söndag 9 december 2012

Vad ska vi göra åt eländet?

Syster Christine frågade i kommentarsfältet om vi inte skulle diskutera lösningar istället för att bara identifiera problemen.

Det är klokt. För att bara gnälla kommer man inte långt på. Vad är det för problem vi har? Jag känner att det största problemet, för mig personligen alltså, är att jag har alldeles för mycket att göra/för stressigt i förhållande till min lön. Och sen tycker jag att det är skittråkigt med den höga personalomsättningen på avdelningarna. Själv har jag också flyttat på mig relativt ofta, alltid i hopp om att det är bättre någon annanstans. Varför stannar jag inte någonstans? Varför slutar det hela tiden sjuksköterskor? Och varför säger cheferna att vi väljer att gå vidare. No shit, säger jag. Jag har aldrig valt att gå vidare. Jag har dragit när det visat sig att jag inte trivts.

Stress. Vad gör man åt det? Kan man ta en sak i taget när det är asmycket att göra? Hur ska man orka, år efter år, dag ut och dag in att flänga runt bland pipande apparater, larm, telefoner, doktorer, elever, undersköterskor och sekreterare som sliter i en. Frida! Kan du ringa...? Frida, har du tid att komma en stund? Frida, du glömmer väl inte att gå på lunch? FRIIIIIIIDA?!

Jag älskar pulsen på sjukhuset. Dras med i den liksom jag dras med i stressen när jag är i en storstad. Jag är överallt och ingenstans. Jobbar på som värsta maskinen. Alla tror att jag har allt under kontroll. Att jag liksom är stor och stark och tålig. Fast på bussen hem sitter jag som en tom idiot och vet knappt vad jag har gjort på dagen. Vet ibland inte om patienter blivit inskrivna, fått PVK, antibiotika eller om jag har glömt att skicka dem på röntgen eller vad de nu skulle göra? Jag ställer mitt hopp till nästa sjuksköterska, duktiga undersköterskor eller vaksamma doktorer att eventuella fel som jag ställt till med blivit rätt. Tänker FUCK. Imorgon, då ska jag ta det lite mer piano.

Personalomsättningarna. Varför slutar alla? För vi slutar. Hör ni det alla chefer! VI SLUTAR. Vi väljer inte att gå vidare. Vi tar våra tofflor och hoppas på bättre lycka någon annanstans. Det blir sällan bra när det byts syrror i så stor omfattning att man glömt vilka arbetskamrater man har haft det senaste året.
Vad skulle få mig att stanna? Vad skulle få er andra som slutat någonstans att stanna? Jag stannar om det goda överväger det onda. Och med gott duger inte en snygg doktor som jag kan flirta med. Det duger inte heller med en massa trevliga systrar som jag kan dricka fredagsöl med. För min del vill jag ha det skoj men jag vill också ha pengar, frihet OCH möjligheten att påverka min arbetssituation. Kan jag få det i Landstinget? Nej. Givetvis inte. För jag är en simpel sjuksköterska som man utnyttjar till max, som rantar runt som en guttaperkaboll och jobbar så jävla hårt och så jävla bra och jag är trevlig och omtyckt och bla bla bla bla.

Vad jag ska göra? Dra. Såklart. Det finns ingenting annat att göra!

Nu vill jag höra vad ni är less på och hur ni tycker att man kan lösa de här problemen! Ös på! Så hjälps vi åt att reda ut alla jävligheter.



47 kommentarer:

  1. Alltså vi ska si vi ska så facket och cheferna gafflar om att vi ska ha rast..bara sätt er ner och ät..å hur fan ska jag hinna med det när maten ska serveras..strax efter..och allt ska fixas innan för ingen kan ju vänta på något...vi uskor och ni ssk har absolut ingen chans till att påverka vår arbetstid..jo..nångång så kan man faktist få ut lite ledighet om verksamheten tillåter..vem fan frågade mig om jag tillåter verksamheten att bestämma när jag ska gå hem..snart ersätter man nattpersonalen med oss på dag kväll..och vi får gå övertid dygnet runt och betalt för övertid kan man glömma för det har då rakt inte verksamheten råd med..du får ut det i ledighet..så fan heller..och vikarier kan vi i vården snart glömma vi ordinarie ska täcka upp för varann istället..det blir billigare på det viset..för vem? inte för oss och våra patienter iallafall när all personal är utbränd..skitsura och helt enkelt skittrötta på sitt jobb...
    Oavsett om man jobbar som uska..ssk så upplever man samma sak med en skillnad SSK är ensam om detta..dom har inget arbetslag att spy skiten för..jämna ut plågorna på då alltså..så där kommer säkringen att ryka långt före uskans...fast vi uskor ska inte tro att vi klarar oss för snart sitter man där sjukskriven och utstämplad..för våra fack skiter i oss trots alla vackra ord..
    Vi uskor ska få välja arbetstid..som det vackert heter..önskeschema..vilken dröm jag kan jobba precis när jag själv vill..WOW vilken förmån...och det kom ju tillbaka som en käftsmäll när man inser att man inte alls styr något alls..verksamheten kräver plötsligt att vi ska jobba till 22..ja då lägger vi till det på schemat..hmm önskeschema..MY Ass!
    Stress är bara nått du skapar säger dom...å fa fan vet du om det..jag ska fanimig göra en avvikelse på din i korridoren tänker man tyst och vänder på klacken..muttrandes något om Kapten Haddock och krokben...
    Och visst man hör att man är omtyckt..medarbetarsamtal.och en duktig uska.men inte fan syns det i lönekuvert..eller på arbetssituationen..
    Du Frida..vi uskor då vilka ska vi flirta med dom få stunder vi har över? SSK:n som stormar förbi..eller arbetsterapeuten..eller sjukgymnasten..
    Fan nått kul ska vi väl ha på jobbet..
    Det kanske ger lite värme i jobbet....men det är tveksamt..
    Satan oxå julen kommer och vi får lön den 21..fan en jävla julklapp ska du få chefen..en rejäl sådan på kinden..tänker vi och vandrar hem..vi som inte jobbar hela storhelgen.
    Och sist i all denna pajkastning finns patienterna och pensionärerna som inte annat vill än att bara få hjälp av oss..för det är ju det som allt detta kaos..kallad vården ska gå ut på..
    Och jo jag söker nytt..inom vården..FAN oxå¤#¤"¤ men inom Socialförvaltningen istället..
    Kanske bättre..vem vet..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Önskeschema... Så sugen på att kräva tillbaks den gamla raden som rullade på. Skönt att slippa byta och ÄNDÅ INTE få som man önskat. Och att ALLTID vänta på schemat. Nej fy. Då är det bättre att veta vad man gör på tisdagen om åtta veckor.

