tror att den här blå villan skulle passa bra för Syster Frida. Lite nya tapeter och ett par vita färgburkar så blir det ju kanon! Och så gäller det att förstå och lära sig språket. Läser slaviskt den här tråden för att förstå hur man pratar i Vimmerby.

Vad tror ni? Är det värt att flytta för högre lön?

lördag 1 oktober 2011

Cheferna sitter i knäet på politikerna

Läsaren "Grodan" kom med en kommentar igår som jag känner igen alltför väl.

Grodan sa såhär: 
Just nu är det så sjukt i vården så man inte vet om man ska skratta eller gråta. Samtidigt säger politikerna att vi i vården proriterar fel? Att det är vårt eget fel. Regionen som jag jobbar i kommer att gå en miljard back, känns sådär lagom kul inför nästa år.
Jag håller med Grodan. Fast jag anser att det inte enbart är politikerna som har det där dumma resonemanget utan även cheferna på avdelningarna. Jag har hört så många klinikchefer, avdelningschefer och gruppchefer säga de där orden. Orden som blir som nävar, det sista man tar till.  För när argumenten är slut tar cheferna till de där låga, ruttna kommentarerna. Det är erat eget fel. Ni lägger upp arbetet fel. Ni prioriterar fel.

De flesta chefer inom Landstinget sitter i knäet på Landstingspolitikerna. De är så rädda, så jävla skitnödiga, över att behöva förlora sina jobb (vilket de gör om de ifrågasätter budgeten eller försvarar arbetarna) så de kör något som liknar Stockholmssyndromet. De allierar sig. Paktar. Sitter i knäet. Horar. Smörar för politikerna.

Kanske har det gått så långt att de tror att de gör rätt, kanske spelar de ett spel. Det är skitsamma. Det tragiska är att så många chefer beskyller sina anställda för att "prioritera fel" istället för att våga erkänna att det är budgeten som är fel. Att ekvationen inte går inte ihop. Ingen chef vågar öppna munnen och erkänna att vi inte utför en säker, etisk och god vård alla gånger. Ingen chef skulle våga säga att det bara är tur att patienterna överlever. Ingen skulle våga säga att vårdpersonalen är trötta, utarbetade och körda i botten.

Nej. De knyter näven i fickan. Lägger på smajlet och säger javisst när de får höra vilken budget de har att spela med.

Skenheliga jävlar!

 

fredag 30 september 2011

Men släpp det där!

Alltså det där barnet på Astrid Lindgrens sjukhus. Varför kan man inte bara släppa det? Ett svårt sjukt barn, som hade så svåra hjärnskador att hon inte skulle överleva. Hon skulle inte överleva oavsett hur mycket Morfin och Tiopental hon nu hade i blodet... Varför lägga energi på det? Varför låta någons (läkarens) huvud rulla?

Barnet var hjärnskadad. Dödsdömd. Jag tycker att det är patetiskt när man pratar om "lilla Linnea" som om hon vore ett livskraftigt barn som haft en chans. Hon var Linnea, ett älskat barn av sina föräldrar, men likförbannat var hon DÖDSDÖMD. Det fanns aldrig något liv i Linnea.

Sorry.

tisdag 27 september 2011

Vårdförbundet, vilket skämt!


Det är mycket på sjukhuset just nu. Många negativa händelser utspelar sig parallellt. Dels har sjuksköterskorna fått ett uruselt lönepåslag och dels är det många förändringar på gång på flera kliniker och verksamheter. Ledordet är pengar. Det ska sparas, sparas, sparas och verksamheter flyttas, slås ihop och läggs ner i hopp om att budgeten ska hålla och politikerna bli nöjda.

Våra arbetsförhållanden har blivit hårdare. Mycket hårdare än för bara ett par år sedan. Det är slimmat, trimmat och allt är på bristningsgränsen. Budgeten. Patientsäkerheten. Bemanningen. Personalens nerver. Hur mycket klarar man? Inte ens de nyutexaminerade, unga, hungriga, orkar jobba heltid.

Man kan ju tycka att facket, Vårdförbundet, borde sätta ner foten när allt fler jobbar deltid, går in i väggen, tvingas jobba dubbelpass för att det saknas bemanning, och inte minst- när sjuksköterskornas löneutveckling står STILL. När man som sjuksköterska kan pensioneras med en lön på 26.000 kronor. Då är det något som är fel.

Men facket säger inte mycket. Trots att det kokar i grytan. "Det finns ingenting vi kan göra, har politikerna bestämt sig för besparingar så genomförs de", resonerar representanterna. Vi som klagar hänvisas till andra jobb eller studier. Tragiskt men sant. Jag undrar om IF Metalls medlemmar skulle gå med på att bli behandlade så? Eller industriarbetarförbundets? "Berra, du kanske ska byta arbetsplats om du tycker att 22.000 efter tio år i yrket är för lite?" Nä. Skulle inte tro det.

Men vi är Kvinnor. Vi ska vara Glada över att ha ett jobb utanför hemmet. Vi ska ge, inte begära. Och om det inte passar så kan vi dra. Det finns alltid någon ny som köar för att få vår plats i hjulet.

måndag 26 september 2011

Fuck it!

