söndag 4 november 2012

Nu tar vi det lite lugnt Systrar!

Nu ska ni få tänka till lite. Om ni tänker på det senaste året. Hur har det sett ut personalmässigt på era avdelningar? Hur många sjuksköterskor har passerat under året? Om det är en för enkel match så tänk på de senaste två åren. Kommer ni ihåg alla sjuksköterskor som slutat?

För mig är det stört omöjligt att komma ihåg alla som slutat det senaste året. Det är sant! Ibland poppar det upp något ansikte, eller att jag hittar någon på Facebook eller springer på en gammal kollega på stan. Aha! Syster Anna. Henne hade jag glömt! Trots att jag och Anna var rätt nära när vi jobbade, träffades lite privat och hade ett extra öga för varandra.

Det är så många som har slutat så att jag har tappat räkningen! Trots att de varit duktiga, roliga, justa och helt fantastiska arbetskamrater så är de glömda. Glömda och utbytta. Jag tror att vi ska ha det här i  åtanke när vi jobbar. Vi är bara utbytbar arbetskraft. Hur kompetenta och trevliga vi än är, hur många dubbelpass vi än tar, hur många semesterdagar vi än flyttar så kommer vi att vara glömda ett år efter att vi slutat.

Så. Jobba på i lagom takt Systrar! Ingen kommer ändå att minnas er när ni slutar!


17 kommentarer:

  1. Jag vet, jag vet... tyvärr, men det är svårt att acceptera och att inse. Man försöker sitt bästa i alltför många år (med hopp om att det nog blir bättre bara man försöker ;)) och så plötsligt en dag kommer det en tanke om vilket var meningen med detta. Genom att vara tyst blir det inga förändringar. Samtidigt är det oerhört tufft o kämpigt att våga säga sådant man "samlat på sig i ryggsäcken, som nu är överfull...". Man är ju van att vara "snäll", så det känns inte roligt att ev. bli sedd som "besvärlig". Kämpa vill jag ännu för framtiden, för människan som kommer till sjukhuset och för härliga kolleger och för att ge framtida kolleger en bra grund. Men lätt är det inte! T.ex vid handledning känns det väldigt kluvet, skall man säga som det borde vara eller som det är. Och det är så mycket man som sjsk bollar med som inte syns eller märks någonstans, tar man upp det låter det bara skrytsamt och man vill hålla gränserna för en studerande, samtidigt som man i verkligeheten vet att gränser för vad som hör en sjsk till är väldigt flummigt. Min liv-boja just nu är att ha gått ner i arb.tid o ta lite avstånd till mitt arbete, så att jag inte blir "blind". Så får man se hur det blir. Ett fantastiskt yrke är det i bästa fall, men man måste också lära sig att ta hand om sig själv, så att man inte tappar "känslan" för sitt arbete och kompassen på vad som är rätt o fel. Att man orkar reagera.