      Radera
  2. Hej Frida!
    Jag är också sjuksköterska och har funderat på en grej. Varför är alla så otrevliga mot varandra? Jag jobbar på en kirurgavdelning, och ibland är de på operation jätte-otrevliga, och ibland när man ringer folk för att fråga saker är de också otrevliga. Fattar inte folk att vi sitter i samma båt? Vi borde hjälpa varandra och vara snälla mot de som är som oss. Tack för en underbar blogg! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag säger, bra fråga! Håller med dig till fullo om att kunde vi bara samarbeta och vara lite trevliga så hade det varit så mycket enklare.Ibland undrar man ju hur folk är funtade. Senast jag jobbade ringde röntgen och skällde ut mig efter noter, för att patienten inte var där. Jag försökte påpeka x flera att patienten låg på IVA, dock med oss som bakavdelning. När personen i luren väl sansade sig så sa hen bara snorkigt: jasså, men då ska det stå i remissen! Som om jag skrivit den! Hade visserligen kört upp min nästintill döda patient till IVA dagen innan, men skriva röntgenremisser gör jag inte. Suck! Inte ens ett: ursäkt att jag skällde på dig men jag har en dålig dag. Eller vad det nu var för fel på personen.
      Ibland blir jag irriterad när folk ringer om triviala saker som det finns finafina pm och handledningsdokument för på intranätet. De är lata, orkar inte läsa hur man gör och ringer därför och frågar (läs olika provtagningar för infektionsrelaterade sjukdomar, provanvisningar till stickskador och annat). Har jag ont om tid och ska försöka förklara för en mindre kompetent person att man visst kan ta proverna med copanrör med orange propp och inte bara med röret med svart kork, samtidigt som jag ser hur dementa Arne springer utan kallingar, den andra telefonen ringer, en uska och en doktor sliter i mig från varsitt håll och jag snart kissar på mig. Ja då är jag nog inte lika trevlig som vanligt. Men jag blir sällan arg. Eller jo, när den ilskna kvinnan som jobbar på akuten ringer och skäller ut mig för att jag inte har några platser att lägga in patienter på. Allt för att akutläkarna fyllt upp avdelningen med ett gäng unga personer som man borde skickat hem med rådet: drick vätskeersättning för helvete, undvik mjölkprodukter npågra dagar. Du dör inte av magsjuka.... Kom tillbaka om det inte givit med sig om fem dagar. Eller kanske fråga huruvida de druckit sprit och spyr pga bakfylla (hänt x flera att vi fått bakfulla människor där det hetat att de haft calici, extra roligt blir det när man får syn på dem på vimmelbilder).
      Därför kan vi inte lägga in septiska Sven utan han hamnar på en annan avdelning där de knappt kan stava till blododla. Då blir jag jävligt förbannad. När denna kvinna dessutom meddelar att jag får uppbringa en säng och ta min 4:e överbeläggning för natten. Då brukar systerJane ryta ganska ordentligt och säga att ingen vill att vi har en patient med öppen TBC i korridoren.... eller en dement man med calici eller nått annat spännande. MAn har helt enkelt inte patienter i korridoren på infektionskliniker. Så när sängarna är slut är de slut och man får lösa problemet på nått annat sätt! Att jag sedan brukar få patienten i alla fall behöver vi kanske inte nämna.....
      Nog svamlat om detta. Trevligare bemötande och glada tillrop kan nog göra lite. Jag brukar dock bemöta de flesta surkartar med ett stort leende och med min allra vänaste sjuksysterröst. Sådär så det blir lite jobbigt.Brukar få de flesta på fall. Hehe!