Trött, tröttare. tröttast.
Less, mer less, mest less.

Så kan man sammanfatta Syster Fridas tillvaro på sjukhuset.

onsdag 7 september 2011

Lunchdisco på sjukhuset

 Nu ni! Nu har jag värsta idén till sjukhusdirektör´n! Vi ska modernisera sjukhuset! Vi ska ligga i framkant! Vi ska införa det allra senaste. Vi ska dansa disco på lunchen på sjukhuset!
Fatta vad sjukhuset har att vinna på det här: Personalen får motion, adrenalinkickar, nätverkar mellan enheter, skrattar, ler, kanske flirtar...

Det är skitbra! Vi kommer ju att gå med på vilka sparkrav som helst bara vi får lunchdisco i någon kulvert!

 Kolla mer här: http://video.se.msn.com/watch/video/nya-trenden-lunchdisco/1nkcwjlmz?from= vore inte det något för oss??

tisdag 6 september 2011

Då har det hänt. Igen.

Läser (här och här) om sjuksköterskan på Umeå universitetssjukhus som bloggat ingående om ett återupplivningsförsök på en patient (som senare avled) och om dennes anhöriga.

Det är en svår balansgång som vi som bloggar om ett sekretessbelagt yrke måste gå. Hela tiden måste vi göra avvägningar och bedömningar. Kan det här inlägget röja en patients identitet?

Jag själv tycker att det är viktigt att det finns bloggar som tar upp vad som händer i sjukvården, att de oinsatta får en inblick och att vi som arbetar kan diskutera och se hur andra kollegor gör och tänker. Men vart går gränsen? Vad får man egentligen skriva? Jag tror att vi alla har olika filter och gränser. Jag själv bloggar aldrig om patienter så att deras identitet kan röjas, eller att en enskild patient känner sig uthängd. Sekretessen är viktig även när man lämnat sjukhuset. Även när man sitter anonym hemma bakom sin dator.

Vi får inte glömma att våra patienter inte har bett om att hängas ut så att de kan identifieras. De har aldrig givit sitt godkännande att bli publicerade på en blogg då de klev innanför sjukhusets dörrar. För de tror, med all rätt, att vi som möter dem har tysnadsplikt. Vi utför vårt jobb sjuksköterskor utan att samtidigt agera reportar och paparazzifotografer.

Det är lite extra dumt här också eftersom Umeå sedan tidigare har en bloggare som även han lämnade ut patienter och tvingades sluta (eller, han fick inte vikariatet förlängt)... Den senaste bloggande sjuksköterskan borde ha hört om den historien och haft den i bakhuvudet då hon postade sitt blogginlägg.


Jag tänker på sjuksköterskan idag. Hur mår hon nu när historien uppdagats? Kommer hon att få jobba kvar? Och hur mår de anhöriga om de får veta att de förekommit i ett blogginlägg ett halvår?

En otrevlig soppa. Jag hoppas att sjuksköterskan lärde sig en läxa den hårda vägen. Och vi andra också. Vi måste vara aktsamma med våra fingrar på tangentbordet.

måndag 5 september 2011

Bitter eller naiv hurtbulle, det är frågan?

Fy vad less jag är på alla snusförnuftiga kommentarer som "varför byter ni inte jobb om det är så hemskt på sjukhuset?". Mest irriterad är jag när kommentaren kommer från någon som inte har en jävla aning om hur det är att jobba som sjuksköterska på en akutvårdsavdelning. Mormor inräknad. Sjuksköterskestudenter inräknade. Sådana som jobbade på sjukhus senast -92 inräknade. De som inte varit klara mer än två år inräknade.

Irritersamma är de, dessa  klämkäcka hurtbullar. Vad tror de egentligen? Att jag, och de som håller med mig i min kritiska ton, sitter och grinar för att vi har det så hemskt på arbetsplatserna? Tror de att vi är ett gäng oförmögna idioter som inte fattar att vi kan byta jobb och få lugnare och kanske bättre betalning någon annanstans? Tror de att jag menar allvar när jag säger att jag ska dö som en martyr på mitt sjukhus?

 En annan sak som stör mig i det här är att de som klagar på att jag är bitter tror att man är en God och Bra sjuksköterska om man håller käften och är tyst. De står liksom på arbetsgivarens sida i sin okritiskhet och sin censur. "Man ska inte förstöra den goda stämningen". Nä. Man ska vara en blond, korkad bimbo som gapar och sväljer. Tack snälla för att jag får jobba här. Och Tyst ska man vara. Om man börjar tvivla på Landstinget så är det bara att hoppa av- sluta. Inga surputtar och negativa anställda får finnas inom Landstinget inte. Nehej. Här knyter vi näven i fickan, vänder andra kinden till och är som gåsen och låter allt rinna av oss. Det är bara att sluta om det inte passar.

