Man läser ofta om patienter som felbehandlats och dött. Eller inte behandlats alls och dött. Jag tänker på Aftonbladets serie om Lena, vars cancer missades. Och om 23-åringen som nekades ambulans och dog. Massmedia rapporterar lydigt. Söker sanningen. Vad var det som hände? Hur kunde det hända? Vad gör sjukvården för att det inte ska hända igen?
Jag förstår att det är av allmänintresse att läsa om när sjukvården missar saker. Och jag förstår att tidningarna söker rubriker och att kvällstidningar måste söka extra snaskiga rubriker och texter för att sälja lösnummer.
Det är så enkelt för dem. Så svart-vitt. Varför skickade inte sjuksköterskan en ambulans? Varför hittade inte läkaren cancern? Hur svårt kan det vara? Är de dumma i huvudet? Det är väl bara att skicka en ambulans?! Och det är väl bara att ta en massa prover, röntgen och tester på alla som kommer till vårdcentralen så att ingen cancer missas? Den som söker- han finner.
Så är det i journalistens värld. I läsarens värld. Men hur är det i verkligheten? Är det så enkelt att vara sjuksköterska och läkare? Att göra rätt bedömning snabbt? Hur lätt är det att ha en patient i tio minuter och hinna undersöka och sätta rätt diagnos? Och hur lätt är det att sitta på SOS alarm och sålla bland alla samtal som kommer från människor som kan vara akut sjuka eller som inte är akut sjuka. Det finns så många galningar därute! Som ringer ambulans för minsta åkomma. Som inte förstår att de bara är pinsamma och slösar på vårdens resurser när de kommer in till akuten i ambulans fast de egentligen skulle stannat hemma och inte uppsökt vården alls...
Hur skulle vården se ut om alla som sökte vårdcentralen skulle scannas med blodprover och röntgen för allting? Och om alla som ringde ambulans fick en framkörd till dörren? Jag menar inte att det är rätt att människor ska dö men jag menar att det är lätt att sitta och raljera med facit i handen. Och tro att man vet hur det borde gå till. Tro att det finns oändliga resurser inom vården. Det finns inte det! Vi kan inte skicka ambulanser till alla som ringer SOS. Vi kan inte ta alla prover på alla. Vi måste lita på vår egen kompetens. Undersöka patienterna. Penetrera anamnesen. Fråga. Värdera. Och det är när vi gör det som det kan bli fel. För vi är bara människor. Vi har inga datasystem i våra huvuden som säger "fel diagnos" eller lyser med röda lampan när vi tror fel.
Bra skrivet! :)
SvaraRaderaMycket kloka ord! Inget är enkelt när det handlar om människor!
SvaraRaderaI en utopi skulle ingen patient missas och vi hade obegränsad tillgång till sjukvård och ambulanser.
SvaraRaderanu är det ju inte så utan den mänskliga faktorn och brister i systemet gör att fel uppkommer.
allt handlar ju om att vi har med människor att göra både personal och patienter och anhöriga.
Min nära vän har i många år kört ambulans i Värmland. Han har nu börjat jobba i Sthlm med samma sak. Han är häpen över hur man nyttjar ambulansen som färdtjänst och att man ringer SOS alarm för stukade fötter och nageltrång... Skrämmande att folk ens har mage! / Tina
SvaraRaderaOch inte att glömma patientens eget ansvar. Kolla hon som dog i Landskrona vid en plastikop. Hon berättade inte för personalen alla mediciner hon åt. Då är det inte lätt för vården och behandla rätt heller!! Så helt fel och lägga allt ansvar på sjukvård. Patienter måste ta sitt ansvar.
SvaraRaderaJag kan hålla med att det till en viss del är väldigt lätt att kritisera och ifrågasätta vården i efterhand men ibland bör vårdpersonal tänka till två gånger. För att ta exemplet med han som inte fick en ambulans och sedan dog av sprucken mjälte, då sjuksköterskan som inte tog patientens symtom på allvar. Är vi sjuksköterskor inte utbildade att lyssna och ta patienterna på allvar? Visst, det finns de personer som överdriver sina symtom och som skulle kunna ta sig til sjukhuset på egen hand. Men ibland existerar attityder hos vårdpersonalen där man inte tar tillvara patientens egen kunskap om sjukdomstillståndet (upplever patienten att han/hon inte får tillräckligt med luft är det ett problem oavsett om det rör sig om en panikångestattack eller lungemboli).
SvaraRaderaArtiklarna ser jag som ett tillfälle till självreflektion - vad har jag gjort för fel och hur kan jag försöka göra för att de inte ska uppkomma igen?
Det är inte en lätt yrke...