      Dock är min stora fundering varför vi Systrar ibland hackar så jävla dant på varandra? Varför vi måste hävda oss gentemot varandra, spelar ut varandra, är sådana jävla präktigt duktiga flickor att klimatet på avdelningarna blir rent helvetiskt. Eller är det bara hos mig det är så???

      Radera
    2. Jag är också en vän av vänligt bemötande, i det långa loppet ger det mera än vad det tar. Att verkligen få göra det från hjärtat och mena det ger så mycket.
      Att personal är otrevliga mot varandra är ett symptom på illabefinnande och mycket mera. Tyvärr sprider sig det ganska snabbt, så man måste vara stark o se den röda tråden för att orka stå emot o inte gå med.
      En annan sak är det att vi oftast inte vet om varandras arbete o fast man verkligen har fullt upp, så känns det som en dålig ursäkt om man säger något.
      Vi borde komma bort från duktiga präktiga flickor, för det ger bara en fasad. Komma ihåg att var och en av oss är osäker och bara en människa. Och att tillsammans är vi starka, bara vi vågar ena oss. Lättare sagt än gjort, men jag försöker ha en tyst liten kamp för det goda och den kampen har mera med mig själv att göra än någon annan.
      Och det finns så många fina människor, men de kanske man inte hör eller ser så mycket av, man måste bara få uppleva dem för att förstå :)
      Och ett gott ledarskap är mycket vikigt!!

      Radera
    3. Jag tror, som någon annan skrev, att otrevlighet är ett symtom på någonting. Och det där någonting är antagligen stress eller missnöje. För en lycklig, glad och nöjd människa är inte otrevlig. Behöver inte vara det.

      Vad ska man göra åt de otrevliga? Jag brukar love-bomba otrevliga patienter men har det svårare att ta otrevliga kollegor. De är ju inte sjuka och har dessutom betalt och är på sjukhuset ytterst frivilligt. Jag har ingen strategi eller något svar och agerar ofta ganska olämpligt när jag träffar störiga typer. Oftast blir jag 15 år och är ÄNNU störigare, eller så säger jag till dem att tagga ner (otroligt provocerande men SÅÅÅ skönt att säga). Ja, jag är fel person att ge råd eftersom jag föraktar personal som är otrevlig mot trevliga människor. Gå hem och knulla och bli snäll liksom.

      Radera
  3. Varför folk är otrevliga, ja, det kanske har med hela vår arbetssituation att göra.

    Så - frågan var - vad ska vi göra åt eländet?

    Tänk: mindre snack, mer verkstad. Vi sjuksköterskor har inte lika stark kamratskap som läkarna har. Men det beror ju på något. Kan vi ändra på vår arbetssituation och våra löner, kan vi sluta låta oss behandlas som skräp, så kanske vi kan tycka om våra arbeten, må bra och därmed BLI trevliga (alternativt ha tid att vara trevliga).


    Kasta inte bort det här nu. Fundera på frågan! Vill ni ha förändring eller inte?

    SvaraRadera
  4. Varför folk är otrevliga. Ja för att det kryllar av över- plikttrogna surkärringar i vården som inte är nöjd med sin arbetssituation för 5 öre. Men gör inget åt det utan bara knyter näven i fickan och sväljer år av förnedring och jobbar på år efter år på samma ställe. Finns än och annan surgubbe med för den delen. Sen när de ser sin chans så smäller det, fast oftast går det då ut över fel person. Ilskan är eg riktad mot chefen, politikern, läkaren men dem vågar inte surkärringan/gubben som klagar hejvilt i fikarummet säga till.

    Sen även märkt att många verkar lägga på sig en jävligt jobbig attityd, som jag är bäst, jag vet allt, vem är du att säga till mig. Rätt ofta nya unga ssk samt äldre usk,inte gjort någon studie men jobbat snart 20 år i vårdträsket har väl råkat på många ssk/usk i mina dar. Vart tog ödmjukheten vägen hallå? samt vart tog, vi är väl alla här för pat bästa vägen? och att hjälpa varandra ? förstå varandra ?

    Känns mer idag att man ska gå omkring och skryta om sina många år på högskola och vidareutb mm. Samt att man ska följa nån slags löjlig hierarki som jag trodde var utdöd men akt så fel jag har. Lever fast i andra former bara, är fortfarande slå neråt så mycket du kan som gäller... Samt skriv så många avvikelser på varandra som man bara orkar, eller i klarspråk sluta prata med varandra och hugg kniven i ryggen på dina kollegor eller lika. Är som att vi i vården glömt bort att vi själva är unika människor med olika behov och att alla har olika kunskaper, personligheter, begränsningar och begåvningar.
    Alla kan inte vara den med super minne, eller den som klarar alla stress i världen, eller kan leva på frukost hela dagen, alla kan inte vara superskärpt hela tiden, är männskligt att glömma, göra fel,äta och pissa. Sen är inte emot att föra fram fel och brister, men måste vara männskligt och inte något gatlopp där man kastar skit på något svart får.

    Den som jublar mest över detta krig mellan våra egna är SKL. Slavdrivaren har oss precis där de vill ha oss!!!