Nä. Jag tycker att det är skitbra att jag finns! Och FLAK. Och alla andra kritiska röster i vården.Vissa må tycka att vi är bittra och borde gå hem och bli påsatta eller sjukskriva oss för fibromyalgi eller amalgamförgiftning eller någon annan skum diagnos. Men se det kommer vi inte att göra! Det är nämligen vi, vi som vågar öppna käften och ryta till, som gör att saker händer. Det är vi som skapar Lex Marior, Lex Saror och kvalitetssäkrar. De som gapar och sväljer och knyter näven i fickan är dem som borde skämmas! Det är dessa individer som förstör för kåren. Som gör att vi inte får tillräcklig lön, att vi tvingas jobba dubbelpass osv osv. Det är dessa mesproppar som gör att arbetsgivaren kan fortsätta att hålla oss i strypkoppel.

Men en sak ska jag säga er! Mig stryper ni inte. Jag räds ingenting. Jag kommer aldrig att tystna! Och jag kommer aldrig att bli en bitter utbränd surtant. Så det så.

fredag 2 september 2011

Sjuksköterskan räddar doktorn


Det ligger mycket i det, för fasiken vad vi räddar doktorer! Vi delar ut rätt dos trots att doktorn skrivit fel, vi faxar, ringer och postar papper som doktorn lika gärna kunde gjort själv, vi hjälper doktorn att fatta rätt beslut i akuta situationer, vi hjälper till att hålla tråden på ronden, vi kniper käft när det blivit fel.

Vi är lojala. Sådär som kvinnor var på 50-talet. Så som en Riktig sjuksköterska ska vara. We save doctors helt enkelt!

torsdag 1 september 2011

Sjukvårdspersonal borde få gratis hälsokontroller!

I sjuksköterskans arbetsuppgifter ingår det preventivt arbete. Vi informerar patienter om kosthållning, vikten av sömn, motion, rökstopp, viktnedgång, stressreducering... Vi vill våra patienter det bästa. "Sköt om dig" säger vi med varm röst när de lämnar sjukhuset. 

Men hur är det egentligen med oss själva? Hur tar vi hand om oss? Vissa dagar stressar vi så att golvet gungar när vi ska gå hem, vi slänger i oss matlådan, hinner inte dricka eller gå på toaletten vissa dagar. Jobbar oregelbundet, vilket inte alls är bra för kroppen enligt flertalet studier. På arbetet är det telefoner som ringer, pumpar som piper, mätinstrument som larmar. Det är sällan tyst.

Jag tycker att det är ruttet att vi som jobbar inom sjukvården inte får regelbundna hälsokontroller av vår arbetsgivare. Vi sliter häcken av oss, vårdar, informerar och gör allt för att Sveriges befolkning ska hålla sig friska. Men när vi själva vill ta blodfetter, EKG eller göra ett arbetsprov eller en enkel spirometri så måste vi bekosta kalaset själva hos en privat vårdgivare.

Jag tycker att sjuk- och friskvård skulle vara gratis för oss som jobbar inom kommun och landsting! Vad tycker ni? Är det rätt att vi ska betala våra egna hälsokontroller?

onsdag 31 augusti 2011

Karolinska vill köpa likdelar!


I Sverige är det förbjudet att handla med kroppsdelar i vinstsyfte. Karolinska sjukhuset har därför ansökt hos Socialstyrelsen att få köpa likdelar av en privat stiftelse i USA. En stiftelse som givetvis- nej, nej- inte är vinstsugna utan säljer kroppar för att de är snälla.

Jag förstår att läkarstuderande behöver kroppar att öva på. Jag förstår att det är mer naturtroget att operera i en riktig kropp jämfört med plastdockan och som de karvar i nu. Och jag vill ju att Sverige ska ligga i framkant när det gäller vård och medicin. Men. Jag har ändå svårt att se att vi ska köpa in lik från USA. Vilka tror ni är ägare till dessa  kroppar? Tror ni att det är en vit amerikan från medelklassen som dött hastigt i en hjärtinfarkt och vars anhöriga vill donera kroppen till Sverige?

Nä, skulle inte tro det. Jag tror att likhandeln här är lika smutsig som organhandeln på den svarta marknaden, där fattiga människor säljer sina organ för pengar. I likhandeln tror jag att det rör sig om människor från underklassen som kommer att skeppas hit. Merparten svarta, som ju är mindre värda i det amerikanska samhället.

Jag tycker att det är mycket skrämmande att vi i väst kan köpa allt vad vi vill ha på bekostnad av någon annan som har det sämre ställt.  Jag tänker på surrugatmammor i Indien, organhandel från öststaterna, prostituerade i Thailand och nu likhandel.

Det är kanske dags för oss att vara lite nöjda och rätta oss efter de förutsättningar vi har istället för att gapa efter mer hela tiden?

Läs mer i Dagens medicin och DN

torsdag 25 augusti 2011

Vem i hela världen vill bära den här?


Läser i Vårdfokus att Vårdförbundet har en ny produkt i sitt sortiment. En axelväska i förbundets blåa färg med plats för en A4 pärm. Loggan snyggt och prydligt på framsidan. Priset är 150 spänn, som hittat för en axelväska. Men.