    SvaraRadera
  2. Gråter ofta över mina erfarna kollegor som försvinner iväg till andra mer välbetalda (host, något mindre underbetalda) jobb, plugg och mottagningar och ersätts med gröna nyutexade syrror utan minsta erfarenhet. Tyngden hamnar på oss som är kvar, som vanligt. Vi som tyvärr inte protestear.
    Jag förstår inte hur vår verksamhet ska gå ihop i vår när vi kommer sakna 10 syrror! Helt galet. Vår chef säger ofta: nu måste vi hjälpas åt, tänka om och ställa upp för varandra. Undra i vilken värld hon lever i egentligen? Tittade på min lönespec för september, hade jobbat 40h övertid som jag fått registrerat. (så de där 35h flex som jag aldrig kommer kunna plocka ut). Tror dock att jag hör till en av de som oftast säger nej till extrapass. Men vad gör man inte när kollegan som skulle jobbat natt inte dyker upp?? Så jag undrar hur det är med patientsäkerheten när de som bara jobbat två månader tar tusen extrapass, tvingas ha student och räknas som erfarna. Undra var min chef ska hitta de där 10 syrrorna någonstans. Ja inte blir det stabila, erfarna systerFrida utan snarare oerfarna, nervösa, ängsliga, alldeles för självsäkra systerNy som tror att hon kan förändra sjukvården, skaffa högre lön men utgör en fara för mig och de andra.
    Men jag försöker att inte ta alla extrapass som erbjuds, alla uppmaningar om att vi MÅSTE hjälpas åt. Jag försöker ta min rast, äta min mat och dricka mitt kaffe för ingen mår bättre av att jag är hungrig, kissnödig och/eller trött.
    Men jag börjar inse att avdelningslivet med ständiga caca-turer, nätter inskjutna här och där, tusen skiftningar i dygnsrytm samma månad tär hårt. Ångest, hjärtklappning, sömnbrist och ett humör som gör att min sambo blir mer och mer fundersam över vem han lever med egentligen. Så nu ska även jag "svika". Till hösten blir det en masterutbildning.
    Men jag tror att jag fixat så länge (snart fyra år...) på avdelning för att jag skitit i extrapass, försökt hinna med lunch, fika och kaffe. Tänkt att så länge ingen håller på att dö nu hinner jag kissa. Nått jag tror att många nya behöver inse.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Usch! Lider med dig Syster Jane! Det är så hemskt att cheferna kör "vi måste hjälpas åt" retoriken.

      Radera
  3. Och jag är en av dom där nya på min avdelning. Som inte fattar hur jag ska orka och efter en dryg månad tänker på vilka utvägar jag har. Jag utexades för över tre år sedan men har arbetat på mottagning under åren som gått sedan dess. Nu kände jag att det var dags att gå vidare. Ge mig på avdelningsarbetet för jag VILL kunna det också och jag vill ha gjort det här med.
    Men det är hemskt. Ständigt underbemannade och även när det inte är underbemannat så är det helt vansinnigt stressigt. Att inte hinna med varken toalettbesök eller längre lunch än 10 minuter. Att inte ha någon att fråga när jag inte vet vad jag ska göra i olika situationer eller känna mig besvärlig för att jag frågar. Inte kunna. Inte hinna. Ständigt.
    Om det ÄR så här avdelningsjobbet är då vill jag inte göra det här. Jag har krävt en lång intro, för min egen skull och patienternas säkerhet. Men efter några veckor verkar andra ssk mest se mig som besvärlig för att jag fortfarande behöver stöd. Ni vana vill ju ha in någon som kan jobbet och som underlättar för er det är fullt förståligt men som ny hamnar man mitt i en hemsk stress och oerhörd press och ständigt dåligt samvete över att återigen behöva fråga...
    Jag kommer inte orka arbeta så här. Och då blir jag en av dom som sviker redan innan jag börjat underlätta för mina kollegor. Dåligt samvete. Dåligt samvete. Men jag kommer inte att orka ha det såhär år efter år. Och jag vill inte orka med det heller. Jag vill inte bita ihop och bara fortsätta år efter år om det inte blir bättre. Det kommer jag inte att orka, senaste veckan blev en 50 timmars vecka med på tok för korta luncher och för få toalettbesök. Att komma hem efter sådana dagar och räcka till för man och tre ungar. Det går inte och jag vill inte ha det så heller. Fattar inte hur ni andra klarar av det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mycket ledsamt att höra! Och hur gärna jag än skulle peppa dig att fortsätta så har du redan en bra orsak till att inte "bita ihop" o bara fortsätta; din man o dina tre barn.
      Avd.arbetet kan vara utmanande på ett bra sätt, men för mycket är för mycket och det är bra att du redan du insett vissa saker. För mig tog det över 10 år.. :)
      Det bästa med avd.arbetet är om samarbetet med olika kolleger fungerar o vi ALLA arbetar för o funderar på samma sak; det bästa för patienten. Och vad det sedan är varierar ju naturligtvis mycket. För alla är olika och endel förstår man bättre än andra, men oftast är det de små "sakerna" som uppskattas mest av pat, att de blir sedda! (och dessa tankar nu extremt förkortade o förenklade!)
      Det är ledsamt att det blivit såhär och man funderar ibland vart vården är på väg, men sen måste man komma ihåg att det finns många bra som ännu vill kämpa och så länge det finns hopp så....
      Jag får en stark känsla av dig att du är en sjsk som jag gärna skulle ha som kollega o få en chans att handleda!! :)

