måndag 29 oktober 2012

Att tysta starka systrar


Jag har tänkt mycket på det där med att vara cynisk och att vara bitter. På min presentation har jag till och med utgett mig för att vara just cynisk och bitter ibland. Men vet ni, jag tar tillbaks det. För jag känner mig inte särskilt bitter. Cynisk är jag ju. Som faan. Men bitter- nej.

Jag vet inte vad ni tänker på när ni hör ordet bitter? Jag tänker på en sur, grå stackare som liksom kört fast. Som ser hinder och problem överallt. Är det inte slut på toalettpappret så saknas det handskar på sal sju och allt är en katastrof.

Vet ni vad jag tror? Jag tror att jag, och många av mina kritiska systrar, ofta benämns just som bittra. Det är ett skällsord som vissa anser att de kan strössla över oss. Om oss. För att tysta ner oss. För kvinnor ska som regel inte vara högljudda och kritiska. Sjuksköterskor allra minst! Vi ska lägga oss själva åt sidan och tänka på patienterna i första hand. Och sedan på doktorn, möjligtvis. Att ifrågasätta och kritisera organisationen kan vara farligt. Jag vet flera mellanchefer som har fått sluta för att de varit just kritiska och ifrågasättande. Att de ställt sig på personalens sida och undrat hur fan ekvationen ska gå ihop.

På en avdelning är det mycket hackande. Uppåt och neråt och i det egna ledet. Man ska inte tro att man är något. Att man kan komma och ändra, kritisera och dra ner stämningen som det så käckt heter. Nej. Man ska se lite frireligiös ut, skratta och le och vara god och glad. Och det här lär vi oss. Att det är fult att vara ifrågasättande. För det är ju inte chefens fel att det är som det är. Nej, vi måste vara professionella och rikta vår kritik där den hör hemma, hos politikerna. Och bla bla bla. Allt för att slippa vakna upp och se sanningen. Allt för att slippa det...., ja vaddå? Jobbiga? Fantastiska? Som skulle hända om ALLA började få upp ögonen och ifrågasatte indragningar och försämringar. Då skulle det bli protest. Den arabiska våren, fast på sjukhuset.

Jag skulle säga att bitter är en helt annan sak än kritisk och cynisk. Bitter är ett skällsord för att få oss starka systrar tysta. Och jag är varken bitter eller tyst.


onsdag 24 oktober 2012

Jobba i Norge


Hör på Rapport att allt fler sjuksköterskor väljer att jobba i Norge. En sjuksköterska i inslaget som valt att jobba på ett norskt sjukhem fick nästan dubbel så mycket lön som i Sverige. 40 000 svenska kronor i månaden.

Själv har jag aldrig jobbat i det förlovade landet men tanken har givetvis funnits där. Att jag inte har åkt beror lite på att många kompisar har kommit hem med dåliga erfarenheter av uthyrningsföretagen.  Det har varit strul med transfer till och från flygplatsen i Norge, de har haft problem med att få jobba, blivit lovade en massa pass men har fått tjata för att få jobba när de väl varit på plats. Många av dem har också klagat över att det varit jobbigt att byta avdelning- ibland sjukhus- från en dag till en annan. Även för den mest erfarna sjuksköterskan så är det ju jobbigt att ena dagen sätta sig in i ögonpatienter och nästa dag hantera kirurgpatienter. 

Men jag antar att det finns en massa plus också. Pengarna om inte annat! Och alla som jag känner som har åkt har berättat att arbetsbelastningen är långt ifrån lika jobbig som i Sverige. Bara en sån sak.

Har ni jobbat i Norge? För- och nackdelar?

fredag 19 oktober 2012

Privata kläder eller långärmat i vården?

Nu ni, kära bloggläsare, ska ni få hjälpa till att svara på en klädfråga som jag har fått. Jag har fått en fråga från en tjej som har ärr på handlederna och vill läsa till sjuksköterska. Hon vill dock inte visa ärren för kollegor och patienter och frågade om möjligheten att ha långärmat.

Jag svarar generellt såhär: Det finns strikta klädregler, iallafall inom slutenvården och på vårdboenden och vårdcentraler för den som arbetar med direkt patientkontakt (dvs all personal som inte har administrativt arbete). Där ingår kortärmat för hygienens skull.

Det jag inte kan svara på är hur det ser ut inom psykiatrin? Finns det fortfarande mobila team eller hemvård där man som personal kan ha vanliga kläder? Eller finns det andra arbetsplatser som tillåter privata kläder eller långärmat? Tipsa gärna i kommentarsfältet!