Jag undrar vem det är som köper den här väskan? Vem vill egentligen stoltsera med Vårdförbundets logga på väskan? Vem känner sig Stolt som medlem i ett förbund som misslyckats så fatalt med löneförhandlingarna genom åren?

Jag själv skulle aldrig, ever, never bära Vårdförbundets logga synlig. Tycker att det är PINSAMT att vara medlem i det fackförbundet faktiskt... Någon av er bloggläsare som kommer att beställa en väska? 

onsdag 24 augusti 2011

Ska jag läsa till sjuksköterska?

Jag får ofta frågan här på bloggen, eller via mail. Unga tjejer som ska välja högskoleutbildning. Vad ska jag bli? Och så bläddrar de i utbildningskatalogen och tänker "jisses vad med kurser det finns, vad sjutton ska jag välja".

Så kommer sjuksköterska upp. Det är väl ett bra val?  Det finns jobb för sjuksköterskor direkt efter utbildningen. Det är en relativt kort utbildning, som dessutom innehåller mycket klinisk praktik (som är bra för den som inte vill råplugga). Det finns möjligheter till vidareutbildning. Man kan jobba utomlands. Man kan jobba på företag, inom kommun och landsting. Man kan byta jobb. Hoppa runt som en groda på sjukhusets avdelningar.

Så mailar de mig, de här tjejerna (de heter ofta Emelie eller Caroline). "Vad tycker du? Ska jag läsa till sjuksköterska?"

Alla får de samma svar. De kommer alltid att få samma svar. Det finns bara ett svar. Svaret är nej. De ska inte läsa till sjuksköterskor. Inte om jag får bestämma iallafall. Nej. Nej. Nej. Sen får de tycka att jag är en bitter gammal surig tant som borde gå i pension, byta jobb eller hålla käften. Men jag säger nej.

Det finns så mycket hederliga arbeten. Arbeten som ger vällust. Arbeten med trevliga kollegor, utvecklingsmöjligheter och fredagsfika. Arbeten där man får julklapp, bonus och kan kissa regelbundet på arbetstid. Där man kan gå hem i tid. Slipper sitta på bussen och undra vad man har glömt, om man kanske haft ihjäl någon under dagen. Arbeten där man får lön efter arbetsinsats. Där man kan vara sjuk utan att ha värsta ångesten för att arbetskamraterna blir en man kort och sliter som djur.

Ja. Listan kan göras hur lång som helst. Den som är fundersam och har lite tid över kan ju även plöja igenom min blogg. Här finns ganska mycket info om hur man blir efter alltför många år i vården. Trött. Cynisk. Rå. Bitter.

Vill ni bli såna, Emelie och Caroline? Cyniska och bittra? Nä. Jag tror inte det. Så, skit i det där med sjuksköterskeriet hörrni! Välj en annan utbildning istället.

tisdag 23 augusti 2011

Bråttom, bråttom, bråttom

Idag Systrar, vill jag spela en låt för er. Den har ett par år på nacken men är högaktuell ändå tycker jag! Lyssna- om ni har tid ;-)

lördag 20 augusti 2011

Fy fan vad bra vi är!


Idag fick jag en present av en patient. Jag började nästan grina. Inte för presenten som sådan utan för att Någon endaste människa kunde säga TACK, DU har varit så BRA. Och verkligen mena det.

Önskar att chefen och landstingspolitikerna kunde se och säga samma sak. För jag och många kollegor till mig gör verkligen ett helvetes bra jobb.

fredag 19 augusti 2011

Att skriva om patienter på nätet...


En sjuksköterska på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg har blivit skriftlig varnad av sjukhusledningen efter att ha skrivit nedsättande om en patient på Facebook. Ingenstans går det att läsa vad sjuksköterskan skrev och det finns ingen intervju med henne. Allt som skrivs, inklusive det här blogginlägget, är alltså rena spekulationer...

Över lag tycker jag att det är fel att skriva om patienter på sociala medier men jag menar samtidigt att det är en skillnad i vad man skriver. Skrev hon "Ingrid på 4:2 är en jävla hagga och jag hoppas att hon snart får åka hem" är det en kränkning eftersom Ingrid lätt kan spåras och att sjuksköterskan också brustit i sin professionalitet. Man ska behandla alla patienter lika, iallafall utåt sett. Sedan kan man ta ett smällbär och lägga under skon och trampa på det hårt och tänka att det är Ingrid på 4:2 som mosas. Men Ingrid, eller hennes anhöriga, får aldrig veta om händelsen. De måste hållas utanför känslomässiga utfall som personal ofta har på krävande patienter.

Att uppdatera sin status med "Jag är trött, patienterna tar kål på mig" känns snällare. Det är jobbigt att vara sjuksköterska. Att vara människa och ha hand om andra människor. Människor som kanske är i kris, som kanske snart ska dö, som kanske fått en otäck diagnos. Vars liv kanske just gått i spillror. De är inte roliga att ha att göra med alla gånger. Och det är inte alltid lätt att kliva ur sin egen kostym och göra sig till en betraktare utifrån. Vi är ju också människor, som tar åt oss och får känslor när någon skäller, morrar, kräver, gnäller på oss. Kränker oss. När vi blir slavar. Slagpåsar. När vi får skuld för 100 år av förtryck eller när vi anklagas för att det tar sån tid för oss att hjälpa. När patienten eller anhöriga inte förstår att vi har 19 andra svårt sjuka att ta hand om. Ja. "Jag är trött, patienterna tar kål på mig" kan fungera på Facebook. Även om jag själv aldrig skulle skriva så.