    Fast jag tror nästan att den störrsta slavdrivaren är vi själva

    SvaraRadera
  5. Hm.

    Ok, Frida, har DU några förslag? ;)

    SvaraRadera
  6. Jag förstår gott och väl att folk blir lite bittra efter alla jävla nedskärningar som ska göras och att det blir mer och mer stress. Men dagligen blir jag utskälld av både läkare och PATIENTER, som spyr galla över mig på grund av alla system-fel och brist på resurser. Då känns det liksom extra tungt att man får ett samtal från SJUKSKÖTERSKOR på röntgen där de har absolut noll förståelse för arbetssituationen. Man sliter som fan - och sen får man skit för det också. Även från sina "egna".

    Jag tror inte det finns något sätt för oss sjuksköterskor att "rädda" vården. Vi har inte en chans att påverka, egentligen.. för då borde det väl redan vara gjort? Eller? Som jag ser det så finns det 2 alternativ. Ett; vi blir alla politiker, tar över platserna för "de som bestämmer" (vilket alltid är sjukt luddigt, man vet inte vem fan det är som bestämmer vad egentligen). Eller två; Vi gör som 24 000-upprorsmakarna. Alla säger upp sig och börjar göra något annat (tex busschaufför/vvs-arbetare eller andra bristyrken). TILLSLUT borde ju hela sjukhuset kollapsa och då får ledningen tänka om en vända till. Iofs inte särskilt schysst mot patienterna men allt kan ju inte vara vårt ansvar.

    Själv blir jag nog inte långvarig inom landstinget. Jag tar min hatt och "går vidare", man får ju rädda sig själv medan man räddas kan. Men UNDER TIDEN, då kan man ju försöka vara lite glad och trevlig och positiv. Den stora vinnaren blir då du själv. Med ett positivt tänkande kan man leva ca 7 år till. Det blir väl najs.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för ditt svar! Du ger exempel på två olika sätt att påverka situationen.

      Tänkte lite på det du skrev, att vi kan nog inte förändra något, för i så fall vore det väl redan gjort. Jag vill inte att det ska låta som om jag kritiserar någon men om alla tänker så så lär det definitivt aldrig bli ändring på något. Och det är väl det som är problemet.

      Facket gjorde ju en låtsas-fighter-ansträngning att försöka höja lönerna för några år sedan. Det gick ju inte speciellt bra. Vi har ett fack som uppenbarligen inte kan hjälpa oss. Ska vi betala 3600 kr för att vara med där när någon förändring nästan aldrig sker och för en tidning med falska "ny ska vi minsann kämpa, det här är så illa"- artiklar varvat med "Grattis Sofia till utökad kompetens via ytterligare utbildning så ty du kan få göra ännu mer av läkarens arbete utan att få betalt för det!".

      Fundera på det. Vilka STORA, GEMENSAMMA ansträngningar har gjorts för att en gång för alla få upp lönerna eller förändra arbetssituationen? Vi skall utan tvekan kunna ha samma löner som våra norska kollegor. Är det orimligt? Inte alla! Kan vi nå dit? JA! Tricket är att få med sig ALLA, sluta mjäka och slicka röv som Frida uttrycker det och att informera så många som möjligt om hur farlig den svenska sjukvården är i dagsläget.

      Kom med förslag och arbeta aktivt mot en lösning!

      Radera
    2. Tyvärr så är det nog redan försent att rädda vården, som sakt skulle det gått hade det redan gjorts. Så länge det är pengar som styr och är det viktigaste så kommer inget bli bättre. Vi i vården är kanonmat och kommer alltid vara det.

      Radera
  7. Jag känner nog en viss uppgivenhet kring min arbetssituation, tyvärr. Jag känner att jag går på knäna, tar extrapass för att det hela tiden fattas folk och jag vill ändå kunna ställa upp. Det som gör det hela tråkigt är att jag har endast varit sjuk en enda gång under min lilla patetiska ssk-karriär,och nu känns det som att jag håller på att gå in i väggen. Jag orkar knappt ta mig upp ur soffan och jag ska jobba ikväll. Det känns som ett personligt nederlag att sjukskriva mig pga att jag är totalt utarbetad. Låter kanske fånigt men det känns nästan pinsamt, jag går dit med en mask att allt är bra, medans jag eg håller på att gå sönder. Känner att jag vill bara kunna gå till jobbet, ha en bra dag utan att vara sönderstressad och utmattad.. Så jag har två val just nu; att be om att få gå ner i arbetstid och förlora ett par tusenlappar och hitta ett jobb som inte tar musten ur en. Men det känns så tråkigt att det har kommit till såna här val. Att vi kommer komma upp i lön som motsvarar norges lön är bara rosa drömmar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kram! Ta det lugnt kära du! Sjukskriv dig, koka varm choklad, toppa den med vispgrädde, lägg dig i soffan och läs oförskämt många tidningar eller plöj repriser på SVT play.