Det jag också funderar på är om du som skrev frågan inte har funderat på laserbehandling för ärren? Om du inte har ett pågående självskadebeteende så är det väl kanske värt att kosta på det? Det är ju inte bara på jobbet som man går kortärmat- ibland lyser ju solen även i Sverige och man går med linne och T-shirt.


onsdag 17 oktober 2012

Skäms inte Systrar! Nu skålar vi!



Det blev diskussioner om lön i kommentarsfältet häromdagen. En läsare skämdes nästan för att hon som ny sjuksköterska fick 27 000 kronor i månaden på en vårdcentral.

Jag tycker absolut inte att man ska skämmas för att man går om de mer erfarna i lön! Tvärtom så ska vi diskutera lönen mer, så att alla får upp ögonen för hur lite vissa tjänar. Läs gärna mitt tidigare inlägg om det här. 

Och det är klart att jag tycker att det är skit när unga, oerfarna kommer in och går om mig i lön. Men. Det ger mig ett bra förhandlingsläge. Ge mig högre än nybörjarna eller så säger jag upp mig.

Det är det som är grejen Systrar! Vi ska prata lön. Och spela ut arbetsgivaren. Det som kommer att hända är att alla erfarna slutar och att sjukhusen bemannas av nya, oerfarna sjuksköterskor. Och sedan kan vi säga goodbye till kvalitativ vård, till regionavtal, till Lean, till patientsäkerhet. Ja, listan kan göras hur lång som helst på hur kaotiskt det kommer att bli om alla erfarna slutar. Det är bara att titta på hur det ser ut idag på vissa avdelningar på vissa sjukhus. Man vill inte vara patient eller anhörig där.

Så. Skäms inte för din lön Syster! Prata istället öppet om den. Det lockar fler att söka sig från sjukhusen och gör att sjukhusen i förlängningen bara bemannas av gröngölingar. DÅ brakar systemet och det blir revolution. Fasiken vad jag ska mysa då. Och skåla i en Cosmo. SKÅL för att Landstinget brakat samman!

Innan Landstinget brakar samman och vi skålar av den anledningen så vill jag utbringa en skål till dig som tjänar 27 000 direkt efter skolan! Jag vill skåla för alla som lyckats löneförhandla! SKÅL!

söndag 14 oktober 2012

Men hur är det PÅ RIKTIGT då?

I somras hade Vårdförbundet en drive när de bjöd in politiker att gå i landstingsanställdas skor. Tanken var att de skulle få upp ögonen för vad en sjuksköterska gör och förhoppningsvis värdera vårt arbete högre.

I Uppsala nappade landstingsfullmäktige Erik Weiman (M) och gick med smärtsjuksköterskan Tommy Söderman en dag. Tommy Söderman presenterade smärtenheten och sedan fick Erik Weiman följa med till en patient och därefter var det dags att diskutera sjuksköterskelöner.

Det är ju fantastiskt att den här politikern verkligen nappade på erbjudandet och dök upp. Men. Återigen. Vad hände med oss på golvet? Varför gick landstingsfullmäktige med en smärtsjuksköterska som går på konsultuppdrag och inte med sjuksköterska på en vårdavdelning som jobbar med ett riktigt tungt sjuksköterskearbete? Varför inte ta en sjuksköterska på en kirurg eller medicinavdelning? Som rapporterar, delar piller, rondar, ger lite mer läkemedel, hämtar och lämnar på operation, försöker få hem patienter till boenden, skriver epikriser, ringer efter transport, beställer blod, tar prover, tar suturer, bedömer patienter när undersköterskan kommer och säger att någon är "dålig- kom fort".

Jag menar inte att Tommy Söderberg inte jobbar, det gör han säkert. Men han jobbar inte på samma sätt som de flesta av sjuksköterskorna gör. Han sliter inte hund och kan knappt äta, kissa och andas.
Nä. In med landstingspolitikerna PÅ RIKTIGT tycker jag. Inget kaffe i finrummet här inte. Nej, här dricker vi kaffe stående samtidigt som vi visar dementa Agda in på rätt rum, väntar på två telefonsamtal från kommunen, tar RLS varje halvtimme på sal 10 och har en antibiotikablandning och en blodpåse som väntar i läkemedelsrummet. Ja just ja, vi ska ronda mitt i allt det här också. Och hinna äta lunch. Häng med politikern! Du kan väl ta blodtryck hoppas jag??

fredag 12 oktober 2012

Jag har städat!