Hur är det då att blogga om patienter? Om urusla chefer? Om mobbande arbetskamrater? Om en rutten landstingspolitik? Om ett fackförbund som mest liknar en hönsgård? Om hur trött och less man är på livet som sjuksköterska? Hur kommer det att gå för Syster Frida nu när arbetsgivarna simmar runt på nätet och letar syndabockar som kränker patienter och raserar ryktet för såväl Landstinget som sjuksköterskeyrket? Har ni tänkt på den? Hur ska det gå för Frida? Blir Frida kanske uppsagd nu? Av med sin legitimation. Omskolad i Arbetsförmedlingens regi.

Hmmm. Undrar om man kan välja utbildning då? Jag tror att jag ska försöka få ett hantverksyrke faktiskt! Bli målare, tapetserare (ja, som klär om möbler alltså) eller elektriker. Fatta vad mycket svarta pengar jag kan tjäna då! Eller så får det bli lastbilschaufför. Lyssna på ljudböcker. Äta limpmackor och dricka kaffe ur ståltermos. Pimpa bilen men en lysande julgran i början av Oktober. Så får det bli! Syster Frida- en Lastbilchaffis. Följer ni min nya blogg då?

Läs mer om sjuksköterskan som varnades i Vårdfokus och i Dagens medicin



onsdag 17 augusti 2011

Vem kommer att palla stressen i längden?

Vi har det jobbigt på avdelningen just nu. Många svårt sjuka patienter. Bemanningen klarar en sådan patient men när det ligger fler svårt sjuka så står vi oss slätt.

För att använda en klyscha kan man säga att vi går på knäna. Ingen känner sig tillräcklig. De flesta går hem med en klump i magen. Vi tittar på varandra, skakar på huvudet, fy fan, vilken dag, fy fan, vad skönt att flexa ut. Ibland ringer vi varandra, messar eller tar kontakt på FB för att höra hur det gick, hur någon mår.

Varje dag ser jag mig själv i spegeln och lovar att jag måste ta mig därifrån. Måste, måste, måste. Min kropp klarar inte mer. Mitt psyke klarar inte mer. Det är synd, för det finns många som mig. Många bra, erfarna, snabba och lättsamma personligheter som inte pallar. Som ger sig av.

Vilka blir då kvar? Vilka orkar det här tempot? Vilka vill "ställa upp" på att jobba som en dåre utan rast, ibland dubbelpass och hela tiden känna sig otillräcklig? Vilka vill, år efter år, åka hem från sjukhuset och lägga nivån på "men alla patienter överlevde ju" eller säga om de som inte överlevde "men h*n var ju gammal och multisjuk"? Vilka blir kvar?

Jo, det ska jag tala om för er. De som blir kvar är de nyutexaminerade. De kommer alltid att finnas. Avdelningarna kommer att bemannas med nyutexaminerade sjuksköterskor som stannar ett till två år och sedan går vidare när de blivit varma i kläderna och inser att arbetsbelastningen och ansvaret i förhållande till lönen är orimlig. Och så fylls det på med nya sjuksköterskor som kommer direkt från skolan eller som kommer från en annan arbetsplats i hopp om en bättre och lugnare arbetssituation. Alla kommer alltså att vara "nya" på arbetsplatserna.

HUR bra vård blir det när alla sjuksköterskor är nya på ett ställe? Blir det patientsäkert? Blir det en stabil arbetsgrupp? Jag skulle gärna vilja veta vad undersköterskorna tycker om alla nya sjuksköterskor? De får ju dra ett väldigt stort lass när det hela tiden fylls på med nyanlända sjuksköterskor som inte orkar se mer än sitt eget arbetsområde och inte har tid att hjälpa undersköterskorna.

Och hur kul är det som läkare att ha ett frågetecken till sjuksköterska på ronden? Någon som inte kan rutiner och behöver uppbackning av läkaren stup i ett?





söndag 14 augusti 2011

VAKNA era idioter!

Det är inte längre enbart småbarnsmammorna som jobbar deltid. Nej. Fler och fler sjuksköterskor går ner i tid för att orka jobba. Inte ens de unga, nyutexaminerade sköterskorna pallar 100%.

Vi som arbetar "på golvet" har länge kunnat vittna om att allt fler går ner i tid på grund av stress, oregelbundna arbetstider och alltför extrem arbetsbelastning. Nu har även Sveriges Radio fått upp ögonen för problemet och ringt runt till vårdförbundets lokalavdelningar. På 19 av 21 avdelningar känner man igen problemet med att sjuksköterskor inte orkar jobba 100%. Och enligt siffror från SKL arbetar 40% av landets landstingsanställda sjuksköterskor deltid. 40%. Det är en hög siffra.