      Radera
  4. Jag håller i en utbildning (ergonomi) på min avdelning, och i höst ska vi ha några uppsamlingstillfällen för de som har tillkommit under det senaste året och därför inte har gått den. Det blev 20 (!) sjuksköterskor. På ett år! Och nej, vi har inte plötsligt fått lov att anställa och ha drömbemanning, utan det är så många som har slutat. En del hade jobbat 10-15 år hos oss, medan de flesta nya är helt nyutbildade. Jag tycker det säger sig själv att det inte kan gå ihop, men jag är ju inte chef så jag begriper väl inte bättre...

    Och nej, jag tar inga extrapass och byter inte tur, och då menar jag INGA, om det inte gynnar mig själv. Jag lyssnar inte ens på den långa förklaringen om att "det är ju X:s stackars dotter som är sjuk igen, du vet ju hur det är, och det är bara dig det hänger på nu, Y som ska jobba är så nervös att bli ensam" osv osv. Det har ingenting med mitt beslut att göra, det är inte jag som ska lösa avdelningens bemanningsproblem. Alltså avbryter jag halvvägs in i denna harang som ska få mig att hoppa in på övertid och säger bara "Är det en beordran? Det är bara det jag vill veta, annars kommer jag inte". Hittills har jag inte blivit beordrad, vår chef vill inte det, utan istället vädja till vårt dåliga samvete. Haha, något sådant har jag inte längre, kalla det överlevnadsinsikt!

    SvaraRadera
  5. På tiden!
    Ingen lär tacka dig för att du sliter ut dig och blir utbränd.
    Mvh Margareta ;)

    SvaraRadera
  6. "Men vad gör man inte när kollegan som skulle jobbat natt inte dyker upp"??

    Man går hem och och sover.tack och hej. Så länge alla ställer upp och räddar skl så kommer inget bli bättre. Måste bli tuffare och säga ifrån, sluta vara små offer som kryper runt och ber om ursäkt för att vi finns. När ska vi alla fatta hur mycket vi skulle kunna göra och hur mycket makt vi har eg. Vården skulle inte klara sig en dag utan ssk. Men många har fastnat i gnäll- tycka -synd -om -mig -faktet och gör inget. Jo gnäller i fikarummet

    Har många gånger stått och min avlösare är sjuk samt dolt nummer ringer en lördag morgon. Säger nej inte mitt problem och går hem, samt svarar ej på dolda nr längre. Även tackat nej när det skulle beodras in, gick det med. Vad ska de göra sparka mig eller dra in lön,men varsågod gör det då. Ingen som kommer tacka mig när jag drar in i väggen eller ligger på psyk sönder-stressad med sprucken urinblåsa. Och dåligt samvete har jag inte, är samhället som ska ha det...

    Så när ska vi alla ssk gå samman och sätta ner foten ordentligt. Är rätt ensamt, hänger på 24upproret men saknar de äldre rävarna med.

