Vissa historier och patienter blir man extra berörd av. Jag fick höra en sådan häromdagen. En historia som inte kan berättas i sin helhet på grund av sekretess men som ändå måste fram. Såhär var det. En kvinnlig patient sökte vård i åratal. Hon var på vårdcentralen, akutmottagningen- ja ibland var hon till och med tvungen att ringa ambulans för att hon kände sig så dålig.
Alla misstrodde henne. Vid ett tillfälle frågade ambulanspersonalen varför hon inte tog sig till sjukhuset själv. Vid flera tillfällen fick hon höra av läkare och sjuksköterskor att hennes symtom var psykiska. Yrsel, hjärtklappning, svimning och trötthet kan nämligen vara psykiskt, förstår du, sa de till henne. Turligt nog hade hon vetgiriga anhöriga som vägrade låta sig matas med psykdiagnoser och krävde utredning.
De hade rätt. Hon var sjuk. Är sjuk. På riktigt. Sådär sjuk så att hon kan dö.
Vet ni? Jag blir så jävla arg! För jag tror inte att någon skulle bete sig så mot en manlig patient. Eller en patient med Fin titel eller en patient som kan prata för sig. Kan ni tänka er en läkare som säger till en kollega att hans symtom är psykiska utan att först ha tagit en herrans massa prover och skickat honom på undersökningar hit och dit för att utesluta somatisk sjukdom? Jag tror knappast det. Eller att ambulanspersonalen åker till Fina adressen och börjar fråga om den som ringde inte kan ta egen bil till sjukhuset. Nä, tror knappast det heller.
Ibland är vi trötta. Less. Och ibland är patienterna jobbiga, krävande, svårpratade eller what ever. Men vi får aldrig tappa fokus på vårt uppdrag för det! Vi som personal måste ju behandla alla patienter lika och arbeta efter HSL. Alla kan ju göra ett misstag men det är fan pinsamt när hela vårdkedjan, gång efter gång, går sönder och patienter blir feldiagnostiserade och stämplade som psykiskt sjuka när de lider av en allvarlig somatisk sjukdom.
Tycker ni att vården behandlar alla patienter lika?
Du har så rätt! Vi har en ung tjej på avdelningen som gång på gång sökt på VC för trötthet, utmattning och allmän sjukdomskänsla. De avfärdade henne med "lilla gumman, alla tonåringar är trötta" och skickade hem henne. När hon till slut kom in med ambulans till oss var hon i så dåligt skick att hon idag väntar på ett nytt hjärta. Detta hade kunnat undvikas om de tagit henne på allvar någon av alla gångerna hon sökt hjälp tidigare. För jävligt!!
SvaraRaderaÅker alltid fram och gör min bedömning utifrån vad jag ser och får fram under undersökning,anamnes mm. Är det befogat, finns vårdbehov in så åker pat ambulans. Spelar ingen roll om det är kungen eller uteliggaren beh alla lika och värdigt.Kan till och med ge lite extra till uteliggaren. Och detta kan jag med gott samvete säga att väldigt många amb.ssk skriver under på och gör. Så Frida det sker dagligen att fina folk från fina områden får åka in på andra sätt eller avvakta hemma.
SvaraRaderaklart det säkert hänt det du säger, finns rötägg i alla led tyvärr men är inte en regel som man kan tolka din text att det är. Du kanske ska åka med något pass för att se själv, för låter som du skulle behöva se annat en din avd du harvar på.
"Fina adressen och börjar fråga om den som ringde inte kan ta egen bil till sjukhuset. Nä, tror knappast det heller"
MVH
Amb.ssk
Enligt egen erfarenhet- NEJ alla patienter behandlas inte lika. Det skulle i vissa fall vara att man behandlar alla lika illa i så fall.
SvaraRaderaMin kursare sa uttryckligen att hon aldrig skulle kunna ta emot vårt kommunalråd (m) om hon jobbade på akuten. Han representerade allt hon inte trodde på. Kan tillägga att hon inte jobbar på akuten idag.
SvaraRaderaHej syster frida. Jag känner himla mycket igen mig. jag har åkt in på akuten två gånger förra veckan och de tog ekg och hjärtprov men de hittade ingenting. Jag blir så himla orolig när du skriver sånt. Har hamnat också på psykakuten pga min depression och ångest och de säger det är fullt normalt med domningar i armen och stickningar i tårna och fingrarna. Jag har aldrig haft någon sådan form av ångest. att jag känner tryck på bröstet, huvudvärk m.m. Ibland tänker jag det är min ångest men ibland inte. Jag blir jätteorolig och det känns som ingen tar mig på allvar :(
SvaraRaderaTrist att höra! De enda råden jag kan ge dig är att stå på dig om du har såna symtom som du tycker är obehagliga/onormala! Om jag vore dig skulle jag boka tid på vårdcentralen- de tar mycket prover och skickar dig till specialist om det behövs. Akuten är värdelös (och SKA vara värdelös) när det gäller utredningar.
RaderaDet var inte meningen att skrämma upp dig eller någon annan men det är tyvärr så att vården missar diagnoser. Framförallt på kvinnor och de som yppar ordet depression eller psykisk sjukdom. Det är alltid lätt att viffta bort somatiska grejer med utbrändhet och andra modediagnoser.
Försök stå på dig! Ta med dig någon kompis eller anhörig och skriv gärna upp symtom och hur du haft det, tex när började stickningarna, vad du gjort innan, om du ätit eller druckit ngt i samband. Ja, försök att studera alla symtom- då får läkaren det lättare när h*n ska sätta diagnos. Och tona ner dina depressionsbekymmer. Eller låt dem inte spela på den strängen i första hand iallafall utan stå på dig!
Stor kram! Hör gärna av dig igen!
Nej, alla patienter behandlas verkligen inte lika. Jag hade en väldigt känd musiker i Sverige (nu död) som patient för några år sen och faxade en remiss till ASIH ang utökade vårdinsatser för honom och de ringde upp mig för att bekräfta att de kan utöka vården för honom inom, låt säga, max 10 min efter jag faxade. Stod och smålog lite för mig själv sen. Så snabba svar skulle jag aldrig fått om det gällde en vanlig Svensson-patient...
SvaraRaderaDet låter som att du ska byta bana Det verkar (och rätta mig om jag har fel) som att du inte tror att saker och ting kan förändras i vården, t.ex. om löner, som att det är givet att en ssk i landstinget ska tjäna minimilön trots erfarenheter och meriter. Känns så otroligt deppigt att tänka så! Jag tänker i vilket fall försöka söka mig till arbetsplatser som värderar mig i form av lön och utbildning samt ett någorlunda humant schema. Det går, tro mig, efter år i vården som uska och 10 placeringar under ssk-utbildningen så tänker jag inte ge upp nu (är klar i januari) Hade jag tänkt annorlunda hade jag slutat för längesen!
SvaraRaderaBara för att många ssk tidigare stått ut med vadsomhelst så betyder inte det att vi andra nya kommer göra detsamma. Pepp till dig, hoppas du hittar en tillvaro där du känner dig nöjd och glad.
Håller till viss del med dig, men att man tjänar dåligt i landstinget är ju tyärr dagens sanning även om jag hoppas, hoppas att det kommer förändras snart! Men visst går det att få helt ok lön inom kommunen, bemanning, privata vårdgivare, psykiatrin m.m. Själv har jag bytt jobb från akutsjukhusen pga lönen, men jag skulle gärna jobba där igen om vi ssk får upp lönen där för det är otroligt lärorikt och kul!
Radera