Psykiatripatienter kan vara väldigt påfrestande även för van personal. Ibland räcker det med att ha en borderlinepatient inneliggande för att sätta personalgruppen i gungning. Det låter lätt när man läser i skolboken och det låter självklart när man blickar tillbaks på vårdtiden. Men att vara där och då och se på saker professionellt. Att klara att stå emot manipulation och hålla ihop en arbetsgrupp utan att det blir splittring och bråk när någon dragits med i patientens spel. Det är inte lätt.
Det man ofta glömmer är att de här patienterna blir somatiskt sjuka också. Vi möter dem på akutmottagningen då de försökt ta sitt liv. På akutvårdsavdelningar när de vårdas som intoxer. Men också på kirurgen, ortopeden, ögon eller infektionsavdelningen. För de här människorna har ju också somatiska bekymmer som kräver inneliggande vård inom somatiken. Och inom somatiken är vi ovana. Väldigt ovana, med människor som inte följer mallen. Vi är ovana med manipulativa borderline-personligheter. Vi är ovana vid hypomani, depression, självskadebeteende, beroende.
Jag skulle vilja säga att en somatisk avdelning inte alls är rustad att ta hand om och bemöta patienter med psykiska diagnoser, trots att vi är utbildade och många gånger även har erfarenhet av att jobba inom psykiatrin, för man glömmer.
De senaste dagarna har jag blivit påmind om det här. Om hur uppdelat det är mellan psykiatri och somatik. Om hur vi inom somatiken per automatik tror att alla patienter är psykiskt stabila. Vi förväntar oss inte att någon ska falla utanför våra ramar och störa vårat arbetssätt. Störa vår kompetens, vårt arbetsområde. Vi tänker somatik. Om någon uppträder konstigt tänker vi inte psykisk diagnos utan snarare konfusion pga miljöombyte/sjukhusvistelse, elektrolytrubbning, dehydrering eller läkemedelsbiverkning/läkemedelsintox. Men ibland är det ju faktiskt så enkelt som att någon har en diagnos. En psykisk diagnos.
Det är skönt i de fall där bitarna faller på plats och man förstår att det "konstiga" beteendet hade en orsak. Men det är också jobbigt, innan bitarna faller på plats. För vi är inte rustade, vi har inte kompetensen att ta väl hand om patienter med psykiska problem inom somatiken.
Har ni erfarenhet av psykiatriska patineter inom somatiken?
Det värsta tycker jag nog är rädslan hos personalen: "Patienten har en psykisk diagnos, vi gör inte mer än det vi måste inne hos den patienten..." Okunskapen är skrämmande, ex är när den missbrukande patienten får hallucinationer och paranoia medan personalen står i klump runt patienten och högljutt diskuterar vad man ska göra medan patienten varvar upp mer och mer.
SvaraRaderaOch att de faller emellan stolarna, för somatiskt sjuka för att behandlas av psyk, för de måste vara medicinskt friska innan dess, medan de samtidigt mår för psykiskt dåligt för att behandlas bara somatiskt.
Förresten har du inspirerat mig till att starta en egen blogg, tack för det :) Tänkte länka till dig i den, är det ok?
SvaraRaderaUpperhand: Det är sant! Många blir rädda när de hör om psykiska diagnoser. De undviker, tisslar och tasslar TROTS att de flesta yrkeskategorier iallafall läst någon kurs i psykiatri. Det jag tycker vi ofta glömmer är de relativt psykiskt friska patienterna. De som inte kräver akut psykiatrisk vård (för tillfället) men som vårdas inom somatiken. När man inte vet vad de har för psykisk diagnos. Vi tänker inte ens "aha, det kan röra sig om en personlighetsstörning eller ett missbruk" utan vi tolkar ALLA symtom som somatiska och förväntar oss att patienten ska bete sig "normalt" och följa mallen för vad vi anser att en patient ska göra. Vi borde ha med psykiatri i bakhuvudet för att kunna bemöta alla patienter korrekt.
SvaraRaderaJa, du har så rätt! Det är ju lätt när det står i journalen att patienten även har en psykisk diagnos eller missbruk, annars förutsätter man ju att de är "normala". Jag funderar på om jag träffat på någon sådan patient och det har jag säkert även om jag inte kan komma på det, så där ser du vad uppmärksam jag varit på detta :D
SvaraRaderaUpperhand: Vad roligt att jag inspirerat dig till att starta en egen blogg! Jag ska genast gå dit och kika ;-)
SvaraRaderaJag instämmer med Upperhands kommentar. Har flera gånger fått vara den som går in till "den psykiskt sjuka patienten" för att ingen annan velat eller vågat. Själv tycker jag det är en utmaning, en bra sådan, men så vill jag ju också bli psykiatrisjuksköterska ;D
SvaraRaderaJag hittade hit nyss och tänkte bara fråga en sak. Har problem till och från med mitt psykiska mående och gör lätt impuls handlingar. Har tagit medicinska överdoser ett par gånger och får alltid ångest för att jag tänker att sjukhus personalen hatar en för det. Att dom ser en som mindre värd och att man borde dö. Hur ser ni på detta och vad har ni hört? Egentligen är man bara en vanlig människa trots ens tokiga handlingar. Måste också säga att man tycker att personalen är helt fantastisk som faktiskt inte säger åt en att hoppa från en hög bro istället. Allt gott! /Lisa
SvaraRadera