Det är alltid tråkigt med människor som medvetet vill förstöra. Eller med människor som kommer och klampar på och inte fattar att de förstör. De som inte har taktkänsla eller kapacitet att läsa av andra människor, situationer och nya ställen. De som attackerar på en gång. Skäller som små hundar utan att fatta ett skvatt. Voff, voff, voff.

Det blir många småhundar här. Folk som kommer hit och hoppas på lite pepp och lite gulligt sjuksköterskepjolls. Hamnar mitt i nåt bitterfittesnack. Hon är fan inte klok den där Frida. Hon är sjuk i huvudet! Byt jobb! Varför slutar du inte? Jag vill inte ha dig som sjuksköterska! Jag vill inte ha dig som kollega! Jag kommer aaaaaaldrig mer att läsa din blogg- hejdå! Emellanåt kommer de här kommentarerna. Och jag förstår det. Klart människor provoceras när jag säger att jag hatar mitt jobb eller vill spola ner patienterna i toan. Eller att jag vill bli flygvärdinna eller hångla järnet med doktorn i linneförrådet. Klart jag fattar det. Jag provocerar. Vissa tar åt sig och tror att jag är rubbad. På riktigt. Och ja, jag är kanske rubbad. Jag vet iallafall minst en sak som jag gjort som varit rejält rubbat- och det var att läsa till sjuksköterska.

Hursomhelst. Det jag vill komma till är att det har kommit en läsare hit och spammat halva bloggen. Hon eller han har skrivit 25 mer eller mindre elaka kommentarer det senaste dygnet (har inte orkat kolla det andra). Bland annat har h*n sabbat diskussionerna i det förra inlägget om "jobbiga" patienter. Det tyckte jag var riktigt tråkigt och lågt. Det inlägget var ett önskemål från en läsare. Hon ville ha hjälp eftersom hon upplevde att hon inte fick gehör från sin chef. Hon bad oss här att ge råd och tips på hur man hanterar de jobbiga patienterna. Och så kommer det en dåre och spammar ner hela kommentarsfältet och är otrevlig och gör att hela diskussionen urartar och byter fokus. Ni som jobbar inom psykiatrin vet hur det är med borderline patienterna. Det här var en sån. Som trixar och donar och grejar så att alla blir upprörda. Och det är helt okej att vara så- men inte här! Det här är en blogg- ingen psykakut!

Till slut bestämde jag mig för att städa. Så jag har raderat en massa inlägg, därav att kommentarsfältet ser lite konstigt ut i vissa inlägg.

Jag vill säga en annan sak också. Jag har IP-adresser på alla som surfar in här och ser också vilka IP-nummer som lämnar kommentar. Jag brukar i princip aldrig kolla på dem men gör det när det har varit vad jag tror är "troll". Jag vill att alla som är här ska känna sig trygga. Ingen ska känna sig påhoppad för sin åsikt. Och ingen ska heller känna sig rädd för att jag ser alla IP-nummer. Jag anser att alla ska ha rätt att säga sin åsikt även om den inte är lika "alla andras". Jag kommer givetvis aldrig att röja någons IP. Men jag vill att alla läsare, inklusive du som spammat, ska veta att ni inte är anonyma. Så tänk på det alla nya läsare här på bloggen! Kommentera och diskutera mer än gärna men ha en hövlig ton!

/Syster Frida


torsdag 11 oktober 2012

Krävande patienter och anhöriga

Jag fick ett önskemål från en läsare att vi skulle diskutera vad man gör med krävande patienter och anhöriga. Jag tar mig friheten att publicera kommentaren:

Hej Frida! Skulle gärna läsa om tips för att deala med krävande patienter och anhöriga. Du vet såna som inte blir nöjda oavsett hur mycket man gör för dem. Som behandlar uskor och sskor som skit. Har pratat om det här med min chef, och svaret är ungefär "ta det inte personligt" och "sånt får man räkna med när man är sjuksköterska" osv. Ska man bara ta emot all skit med ett leende, eller är det ok att sätta ned foten och säga ifrån? Vill gärna höra andra kommentatorers åsikter om det också.

Jag håller med kommentaren ovan. Har många gånger upplevt jobbiga patienter och situationer som jag inte har vetat hur jag ska agera i. Det är en svår balansgång mellan att behålla sin professionalitet men ändå värdera sig själv och sitt arbete utan att bli kränkt. Jag har tidigare skrivit om problem med gubbsjuka patienter, om vårdpersonal som blir patienter och då ofta kräver en massa saker och om när jag kokade över då en patient uttalade sig rasistiskt. Men ämnet tåls att ta upp igen.

