Kurs i att vårdplanera

Det finns ett arbetsmoment som gör många sjuksköterskor svettiga och matta och det suckas och stönas i dagar innan det ska bli av. Jag pratar om vårdplanering. Eller kriget med kommunen om man så vill.

Nu har högskolan i Gävle startat en 7,5 poängskurs i just vårdplanering. Om det är vårdplaneringsälskarna eller -hatarna som går kursen vet jag inte. Själv avskyr jag vårdplaneringar men brukar ändå ta dem eftersom jag vet att jag är bra på det. Och anledningen till att jag är bra beror inte på något annat än att jag har utvecklat ett system som gör att jag har minimal tid i mötesrummet och således inte blir galen och får klåda av kommunsjuksköterskan.

Den som inte vill gå en 7,5 poängskurs kan gå min privatkurs i vårdplanering:

1.  Börja mötet med att berätta när och varför patienten kom. Vilka medicinska åtgärder som gjorts (röntgen, operationer, undersökningar, lab, medicinändringar, observationer etc).
2. Avsluta med att säga att patienten är utskrivningsklar och att ni inte kan erbjuda mer.
3. Sedan går du ut och undersköterskan kommer in och berätta om omvårdnadsbiten. Ofta underskattar vi undersköterskans kunskaper om elimination, nutrition, mobilisering och kommunikation. Undersköterskan har ovärderliga kunskaper i omvårdnad och kan svara exakt på det kommunen vill höra. Dvs hur patienten kommer att klara sig hemma och hur mycket insatser som kommer att behövas.

När undersköterskan har dragit omvårdnadsbiten går hon ut och kommunen, patienten och de anhöriga kan diskutera vad kommunen kan erbjuda. I den diskussionen har vi avdelningspersonal ingenting att tillföra. Vi har redan sagt vårt. När undersköterskan sagt "patienten går med rullator" betyder det att kommunsjuksköterskan måste kontakta arbetsterapeuten i kommunen för att få en rullator. Men det är ingenting som vi måste vara med och peta i. Jag brukar alltid säga att teamet är välkomna att hämta mig eller undersköterskan (eller tom läkaren) om de vill veta mer, men att sitta en timme och lyssna på dravvel hit och dit skulle jag aldrig göra.

Jag vet inte vad studenterna lär sig om vårdplaneringar på sjuksköterskeskolan men jag vet att mina adepter går in med själ och hjärta i dessa möten. De kan sitta i timmar och diskutera med kommuntanterna. En fin tanke men någonting som är ohållbart i en organisation där allt ska gå snabbt och där man har många svårt sjuka patienter att ta hand om. Det fungerar helt enkelt inte att sitta med vid ett helt vårdplaneringsmöte. Inte där jag jobbar iallafall.

Hur ser det ut hos er? Hur brukar ni vårdplanera?