måndag 13 augusti 2012

Jag får ångest

när jag tänker på att semestern snart är slut. Och så känner säker de flesta men det hjälper ju inte mig.

Jag vill inte mer! Vill, vill , vill INTE gå till det där jävla sjukhuset igen.

Känner mig utbränd. Livrädd för stress. Livrädd för att åka dit igen, för att känna hur allt gungar, hur huvudet nästan brinner och sticket i bröstet. Hjärtintensiven nästa. Eller värre ändå: strokeavdelningen. Ligga som en jävla grönsak med stroke och inte kunna förmedla sig, gå hos talpedagog och sjukgymnast. Bli matad.

Nä fy fan! Jag vill inte bli matad. Vill inte gå till nån hurtig sjukgymnast. Om det inte är nån snygging som jag kan flirta med. Men å andra sidan? Vem vill flirta med en grönsak som har stroke? Som ler snett mest hela tiden pga ansiktsförlamning.

Nej. Jag vill inte jobba på sjukhuset. Vill inte riskera min hälsa.

Blogga. Kan jag inte blogga på heltid? Finns det verkligen ingen som vill betala mig som bloggerska? Jag är inte lika flashig som Blondinbella, inte lika smal som Kissie, inte lika klämkäck som Mama-bloggerskorna. Men ändå. Jag kan bli nya Linda Skugge. Lite aggressiv och svart sådär. Och mystisk. Jag skulle vilja bli en mystisk bloggerska med vass penna och Dr Martens kängor.

Vad tror ni? Skulle inte det passa mig?



13 kommentarer:

  1. Hej Frida!
    Jag har jobbat som sjuksköterska på 2 av Sthlm:s akutsjukhus i drygt 4 år nu. Jag funderar starkt på att omskola mig då jag inte vill jobba med sjuka människor resten av min yrkeskarriär. Och jag är trött på all stress som förekommer på sjukhus, brister i patientsäkerheten, överbeläggningar, dåliga arbetstider och dålig lön etc

    jag förstår precis hur du känner...! och om du inte kan jobba som bloggerska på heltid så finns det gott om andra utbildningar och yrken att välja om man är totalt less på sjuksköterskeyrket som både du och jag verkar vara!

    Tack för en bra blogg!

    SvaraRadera
  2. Hej!
    Ja, gör något åt saken om du känner så starkt att du inte vill längre! Satsa! Du är en talang i ditt skrivande så på något sätt kommer det att lösa sig.

    SvaraRadera
  3. Jag håller med!
    Säg upp dig, du är en utmärkt bloggare. Inget jobb är värt en stroke!!!

    SvaraRadera
  4. Kan bara hålla med. Har 2 veckor kvar men har redan ångest för att gå tillbaka till slavhuset. Känna magkatarren svida som eld igen, IBS göra mig "gravid" igen. Min mage som mått så bra:(.
    Tröttheten komma smygande och ta bort all energi man fått under 4 v ledighet. Vill inte heller mer, måste hitta annat och det stressar med. För vem vill ha en sönderstressad ssk och vad ska man plugga till är ju snart en avdankad 40-åring.

    SvaraRadera
  5. Det här inlägget fick mig att vilja krama dig. Om det är så här du verkligen känner så är det kanske en god idé att söka sig någon annanstans.

    Förresten, Dr Martens är för emotonåringar. Satsa på converse istället

    SvaraRadera
  6. Så otroligt sorgligt och ledsamt det låter! Tyvärr vet jag precis vad du menar. Ta tjänstledigt ett tag och prova på världen utanför landstinget! Fortsätt blogga under tiden, du är en fantastisk skribent! Lycka till och kram!

    SvaraRadera
  7. Hade precis samma ångest och känsla av ALDRIG MERA SJUKHUSET som du inför jobbstarten. Har dock avverkat två veckor nu och det var precis lika hemskt som jag trodde. Ser ingen framtid och inget hopp om ljusning för landstinget. Skulle kunna tänka mej att prova på ssk i kommunen som en är en underskattad arbetsplats. Arbetade där mina första tid som ssk. Man tappar faktiskt inte kompetens där. Det krävs rätt mycket av en att stå ensam med alla beslut. Känner liksom du att stroken alternativt kollapsen kommer allt närmare. Letar andra tjänster daligen, men det finns inga lediga jobb i kommunen just nu. Funderar även på att läsa till vårdlärare

    SvaraRadera
  8. Varför inte prova geriatriken. Jag harvade runt på en akutvårdsavdelning med ständiga överbeläggningar, akuta situationer, magsår och larmsökare på bröstet i 4 år. Sen skaffade jag ett nytt jobb, på geriatriken. Det är förhållandevis pigga patienter, oftast gulliga och tacksamma. Visst det kan vara stressigt och akuta situationer men inte alls som tidigare. Vissa dagar skäms jag när jag har det så lungt och jag tänker på hur andra sjuksköterskor har det på akutvårdsavdelningarna. Där man varken hinner äta eller gå på toaletten. Överbeläggningar finns inte och jag fick upp min lön med över 3000 kr.
    Kanske något att tänka på?