Vad gör man när man har en "jobbig" patient? Som kanske ingen vill eller kan byta. Som kanske återkommer, gång på gång till avdelningen. Som man liksom måste lära sig att förstå och tycka om. Och vad gör man med dem som gapar och skriker och kräver på akutmottagningen? Som man kanske aldrig mer träffar men helst av allt vill vända upp och ner på och spola ner i toan.

Och vad gör man med anhöriga som klagar och kräver. Som tror att sjukhuset bara har en endaste patient, dvs deras anhöriga.

Jag ser det som ett chefsproblem i första hand. Om man som anställd känner sig otillräcklig/kränkt/förbannad eller att man helt enkelt inte kan hålla minen/käften/professionaliteten inför en patient då är det chefens ansvar att se till att det fungerar. Jag tycker att en chef i första hand ska köra dagliga gruppsamtal med sina anställda så att de får ventilera åsikter helt från hjärtat om den "jobbiga" patienten. På samma sätt som man ventilerar akuta händelser eller ovanliga dödsfall eller olyckor som lett till dödsfall. Man behöver få vräka ur sig. Höra att man inte är ensam (för man är oftast inte ensam om att tycka att någon är jobbig).

Om chefen inte lyssnar så kan man koppla in facket eller personalavdelningen. Alla har rätt till en bra arbetsmiljö och att kunna få hjälp med strategier och verktyg för att hantera vissa patienter. En chef som inte lyssnar på såna önskemål från de anställda ska anmälas tycker jag. Då går man steget högre upp (tack underbara Landstinget för hierarkin) och pratar med chefens chef.

Har jag några konkreta råd? Jag brukar köra "kärleksbomben" med de återkommande patienterna. Jag kan känna förakt, ilska och avsky men har ändå gett mig fan på att jag ska vända den känslan till kärlek. Ingen, och jag lovar INGEN, kan motstå en kram. Ett superleende. Sen kör jag mycket med teater. Spelar att jag är glad och positiv. När jag inte orkar det. När allt faller och jag vill spola dem i toan så ber jag dem lämna ett klagomål i den uppsatta "Ris och ros" lådan i matsalen. För jag kan ju ändå inte göra någonting åt det här problemet. Vid några tillfällen har jag frågat om de vill att jag hämtar min chef så att de kan lämna klagomål direkt (bara en gång har jag fått hämta). Sen har jag givetvis gått ut också. Bara släppt allt jag haft för händer och gått. Som en tjurig unge.

Vad har ni andra för strategier?

tisdag 9 oktober 2012

Ös på bara!

Hörde på Nyheterna häromkvällen att det är bestämt nu. Det blir 800 extra utbildningsplatser på sjuksköterskeprogrammen till hösten. Allt för att möta bristen.

Halleluja säger vissa. Fler platser betyder säkerligen dumpning av betyg och att även de med låga betyg kan få en universitetsutbildning. Käckt.

Fan säger andra. Nu kommer lönerna aldrig att höjas. För så fort det finns folk att tillgå så kan lönerna hållas låga. Hoppar en av så står det en annan och ber om jobbet. Enkel ekvation (även för den med låga betyg).

Jag tror att det bara är en tidsfråga innan Sverige börjar arbetskraftsinvandra sjuksköterskor. Likadant som man gjort i byggbranschen och med bärplockare. Det kan ju bli hur bra som helst. Glada thailändare som kommer hit för 15.500 och jobbar mer än gärna. Ifrågasätter inte. Vet vad Jobba Hårt innebär. Vet vad Arbetslös innebär = hemgång utan pengar till släkten. Skam. Skuld. Kanske utfrysning hemma.

Det finns nog många duktiga medarbetare att hämta där ute i världen. Som verkligen kan konkurrera ut oss gnälliga svenskar. Som kanske inte har tid att kissa på arbetet som sjuksköterska men som lever i Sverige. Världens bästa land, om vi får säga det själva.

Ja. Det tror jag är steg två i farsen eller cirkusen eller vad vi ska kalla hela den här historien med att sjuksköterskor flyr sjukhusen och ibland hela yrket. Arbetskraftsinvandring.