      Radera
    2. Jag känner precis som du. Senaste veckorna har varit katastrofala på jobbet och jag har varit såå nära på att sjukskriva mig flera gånger pga utmattning. Vilket inte är likt mig. Jag gillar att arbeta hårt och förtjäna mitt levebröd.
      Men nu är det nog. I veckan gick jag in till chefen och sa upp mig i ren protest.
      Nu åker jag till Norge och det känns riktigt bra! Du kan också! Det kommer inte bli ett enda jävla dugg bättre inom landstinget och det blir inte heller bättre för att du sliter ut dig. Kram på dig och hoppas du väljer något som du mår bra av snart.

      Radera
  8. Det jag skriver kommer nog inte att bli särskilt populärt - men just denna frågan är lite av min hjärtefråga. Kanske för att jag själv varit nära utbrändhet ett par gånger.

    Så vad kan vi göra? Jag vet vad jag gör. Jobbat 5 år på akutkirurgiavdelning, med dålig struktur, hög personalomsättning och läkare som är van att vi gör precis allt åt dem, inklusive att korrigera droppordinationer, ordinera prover och ringa & jaga för att få recept, inskrivningar, utskrivningar, röntgenremisser osv.

    Jag gör: går i korridoren, inte småspringer, för att det är inte mer effektivt och det håller nere mina stresshormoner.
    Tar ut mina lunchraster och går ifrån avdelningen.

    Lämnar över allt jag inte hunnit göra klart till nästa pass, stannar inte över. Ingen tackar mig för det ändå. Flextid får man ändå inte ut.

    Säger nej. Till anhöriga som ringer för att "höra hur det är" på en opassande tid. Kommer någon springande med en telefon till mig när jag är upptagen blir det nej.

    Jag säger nej till patienter med orimliga krav på uppassning. Jag ber dem ringa på klockan så att uskan får ta dem på toaletten. Jag säger åt dem när jag går & fikar/lunchar/äter middag & att de kan ta sina ärenden innan dess, för att jag vill gärna äta ifred. Jag fixar smärtlindring innan.

    Jag motar över läkarnas jobb där det hör hemma - hos dem. Tyvärr kan detta vara kontraproduktivt - då det tar längre tid för dem än för mig.

    Priset jag får betala är att jag betraktas som "oengagerad" och periodvis lat. Men jag vägrar springa benen av mig för denna skitlön, jag gjorde det i början men...det är min kropp, mina organ som skadas av höga stresshormoner, dålig sömn osv.

    Så vad gör jag på jobbet då? Jag lindrar smärta i tid. Sett så många kollegor som hellre dokumenterar en tio min. extra än att gå direkt till patienten. Jag uppmärksammar de sviktande patienterna & åtgärdar detta i tid - ger volym, vätskedrivande, rundodlar osv...istället för att dra ut på det i evigheter. Jag lindrar ångest i tid och ser de som mår dåligt, istället för att gagga i korridoren eller dokumentera. Ser jag att min kollega har röda rosor på kinderna av stress så går jag och hjälper henne, än att sitta & fika som SÅ många gör.

    Sist men inte minst; jag säger upp mig! Ja, så snart väntar ett annat jobb.

    Ta hand om er systrar, ingen annan gör det.




    SvaraRadera
    Svar
    1. "Sist men inte minst; jag säger upp mig! Ja, så snart väntar ett annat jobb.

      Ta hand om er systrar, ingen annan gör det"

      HEJA DIG!!! Du har en superbra strategi när du jobbar men bäst av allt- du lämnar innan sjukhuset tagit kål på dig!

      Radera
    2. Vilket härligt inlägg Helen M. Hade kunnat varit jag som skrivit det!!

      Radera
  9. Men herregud, tänk på pat, anhöriga och kollegan som blir lidande. Måste alltid sätta dig själv åt sidan förstår du väl. Är ju ett kall detta att vara ssk. Att hämta ut sitt leg är = avsäga sig männskliga grundläggande behov/rättigheter samt att du blir en livegen egendom som samhället kan beh precis hur som helst. Rätt komiskt att man läser 60 hp hur man ska beh en människa men detta gäller tydligen inte för en ssk, hur blev det så?. Är det så att en ssk inte ses som en människa?

    Tummen upp för dig Helen fortsätt med vad du gör

    SvaraRadera
    Svar
    1. Exakt vad jag reagerade väldigt på under min ssk utbildning också (2006). Det hänger ju inte ihop!! Var är SSk:s värdighet uppi det hela?

      Just nu jobbar jag i Norge, så jag har det ju bra jämfört med mina svenska ssk-systrar...MEN jag måste nog vidare så småningom jag också. Orkar inte många år till innom sjukvården tror jag...

      Radera
  10. Vad göra åt detta ruttnande lik, hum. Strejka går inte, prata går inte, gråta ut i media går inte, ställa politiker mot väggen går inte, vädja på våra knän går inte, Skriva avvikelser går inte, anmäla till olika myndigheter går inte, ta hälp av facket går inte. Vad har vi kvar jo övertala unga att välja andra yrken så det blir stor verklig brist. Samt att vi alla går ihop och säger upp oss här och nu. Vägrar komma tillbaka så länge vi blir beh som ett gäng åsnor.