SKL:s arbetslivschef Britt-Inger Kainäs menar, enligt Dagens sjuksköterska, att man inte kan dra några slutsatser av det här. Nä. Hon gör som aporna; ser inget dumt, hör inget dumt och säger inget dumt.

Välkommen ut och hälsa på i verkligheten säger jag! (men kom för faan inte till mig, jag är alldeles för stressad, arg och trött för att palla nån lallande byråkrat just nu)


fredag 12 augusti 2011

Hej och tack!


Jag har haft semester från sjukhus, bloggande och allt annat jag har på gång. Det här inlägget är inte tänkt att bli någon "mitt-sommarlov" novell eller trams om härlig ledighet, sol och bad och navelpillande. Nej hörrni. Det här inlägget är ett rent och skärt TACK till er alla som läser här! Jag blir så jävla glad av er, vet ni det?

Trots att jag inte uppdaterat bloggen på över en månad så är det många som besökt den varje dag. Vissa har lämnat avstamp i kommentarsfältet, andra har mailat. Det värmer! Ni finns där, engagerar er. Jag berör: Ni blir arga, sura, ledsna, glada, fnittriga och många säger att jag skriver vad de tänker.

Jag läser alla mail och alla kommentarer. Alltid. Tyvärr hinner jag inte svara på allt och jag vet att vissa stör sig på det. "Vaddå sitta och ösa ur sig en massa dynga och sedan inte stå till svars". Ja. Det är så. Jag saggar ner min egen blogg med mina ord och tankar. Med det som berör mig, med det som berör er. Och mitt i allt så säger jag också stopp! Jag kan inte svara på allt. Jag vill inte svara på allt. Jag hinner inte svara på allt. Men.

Jag är väldans, väldans, väldans glad över att ni själva håller diskussionen uppe i kommentarsfältet! Det är så viktigt att kunna bolla vissa åsikter och skeenden som händer rumt om oss som jobbar med människor, i den gigantiska, stora, äckliga vårdapparaten. Vi behöver varandra. Vi behöver få vara anonyma. Ventilera. Kräkas. Sagga ner. Det är skitkul att jobba inom vården, att få vara med där det händer. Men det är också skitjobbigt att vara där. Det är skitjobbigt att vara student, nyutexaminerad, handledare, gruppchef, gammeltacka, vidareutbildad, grundutbildad. Det ÄR jobbigt att jobba med sjuka människor i en stor organisation. Det var därför jag startade den här bloggen. För att ventilera. Och det är antagligen därför ni kommer hit, för att se vad Syster Frida har att säga om vården idag. Jag är som sagt glad att ni finns. Jag är glad att ni fortsätter att komma hit och läsa och jag är glad att ni diskuterar och analyserar i kommentarsfältet trots att jag är på semester.

Tack för att ni finns!




måndag 11 juli 2011

Den riktiga sjuksköterskan saknar plats

När man googlar bilder på ordet sjuksköterska kommer det fram tre kategorier: Lättklädda tjejer med porrig blick, gamla svart-vita foton på sammanbitna tanter och käckt leende tjejer med stetoskopet runt halsen och ett kardex under armen.

Det finns få bilder på riktiga sjuksköterskor anno 2011. Allt är dåtid eller foton på tjejer som är hämtade ur amerikanska sjukhusserier eller porrfilmer. Det är lite trist. Att vi moderna sköterskor inte riktigt tagit plats på webben.

Och när jag googlar på advokat, polis och trädgårdsmästare så får jag inte upp en enda halvnaken tjej redo att förföra... Hur kommer det sig?

lördag 9 juli 2011

Heje heja!


På Akademiska sjukhuset i Uppsala har 25 sjuksköterskor sagt upp sig från akutmottagningen i protest mot det usla lönepåslaget som Vårdförbundet kom med i år. 25 sjuksköterskor, det kallar jag POWER!

Jag önskar att jag själv och fler kollegor vågade göra samma sak. Massuppsägningar är det enda rätta och det enda som verkligen slår hårt mor arbetsgivaren. Att en eller två ensamma sjuksköterskor säger upp sig spelar ingen som helst roll, de ersätts snart med nya. Det är när flera, erfarna, sköterskor slutar på en och samma gång som sjukhusen får problem. För det är svårt att få tag på många samtidigt, särskilt mitt i terminen när inte ens de nybakade är tillgängliga. Och få chefer vill ju ha många nya i verksamheten samtidigt.

Verkligen bra gjort av systrarna i Uppsala! Deras verksamhet kommer garanterat att bli lidande och det är det som är grejen!

Heja heja, ni som vågar gå ihop och sätta ner foten! RESPEKT!

Läs mer i UNT och Dagens sjuksköterska

torsdag 7 juli 2011

Sommarbemanning- me like!

Arbetet på sjukhuset går på halvfart just nu. Semestrar gör att verksamheter dras ner och planerade ingrepp skjuts upp. Vissa avdelningar stänger, andra slås ihop.

Det är rätt skön stämning. Lite helgkänsla även i veckan. Lite laid back, som det blir när cheferna är borta, när telefonerna inte ringer stup i kvarten och när det inte snubblar runt 102 kandidater, studenter och elever på avdelningen. När personalstyrkan är slimmad och man vet vart alla är.