Jag tror att jag ska föreslå det för Jan Björklund redan nu. Så vinner jag kanske nåt fint pris och blir känd och hyllad. Fan vad skönt. Då ska jag dra mig tillbaks sen och jobba som konsult som alla andra föredettingar.

torsdag 4 oktober 2012

Om livsstilsfascister och onödiga arbetsuppgifter

Som sjuksköterska ska man verka för god hälsa. Man ska identifiera problem med alkohol, droger, tobak, undernäring, fetma och gud vet allt. Å ena sidan kan jag tycka att det är fint att vården bryr sig. Att Någon bryr sig. Men samtidigt, har vi resurser att möta upp allas problem? Om någon kommer till akuten/mottagningen eller vårdavdelningen med låt säga förmaksflimmer, har vi verkligen tid, kompetens, resurser och mandat att börja dra i fetmatråden? Jag ser här på ditt EKG att du har förmaksflimmer, du är samtidigt väldigt tjock. Vill du att jag ger dig recept på smala måltider? 

 Med det här arbetssättet blir vi lite som försäljare som försöker pracka på kunden någon som han eller hon inte velat ha från början. Jag tror att man som patient kan känna sig lurad när man tror att man söker för det ena men vårdpersonalen börjar fokusera på något annat. Jag tror också att det finns en risk att integriteten kränks om "fel" sjuksköterska börjar fråga om känsliga ämnen enligt någon framtagen standardmall. Jag tänker framförallt på våld i nära relationer, som jag skrivit om tidigare.

Jag tycka att det är lite osmakligt att Folkhälsoinstitutet ger Landstingen pengar för att vi ska identifiera och upplysa om ett visst folkhälsoproblem för dem. Att klinikerna får en viss summa om vi varit duktiga och frågat si och så många patienter om de röker, ramlat eller vilket BMI de har. Det är så lätt att komma utifrån och tycka och ge morötter utan att se helheten. Det är ju bara ett enkelt frågeformulär, brukar det heta. Problemet är att vi har trettiotvå andra enkla frågeformulär, register och prover som vi ska ta i forskningens och upplysningens goda anda. Men vi har inte personal som täcker upp för de nya arbetsuppgifterna. De här små, små bäckarna blir till slut blir åar och floder. Och de kan inte stoppas med morötter som pengar, som vi fotfolk ändå aldrig ser röken av.

Psykiatrikern David Eberhard har en bra poäng i sin debattartikel i Aftonbladet. Han menar att staten, liksom läkare och Folkhälsoinstitutet, moralpredikar för mycket och lägger sig i andras liv. Han pekar bland annat på att vissa landsting har snusförbud på arbetstid och Gävleborgs landsting som tvingar sina anställda att blåsa i alkomätare. Här ett utdrag från artikeln:

Ja, hur var det egentligen med integritet och den egna individens rätt att fatta beslut? Alla kanske inte vill sluta röka. Eller  motionera. Är det verkligen vår uppgift att få någon till det? Som jag ser det så ställer vi bara onödiga frågor för Folkhälsoinstitutets räkning. Frågor som gör oss till ett åtlöje och slösar bort vår tid.  Hur ofta motionerar du eller Använder du tobak? Är exempel på helt meningslösa frågor OM inte patienten söker för tobaksberoende eller kraftig övervikt.


Det är inte Lean att hålla på med frågor som vi ändå inte kan göra något åt.  Om Folkhälsoinstitutet vill att vi ska hjälpa till med folkbildning/folkhälsa så får de fanemej tillsätta mer personal innan de startar såna här projekt tycker jag!

måndag 1 oktober 2012

I mina drömmar (del 47)

Bild lånad härifrån

 Ni som hängt med ett tag vet att jag drömmer om alternativa yrken. Flygvärdinna och TV-hallåa är några som jag funderat lite extra på. Läste om flygvärdinneyrket i ett gammalt nummer av Fokus och måste bara återberätta kriterierna för att bli flygvärdinna 1950!

Kravspecifikationen i USA 1950:
Kön: Kvinna
Ålder: 21-26
Hudfärg: Vit
Utseende: Attraktiv "Just below Hollywood standards"
Maxvikt: 61 kg
Längd: 158-168
Civilstatus: Ogift (ej skild eller änka)
Utbildning Sjuksköterska eller två år på universitetet

I dag ser kraven ut ungefär såhär:
Minst 21 år
165-190 cm lång
Gymnasieutbildning
Läkarintyg på god fysisk och psykisk hälsa
Fullgod syn
Kunna simma 200 meter med kläderna på
Flytande engelska i tal och skrift
Välvårdat yttre
Körkort
Gärna merit från serviceyrken eller sjukvård


Bara att ta med sig lilla kjolen och klackskorna till simhallen och börja träna med andra ord! Någon som hänger på?