    Så länge vt tillåter oss bli beh som ett gäng mähän så kommer inte ett skit hända. Som någon skrev tid kommer vi bara vara kanonmat och inget annat för SKL...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet att det inte är så populärt att säga att man säger upp sig, skiter i allt osv osv. För man ska ju stanna kvar och kämpa för hur ska det annars bli...typ. Men jag håller fan med dig! Det finns bara en väg. Den går UT.

      Radera
    2. För den som kämpar mot Landstinget kommer sluta i en landstingssäng med burstet magsår och hjärnblödning. Är försent, hoppa till räddningsflotten medans du kan. Snart, mycket snart kommer skiten dras ner i djupet. Själv paddlar jag bort från skeppet så mycket jag orkar, bara hänga på om du har din hälsa kär.

      Bra sida Frida förövrigt, skönt att se att någon håller med och inte är hjärntvättad av denna jävla sekt som vården är.

      Radera
  11. Helen M
    Låter bra. Beundrar att du håller hårt på det du bestämt dig för för att skydda sig själv. Det är viktigt. Men jag tror också att någon annan drabbas i stället. Alltså, bra för dig, jobbigt för någon annan. Och nej, jag tycker inte i det här fallet att man ska ändra på det man gör FÖR någon annan, det är ju just det vi gör som försatt oss i den här situationen. Men jag är nog ute efter en lösning där både du och din kollega får ha hälsan i behåll.

    Senaste anonym:
    Ok, det är en lösning. Få oinformerade unga att inse att de inte alls vill bli sjuksköterskor. Jag kan tro på den lösningen lite. Det kam vara genomförbart. Men då måste man vara flera som verkar tillsammans för att nå dit.

    Finns viljan och engagemanget i så fall?

    Till alla er som säger att det redan är för sent, att det inte går att ändra på någonting och att det är en dröm att komma upp i norska lönenivåer sänder jag er en stor och ond KÄNGA. Det är precis DU som säger detta som är problemet! DU, DU, DU, DU!

    Anmäl er om ni är intresserade av att försöka ändra på något i stället!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hur tycker du att man kan ändra sin arbetssituation Syster Christine? Ska man engagera sig fackligt? Skriva protestlistor? Eller räcker det med att säga sin mening på arbetsplatsmöten? Hur brukar du göra när du ruttnar ihop?

      Radera
    2. Såg nu att du skrev detta, jag tappar bort mig bland alla kommentarer. Facket ger jag inte mycket för. Protestlistor ger jag heller inget för, inte i ett begynnande skede i alla fall. Och att säga sin mening på apt kanske kan påverka kollegor men har för liten genomslagskraft och får bara chefen att se en som ett (visserligen verkligt) hot. Nej, ska man åstadkomma något så tror jag att man får använda sig av en annan metod. Än så länge så funderar jag på hur det hela skulle kunna genomföras för att bli så bra som möjligt, från början, men först måste man ju ta reda på hur uppbackningen är.

      I stora drag så tänker jag på någon form av medieverktyg för att upplysa Svenssons om hur ogärna de egentligen vill hamna på ett svenskt sjukhus idag.

      Radera
  12. Ja vad ska vi göra? Jag tänker på mig själv jobbade som syrra något år efter examen men fick nog Landstinget = skit arbetsgivare!!! Inget fast jobb, dålig lön, dåliga arbetstider, och mer än undermåliga arbetsförhållanden. Jag gjorde det som många skriver om och drömmer om gav mig iväg till ett annat jobb i en annan bransch... tja nu är jag tillbaka hos den där skitarbetsgivaren samma tider samma arbetsförhållanden och samma lön men jag trivs. Konstigt för jag ränner också häcken av mig känner mig otillräcklig önskar jag var en bläckfisk som kunde klona sig. Men av någon konstig anledning trivs jag...(Kanske borde sinnesundersökas)Vill inte tillbaka till mitt gamla jobb jag gillar att självplåga mig som avdelnings syrra. Problemet som jag ser det är att det inte finns några bra chefer/ledare inom landstinget. Ja ja jag vet cheferna på golvet är stressade, sitter i en jävla sits BLA BLA BLA Men krast är det så att få är lämpade för uppgiften! Och vad kan jag göra åt det? INGET så därför går jag till mitt jobb med en liten förhoppning om att jag ändå kan göra något för någon av alla dessa människor jag träffar under en dag och jag har accepterat att det mesta är skit!
    Gillar din Blogg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men helt allvarligt. Tror du verkligen att du kam göra INGENTING? Du sällar ju dig till resten av skaran som svarat iofs men jag måste säga att jag blir väldigt besviken (och förvånad!) över att så få verkar vilja göra nåt för att ändra på eländet. Eller, jag trodde nog att en del åtminstone skulle vilja ändra på det men bara inte visste hur, men här verkar det ju onekligen som om igen ens VILL ändra på nåt.

      Ja, skyll er själva i så fall säger jag då! Men kom inte och klaga på lönerna, arbetsförhållandena ock att landstinget är en skit-arbetsgivare om du/ni aldrig ens var beredda att göra något åt det. Som man bäddar får man ligga. Och ingen annan kommer ändra på detta ÅT oss om det är det ni tror och kanske går och väntar på?

      Vet inte ens om jag ska lägga tid på att fortsätta diskutera frågan ock vara Frida på hur jag tränger. Gör det någon skillnad?