Jag gillar att jobba under såna förhållanden! Undrar om det finns någon verksamhet som ser ut så året runt? Utan chefer, telefoner, studenter och annat löst folk. Slimmat. Effektivt. Men ändå laid back.

lördag 2 juli 2011

Pinuppande sjuksköterskor och läkare

Bild från Aftonbladet. Foto: Jyrki Vesa
Som jag har skrivit tidigare har jag svårt att förstå vårdpersonal som tramsar och säljer sig billigt för att få in pengar till välgörenhet. Nu har det hänt igen. Den här gången är det finska sjuksköterskor och läkare som i ett försök att dra in pengar till Röda korset gör en pinup-kalender.

Jag är inte särskilt pryd av mig men undrar vad Röda korset har för syn på utvik och halvnakna kroppar... Jag tycker att det luktar white trash och jäkligt låg nivå när sjuksköterskor och läkare slänger av sig kläderna och horar för välgörenhet!

Vad tycker ni?

I Aftonbladet kan ni läsa mer och se fler bilder. Sensuellt eller tacky, det är frågan?

torsdag 30 juni 2011

Flexfusk

På min arbetsplats har vi flexklocka. Så snart vi kommer in på avdelningen drar vi kortet. 06.44 - YES! Vi hann i tid. Det tråkiga i kråksången är att vi måste vara på sjukhuset låångt före 06.44 för att byta om. Sjuksköterskor kan nämligen inte jobba i sina vanliga kläder. Vi får inte ha våra privata kläder. Och vi vill inte ha privatkläder.

Själv måste jag vara på sjukhuset ungefär 20 minuter innan jag börjar. Dels ska jag hitta parkering, köa i betalautomaten och sedan byta om. Omklädningsrummet ligger inte i samma hus som min arbetsplats utan jag måste ner i kulverten till ett anat hus. Det tar ungefär sju minuter att gå dit från parkeringen. Och sedan behöver jag fem minuter för att byta om. Och så tar det fyra minuter att knata upp till avdelningen. Det är 16 minuter...

Jag kan förstå att arbetgivaren inte vill betala från den tiden man rullar in med bilen på parkeringen, men vore det inte justast om de iallafall betalade för tiden man byter om då det faktiskt är arbetsgivaren som förespråkar att vi är ombytta? Jag tycker att det är rätt ruttet att vi får stämpla in först när vi är ombytta och klara trots att vi måste vara på sjukhuset tio minuter innan...

Krasst kan man ju säga att arbetsgivaren snor 20 minuter om dagen för oss.

Har ni flex på arbetet? Hur fungerar det?

måndag 27 juni 2011

Sms livräddare



I Stockholm pågår ett projekt med sms-livräddare. När sos alarm får in ett larm om misstänkt hjärtstopp så larmas inte enbart ambulans utan även de sms-livräddare som befinner sig på ett rimligt avstånd från platsen. Livsräddarna behöver inte vara sjukvårdspersonal utan kan vara vanliga medborgare som vill hjälpa sina medmänniskor.

Jag tycker att idén är genialisk eftersom varje minut med fungerande cirkulation är livsavgörande vid ett hjärtstopp. Det många människor inte känner till är att ALLA faktiskt kan rädda liv! Viktigast av allt är att man GÖR något. Hellre halvdana kompressioner än inga kompressioner alls! Det viktigaste är att man gör något än bara står i ring och glor när någon fått ett hjärtstopp...

Sms livräddarna finns än så länge bara i Stockholm men tjänsten kommer att utvecklas mer i höst. Vill du bli sms-livräddare? Gå in och anmäl här.

fredag 24 juni 2011

Om jag ändå vore en myspysig syster...

Jag stod och tittade på billiga gubbar i affären häromdagen. Tänkte att jag borde köpa ett par liter och ta med till patienterna idag när det är midsommar. Eftersom jag egentligen inte är någon sån där myspysig kollega och syster som tar med fika och godis till sjukhuset så lät jag bli. ÄH. Tänkte jag. Det får vara.

Och så idag. En patient som berättade om hur ledsen han var över att han missade sitt traditionella midsommarfirande. Och en tant, en ursöt liten en, sa med skorrig röst att det hade varit gott med jordgubbar.

Då ångrade jag att jag inte köpte ett par liter. Tänk vad de hade blivit glada, mina härliga patienter.

torsdag 23 juni 2011

Snart blir de av med oskulden alltför hårt

Med nya fina namnbrickor, standardpennor i bröstfickan och den glänsande broschen stolt på bröstet intar de nyutexaminerade sjuksköterskorna sjukhuset såhär års. De är så rena, så fina. Orörda och naiva. Lite som små oskulder. Jag vill inte sabba deras världsbild. Vill inte berätta hur jävla jobbigt det är på sjukhuset emellanåt. Jag vill inte säga att de bara ska veta hur lite de lärt sig på högskolan. Att det kommer att ta minst ett år innan de landat. Att det är NU praktiken börjar. Det är NU de kommer att lära sig saker.