    SvaraRadera
  9. Heja syster Frida! Du är bäst!!! =) Älskar att du skriver om hur verkligheten faktiskt ser ut inom landstinget. Många gånger är den precis lika hemsk och jäklig som du beskriver. Det är bara en fråga om tid hur länge man kommer orka. Och du, med din språkliga talang kan du gå hur långt som helst... Lycka till!

    SvaraRadera
  10. Men syster Frida. Sök dig till en annan arbetsplats!
    Efter 4 år på stressig avdelning sökte jag mig till ett PCI lab och trivs fortfarande efter 5 år ganska bra. Visst har vi också stressigt allt som oftast men vi hjälper varandra så gott vi kan, vi kan påverka våra arbetstider ganska fritt, jobba övertid OM vi önskar och träffar patienterna max två timmar innan vi skickar tillbaka dem till avdelningen. Jag tror inte någon vantrivs hos oss.
    Okej, min lön är allt annat än skälig med tanke på att vi bokstavligen räddar liv flera gånger om dagen, men det roliga arbetet, utvecklingsmöjligheterna vi har och mina härlig arbetskamrater kompenserar en hel del.
    Byt jobb! Det finns ingen som tackar dig för att du stressar ihjäl dig på en avdelning.

    SvaraRadera
  11. Det är verkligen roligt att läsa din blogg! Du sätter ord på problemen på ett roligt sätt och roliga underfundiga förslag på hur dessa kan lösas. För min del känner jag att du ger oss andra sjuksköterskor "råg i ryggen" och "stå upp för vad ni tycker"!! Sånt behövs idag! Alla på min arbetsplats är så jäkla lojala mot arbetsgivare och ställer upp på alla vis då det fattas personal. Passbyte och nattskift...precis som om man inte har ett liv utanför sjukhuset. Jag fattar inte...varför tar man inte bara rejält med betalt när man ställer upp på att täcka sjukdomsluckor.? Det är JAG trött på. Arbetsgivaren har makt och på ngt sätt tror alla att man måste vända ut och in på sig själva för att alla problem på avd skall lösas. Därför är en sån som du viktig!! Du peppar oss för våra rättigheter och belyser alla svagheter i yrket och som anställningsform... Stor Kram

    SvaraRadera
  12. Fy vad jag kande igen mig i denna texten (och resten av bloggen ocksa, for den delen!). Vet inte vad jag ska saga, riktigt. Genom hela bloggen har jag suttit med klump i magen och angest som fladdrat i bakhuvudet. Nu har jag varit hemma med brutet ben i tre veckor och arbetsgivaren vagrar godkanna ytterligare sjukskrivning (intyg fran lakaren) aven om jag INTE KAN gora jobbet pa ett ben!

    Sa mitt brutna ben blir min raddning. Jag vantar pa sparken (som jag isafall kommer att anmala dom for), kommer in den skickar jag in avskedsansokan sjalv.

    Aldrig mer arbete inom varden. Aldrig.

    Kram pa dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nämen! Menar de att du ska jobba på ett ben?? Är du med i facket? Ja, det är ju värsta skämtfacket så det spelar kanske ingen roll men ändå, slå en signal dit och fråga vad du ska göra! Eller invänta din uppsägning och gör en anmälan. Du kan säkert vinna den och få pengar! Och glöm inte media! Har du nån lokaltidning? Ring dem och förklara läget. Och så outar du Landstinget. Då ändrar de sig kanske!

      Jag vet inte hur det ser ut där du bor men på många håll i landet är det ju brist på sjuksköterskor så även om du blir uppsagd så kanske du kan få jobb någon annan stans?

      KRAM! Och krya på dig! Berätta gärna hur det går!

      Radera

Tack för att du vill lämna en kommentar! Jag läser alla kommentarer och svarar i mån av tid.