      Radera
    2. Tar vi och lugnar ner oss lite. Du ska nog tro att folk sliter som hundar för än förändring ute på sjukhusen. Tror många skulle göra allt för ordning och reda. Men man får förstå att om en snickare bara får en elvisp att bygga huset med skulle denna snart ge upp eller börja misströsta. Vad han än säger och gör så finns det inga pengar till en hammare, och nyckeln till skattkistan äger inte han. Förstår att folk ger upp, är inte av lathet eller feghet. Är av stor trötthet och utbrändhet i olika former.

      Klart det är så men i de flesta fallen är det inte ssk som bäddar och kan inte styra hur det ska bäddas heller, är ju det som är det stora problemet i vården. Tänk på det Syster Christine

      Men du har så rätt i att ingen kommer göra något för oss eller åt oss. Men det tror jag de flesta här redan vet....

      Radera
    3. "Du ska nog tro att folk sliter som hundar för en förändring ute på sjukhusen". Du kanske blir besviken men det tror jag inte! Jag tror att folk ARBETAR som hundar däremot, men jag tror inte alls att så många sliter för en förändring. Gör de det omkring dig tycker du? Vad är det du ser? Kan du ge exempel på dessa försök att förändra läget? Vill gärna höra.

      Jag har allt läst om en del beundransvärda försök, om människor som visat att de inte tänker ta vad som helst, folk som sagt upp sig, som skrivit brev till politiker, som försökt nå ut till kollegor, allmänheten och så vidare men det har ju tydligen inte haft en tillräckligt stor genomslagskraft för att nå en permanent och rikstäckande förändring.

      Annars håller jag med dig om snickaren och elvispen. Det är inte lätt! Men jag tror samtidigt inte att det är omöjligt. Jag kanske är en obotlig optimist just när det kommer till "går det att förändra-frågan" men jag tror att det går att bygga ett hus med en elvisp. Åtminstone om man är många som bestämmer sig tillsammans och inte ger sig förrän huset är färdigt.

      Bli inte ledsen men ibland väcker man något till liv hos människor när de blir provocerade.. det kanske är det jag vill åt.......

      Radera
    4. Kan bara tala för min avd, dock. Men Skriver otröttligt avvikelser på allt, kallar till krismöte efter krismöte om situationen, görs riskanalys efter riskanalys som läggs fram till ledningen, kopplar in facket och talar öppet om vad vi tycker. Även blivit ett par insändare i lokala tidningen även bjudit in politiker som kommit och lyssnat på oss. Men inget av dessa biter nämnvärt på SKL, som fortsätter ge oss en elvisp att arbeta med som enligt mig är omöjligt att jobba med, jo om man ska vispa grädde så går det. Även gått ihop många av oss och slutat ta extrapass övertid, gör oss obekväma. Så nog sliter folk för en förändring samt jobbar som en hund, flera avd som gör samma som vi på mitt sjukhus. Men återigen så får man förstå att folk tröttnar när fel verktyg läggs fram år efter år och ingen lyssnar, utan bara klappar på huvudet ja ja blir nog bra lilla gumman. Är mänskligt att tröttna då och ge upp. Alla är inte lika stridspigga som du, men vill ändå få till en ändring men vet inte hur eller har inte ork längre till det.

      Men visst håller med, ibland måste man väcka folk så de börjar ta strid, men att glida runt här som en arg general med piska, funkar inte det heller.

      Kom gärna med massa förslag till att kunna göra en ändring du med, du verkar ju besitta många tankar kring detta och är på krigsstigen

      Radera
    5. Har svarat kort på denna fråga ovan.

      Radera
    6. Kul att det tände någon... det här är ett svar på mitt inlägg 17 december.
      Det är klart att jag inte tror att vi inget kan göra men för min del gör jag det jag kan. Jag stångar inte min panna blodig över strukturella problem som kräver politiska beslut och en jävla utrensning i de egna leden.
      Jag gjorde ett val när jag åter började jobba åt landstinget ETT MEDVETET VAL! Jag visste vad jag gav mig in i igen och jag känner inte att jag har något att vinna på att skrika och gorma och kräva...
      Vi blir bara osams med alla de vi ska samarbeta med och det är det som sänker oss att vi inte ALLA VÅRDENS YRKEN tillsammans kan lämna det det gamla bakom oss och jobba med framtidens vård och skapa arbetsplatser vi trivs med. Men för att nå dit kan inte läkarna jobba med sitt SSk bråka om lönerna och USK klaga på arbetsförhållandena... självklart måste vi stärka oss själva i våra yrkesroller men vi måste också tillsammans med andra vårdande yrken kämpa för ett mål i taget vi blir svaga när vi inte har varandras stöd. Så jag har inte gett upp jag har medvetet lagt mitt fokus på det jag tycker är viktigt att göra ett så gott jobb jag kan under de omständigheter som råder och så små frön av förändring där jag kan.

      Radera
    7. Härligt skrivet, håller med!!! Så tänker jag också!! Speciellt den sista meningen!!

