Psykiatri vs somatik

Det har blivit livliga diskussioner i kommentarsfältet efter inlägget om de farliga sjuksköterskorna. Snacket har egentligen inte rört ämnet utan den somatiska kompetensen bland psykiatrisjuksköterskorna. För att det inte ska bli några missförstånd vart jag står i frågan så skriver jag ett eget inlägg om vad jag anser om kompetens.

I inlägget drog jag ett exempel på en kass sjuksköterska som valsat runt inom somatiken innan han till slut hamnade inom psykiatrin. Jag har varit med om det förr och tycker att det är ett typexempel på hur det blir med de som inte "platsar" inom somatiken. De söker sig till psykiatrin, där finns det ofta jobb och jag tror att personalen där är lite humanare och har överseende med "udda" beteenden. I jämförelse med somatiken där allt är så slimmat och där ALLA måste jobba och verka inom ramen. Där finns också en hierarki som många (framförallt de "farliga sjuksköterskorna") har svårt att acceptera. Inom psykiatrin är de gränserna utsuddade. Alla får komma till tals. Skötarens ögon är minst lika viktiga som överläkarens. Det gäller oftast inte inom somatiken. En undersköterska deltar sällan i ronder och hans eller hennes åsikter framförs inte alls på samma sätt som skötarens inom psykiatrin.

Jag tror att vi måste vara medvetna om skillnaden mellan vården inom psykiatrin och somatiken innan vi börjar diskutera. Att säga att någon inte "platsar" inom somatiken men gör det inom psykiatrin tycker inte jag är nedvärderande. Alla har olika intressen, arbetssätt och framförallt personligheter!


Alla kanske inte klarar somatikens stress och snabba omkastningar. Och alla kanske inte gillar att hålla på med infusioner, transfusioner, pumpar, larmande apparater, RLS skalor och blodtrycksmätningar. Liksom alla inte klarar av psykiatrin med risk för hot och våld. Eller klarar av att hantera människor i djup kris, som kanske vill ta livet av sig eller som skurit sig i handlederna för hundraelfte gången. Eller som hör och ser saker som ingen annan ser. Eller som inte duschat på åtta veckor och luktar skit. Eller som blandat tabletter och alkohol och ingen riktigt har koll på hur patienten ska agera, vilka läkemedel man kan ge och om h*n kan få en snedtändning. Att inte bli provocerad och att inte ta på sig andras problem är svårt och ett konststycke. Det är långt ifrån alla som klarar det. Och det är ett måste när man jobbar inom psykiatrin. Så. Jag tycker inte att man kan jämföra jobben egentligen. Det är som att jämföra äpplen och päron.

Men faktum kvarstår. Det är lägre status att jobba inom psykiatrin. På alla nivåer. En skötare har lägre status än en undersköterska. En psykiatrisjuksköterska har lägre status än en kirurgsjuksköterska och en psykiatriker har lägre status än en medicinare.  Samma sak gäller patienterna. Om man söker vård för en somatisk sjukdom får man som patient ett helt annat bemötande och en annan vård jämfört med om man söker för en psykisk åkomma på akuten eller vårdcentralen. Och ja, det är sjukt och skrämmande att det är på det viset men handen på hjärtat. Det är sant, eller hur? Vi VILL inte erkänna, men det är så.

En annan viktig sak. Det är lätt att glömma att vi, i all specialisering, faktiskt saknar kunskap- åt båda hållen. En sjuksköterska inom psykiatrin glömmer vissa medicinska kunskaper och är inte lika snabb på att sätta pvk som sjuksköterskan inom somatiken- som sätter tre om dagen. Liksom sjuksköterskan inom somatiken ofta är livrädd för psykiatriska patienter eftersom h*n inte vet hur de ska hanteras. De patienterna får ofta enkelrum och mycket få besök av sitt vårdlag. För personalen vågar inte gå in där. Vet inte vad de ska säga. Äh, vafan. Hon fattar väl ändå inte om jag går in och informerar om den här nya medicinen. Hon har väl nog med sina röster. Och så struntar man i det. Samma sak med övervakningen. Med de somatiska patienterna är man noga med kontroller och övervakning men när man får en patient från psyk så är det lite si och så. De patienterna tillåts gå ut och röka eller gå till kiosken för att ingen vågar/orkar/klarar av att säga åt dem att nej- du måste vara övervakad här och får inte lämna avdelningen. För tänk om patienten blir galen?

Det jag vill säga är att alla är specialiser inom sitt område. Och det går inte att applicera somatikens arbetssätt på psykiatrin och vice versa. Jag menar inte att alla sjuksköterskor inom psykiatrin är dåliga/farliga eller egentligen velat jobba inom somatiken men inte klarade av det utan hamnade inom psykiatrin. Inte alls. Jag tror att det finns rötägg på båda ställena men att man inom psykiatrin har mer förståelse för personal som inte fungerar optimalt. Därför söker sig nog många med egna problem dit. Och sjuksköterskor som inte klarar det stundtals hårda arbetsklimatet och den starka hierarkin inom somatiken tex.

Det blev ett långt inlägg. Men jag tycker att det är viktigt att belysa. Och jag vill också passa på att säga att jag själv har jobbat inom både öppen och sluten psykiatri också. Det är ett annorlunda arbetssätt. Ett arbetssätt som jag ibland saknar och ibland är glad att slippa...