Jag vill att de ska leva sin vita dröm. Tro att de kan rädda världen. Tro att de har en oändlig mängd kunskap från Universitetet. Tro att de kan förändra sjuksköterskornas situation, arbetsmiljö och löner. Jag vill att de ska tro att de i första hand håller på med omvårdnad. Oskulderna ska inte behöva få den där otäcka aha-upplevelsen som så småningom infinner sig hos varje sjuksköterska när de inser att de är utbytbara. Att de bara  är en bricka i ett större spel. En bricka som kan ersättas hur lätt som helst utan att maskineriet skadas.

 Jag vill inte att deras oskuld ska tas alltför hårt.

måndag 20 juni 2011

Dags för semester?


När man svarar med avdelning, namn och yrkestitel i hemtelefonen så är det dags för semester vá?

torsdag 16 juni 2011

Kan vem som helst bli sjuksköterska?

En blivande sjuksköterskestudent i Kenya nekades att börja på utbildningen på grund av sin sjukdom, osteomalaci. Lärarens motivation var bland annat att studentens korta händer skulle göra det svårt att bädda sängar och lyfta patienter.

Vad säger man om det här? Är det etiskt försvarbart att neka en människa att gå en utbildning på grund av en diagnos? Är det inte upp till varje individ att efter utbildningen söka den typ av arbete man kan utföra med sitt handikapp? Eller ska alla sjuksköterskor screenas innan de börjar utbildningen så att de som slutligen får examen är riktiga A-människor utan fysiska- och psykiska handikapp?

Å andra sidan. Vad skönt att en lärare vågar säga som det är. Vågar sätta stopp innan studenten börjar sin utbildning. Jag kommer själv ihåg några tokstollar vi hade i min klass, som lärarna försökte kugga på tentor och till och med bad handledarna på praktikperioderna att försöka kugga... Allt för att slippa ta samtalet om att de var olämpliga som sjuksköterskor... Det är så fegt! Och det är så taskigt att låta någon gå en treårig universitetsutbildning med studielån och tentaångest.

Jag tycker att man borde införa intervjuer på alla utbildningar där man har med människor att göra (sjuksköterska, lärare, undersköterska, läkare, psykolog, socionom) för att kunna sålla bort de allra olämpligaste. Med den kenyanska sjuksköterskeaspiranten vet jag inte. Hon kanske hade hittat en arbetsplats där hon kunde jobba trots sin diagnos? Så länge man inte har en allvarlig psykisk diagnos eller en religion som kräver burkha så tror jag nog att man kan bli sjuksköterska.

Vad tycker ni? Är det rätt eller fel att avvisa en student?

Här kan ni läsa mer.

måndag 13 juni 2011

Jag gillar självständiga patienter!

Jag blir alltid lika glad när patienter har med sig egna mediciner. Det är så skönt att slippa dela i medicinvagnen, slå efter synonymer, ringa och långa från andra avdelningar.... Det tar tid att få tag på vissa läkemedel.

Och jag blir alltid lika förundrad över patienter som har ovanliga läkemedel men inte tar med sig dem till sjukhuset vid en planerad inläggning. Många tror att vi har ett gigantiskt lager och få förstår hur stor del av vårt arbete som går åt till medicinhantering.

Tummen upp för patienter som har egna läkemedel säger jag!

lördag 11 juni 2011

Jag undrar en sak...

Hur många av er vet vilken OB-ersättning ni får och när den börjar gälla? Och hur många av er känner till ersättningarna när man jobbar dubbelpass?

Jag kan ärligt säga att jag har noll koll. Jag har typ hört att någon har sagt att det kanske kan vara si eller så. Men jag vet ju egentligen inte säkert...

Tänk vad arbetsgivaren kan lura skiten av oss om alla är lika blåögda som jag! Om ingen riktigt känner till avtalen.

torsdag 9 juni 2011

Kompis med chefen på Facebook?

Flera av mina arbetskamrater är kompis med chefen på Facebook. Jag förstår inte hur de kan känna sig bekväma med det. Att chefen får inblick i deras fritid, tankar och ibland ogenomtänkta statusuppdateringar av typen "Jag vill inte gå till jobbet idag". Chefen fattar väl det ändå. De flesta vill väl hellre ligga i hängmattan såhär års. Men ändå, att vräka ut det, basunera ut det. "Jag vill inte gå till det där förbannade skitjobbet".

Jag vill inte att chefen ska se om jag hänger på chatten när jag är hemma och är sjuk. Eller om jag loggar in mig på lunchrasten. Eller uppdaterar min status på arbetstid.

Nej. Jag skulle inte våga. Skulle inte vilja att min chef kunde spåra min trafik på Facebook. Och jag finner ingen anledning i att vara kompis med min chef heller. Min chef är min chef, ingenting annat.

Är ni kompis med chefen på fejjan?

onsdag 8 juni 2011

Dansande AV-block



EKG är inte det lättaste att tolka. Här försöker ett gäng studenter reda ut AV-blocksdjungeln. Om jag blev klokare? Njaäe, kanske inte, men ett leende rikare!