      Radera
  13. Ok, jag ber om ursäkt för att jag inte orkar korrekturläsa innan jag postar. Väldigt oseriöst av mig men jag är alltså inte så dyslektisk som det verkar...

    SvaraRadera
  14. säga upp sig är det ända rätta,gräset är definitivt grönare på andra sidan
    /fd. syrra

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad jobbar du med nu då? Jag behöver förslag på vad man kan som jobb som...:)

      Radera
  15. Hejsan!
    Jag tror det är teamarbete i arbetslaget som gäller. Om chefen vill flörta fram ett extrapass säger alla tillfrågade syrror unisont nej. Inte utan kval övertid, en dags ledighet i komp o.s.v. Annars tror jag på kraftig löneförhandling när det är så dags kring april, om inte så hota med uppsägning! Tänker själv gå ner i tid då jag inte pallar med livet utanför när jag jobbar 100 %, känns tragiskt och vill inte acceptera detta.

    Syster Christine, vad har du för förslag på vad vi ska göra åt situationerna? Jag ser att du kommenterat andras inlägg - detta gör mig nyfiken på vad du har för idéer?

    SvaraRadera
  16. Hej du anonym! Jag skrev precis till Frida om detta, om du scrollar upp lite så ser du vad jag svarade henne.

    SvaraRadera
  17. Detta ämne väcker känslor och bra så. Jag har hört till gruppen "obotlig optimist", har alltid trott att det blir nog bättre bara man försöker. Och sanningen är att det tror jag ännu på, men optimismen har bytts till realism och jag har börjat säga ifrån. Så jag håller på att komma in i en ny roll och trampar ännu på i barnskorna.

    Min "kamp i ett nötskal" är att man skall se människan bakom patientrollen, det är min drivande kraft. I dagens värld är det statistik och pengar som styr och goda värderingar kan man inte mäta på samma sätt.

    Då jag läser här om dåliga arbetsvillkor o extra turer känner jag mig ledsen för er skull. Det skulle nog vara att unisont tacka nej till det.

    Jag vill bry mig om mina kolleger och de människor jag vårdar, för att vi tillsammans skall ge en god helhetsvård. Både vårdpersonal, fys.terapeuter, soc.skötare, läkare, lokalvårdare etc.
    Och att vara trevlig kostar verkligen ingenting, men ibland är det svårt då man har för mycket omkring och på sig.

    Jag har gått ner i arbetstid för att inte tappa den röda tråden och få distans. Att hitta redskap för att orka i denna bransch. Jag har lätt för att engagera mig då jag ser behovet hos mina kolleger eller patienter. Och det är bra, men gränser måste finnas och dem måste man hitta själv.

    Sen är det ju så att på en avdelning finns det en massa olika människor. Och vi behövs alla med våra olika tankar, livssyner och erfarenheter. Vi kan lära oss av varandra o av oss själva. Och det kommer ju väldigt bra fram här i kommentarerna också. T.ex det som jag skriver här kan förstås av 10 människor på olika sätt, beroende på var och ens egna erfarenheter. Och det är känsliga frågor, speciellt då man kanske är av lite olika åsikter.

    Just nu är det viktigt att vi tar hand om oss själva o andra. Jag önskar arbetsro och att få må bra, det påverkar alla omkring mig också.
    Och en så bra självkänsla har jag inte att jag skulle kräva en bättre lön. Nej, jag väntar på vad facket försöker åstadkomma.

    Hälsningar från grannlandet i öst :)

    SvaraRadera
  18. P.S om att ha olika åsikter, ibland tror jag det mera är att vi egentligen talar om samma sak, men uttrycker oss på olika sätt. Inga lätta saker :)

    SvaraRadera
  19. hamnade på fel ställe, skulle vara svar till Anonym19 december 2012 04:22

    SvaraRadera
  20. Hej alla systrar!
    Vet inte riktigt vart jag skulle placera denna kommentar då det inte egentligen ÄR en kommentar utan jag vill puffa lite för ytterligare en bloggande sjuksköterska som skriver om vårdvetenskaplig och medicinsk forskning, arbetsmarknads- och utbildningsfrågor för sjuksköterskor m.m. men det är inte utifrån hur den egna arbetssituationen är på aktuell avdelning utan syftar mer till övergripande diskussion och debatt!

    SvaraRadera
  21. Fredrica Grahn-Andersson24 december 2012 kl. 20:30

    Och adressen till den bloggen är?

    SvaraRadera
  22. Jag tror det här är det bästa inlägg du har skrivit hittills syster Frida!

    Kommer att skicka ett eget inlägg som respons.

    Från att ha gått från en snäll något ifrågasättande sjuksköterska så har jag genom din blogg gått till att bli en rabiat ifrågasättande sjuksköterska.

    SvaraRadera
  23. 8 Casinos Near Borgata Hotel Casino & Spa, Atlantic City
    Find casinos with 속초 출장안마 all the fun at 안산 출장안마 the 동두천 출장샵 MGM Resorts Casino in Atlantic City. Explore reviews, photos & maps, see 1395 traveler reviews, 여주 출장샵 and great 안산 출장마사지 deals for

    SvaraRadera

Tack för att du vill lämna en kommentar! Jag läser alla kommentarer och svarar i mån av tid.