    SvaraRadera
  7. Härliga vettiga människor som kommenterar här!! Jag har nyligen börjat ett nytt jobb som ssk och har sökt och fått beviljat semester i jul vilket jag är mycket glad för! Annars hade jag fått suttit själv efter arbetspassen och firat jul ensam eftersom jag inte har min familj där jag bor. Fick dock semestern beviljad med den lilla invändningen från min chef att "blir min vikarie sjuk så kanske jag måste rycka in". Det finns nämligen inte så många vikarier som kan hoppa in på detta jobbet.. Jag vet faktiskt inte om jag skulle vilja det. Inte när jag bokat en tågresa för att fira jul med mina nära och kära. Hur skulle ni tänkt och gjort? Inte svarat på dolt nummer? (får man göra så om det gäller en beordring?) eller skyllt på att man redan hade hunnit resa iväg? Bara en fundering angående hur mycket man är SKYLDIG att ställa upp på. Är man skyldig att ha telefonen på och vara tillgänglig för beordringar? Jag tycker egentligen isf att man borde få jourersättning om man alltid förväntas vara beredd och tillgänglig på telefon!! När jag är ledig vill jag vara LEDIG. Tack för kanonbra inlägg systerfrida!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Du skall nog ta det lugnt o njuta av din lediga jul med gott o lugnt samvete!!

      Själv jobbar jag på en bra arbetsplats där jag ALDRIG har kännt mig tvungen att ställa upp (med över 10 års erfarenhet). Förvisso har vi lite sjukdomsfrånvaro, men då det behövs så ställer nog någon alltid upp, oftast frivilligt (för det är ytterst sällan). Och om vår avd.sköterska frågar, så försöker hon ordna så det blir win-win för båda. Fint eller hur!

      Så anonym som frågar, om man vill är det helt ok att ställa upp, men ingen skyldighet. Och speciellt jul-tiden borde väl om någonting vara "fridlyst"!

      Radera
    2. Har du fått ledigt så har du. Ska du sitta som livegen på nålar och inte våga åka utifall du kanske måste jobba, får de väl betala jour till dig samt ge dig en joursökare. Vadfan är det för semester ? Ursäkta språket men blir så jvla förbanad över våra slavvilkor vi tvingas stå ut med år efter år. Så åka och var ledig och skit vad chefen sa. Har du semester så har du punk slut. Detta gäller alla systrar sätt ner foten och ha lite stolthet i kroppen..

      Radera
  8. Margareta Persson8 november 2012 kl. 08:31

    Håller fullständigt med Anonym ovan.

    Det gnälls alldeles för mkt,utan att i stället vara handlingskraftig och sätta ner foten.

    Det kommer inte att hända någonting om det enbart gnälls....

    Varken vad det gäller löner eller arbetstider.Det är i alla fall min åsikt.
    Att vara en sk "duktig flicka" tjänar ingen på i längden.
    Sätt ner foten och visa vart skåpet ska stå!

    Låt er inte manipuleras och "ställa upp" på övertidsarbete när/om ni blir tillfrågade, och det syftas till att skuldbelägga er.Vad är ditt syfte med arbetet?Är det att ideligen "ställa upp" i tid och otid?Vill du själv bli utsliten i förtid?Jag tror inte det.Gör det du ska,men inte mer.Kvinnor vill gärna vara så duktiga..I längden ger vi oss själva en björntjänst.Säg ifrån på skarpen.Gör som männen gör i stället!Ställ inte upp på slavliknande kontrakt.Du arbetar för att få din lön,men inte mer.
    Tids nog måste så fler människor komma in i arbete och hjälpa till.Vilket ju behövs.
    Kom bara ihåg.Genom gnäll vinner man inget.

    // Mvh Margareta Persson :O

    SvaraRadera
  9. Margareta Persson8 november 2012 kl. 14:46

    (Hoppas att syster yster har humor;) Alltid lika kul att retas..)

    SvaraRadera
  10. Bra skrivet. En viktig tanke till oss som tror att vi är så himla oersättningsbara och liksom är den som håller liv i avdelningen. Tack. Slut på att släcka bränder. Låt det brinna så kanske det händer något på riktigt.

    SvaraRadera
  11. Du är så klok och klarsynt SysterFrida :) Gillar din blogg!

    SvaraRadera

Tack för att du vill lämna en kommentar! Jag läser alla kommentarer och svarar i mån av tid.